Jag tycker resultatet av Milgrams experiment är chockerande och undrar om frihetligt uppfostrade människor skulle bete sig likadant. Men programmet tar också upp en intressant synvinkel, att experimentet inte handlar om auktoritet och lydnad, utan om våld rättfärdigat av ideologi, i det här fallet en pro-vetenskaplig ideologi. Går det att jämföra experimentet med en lynchmobb, där deltagarna dödar för sina anti-auktoritära tankar? Jag tror det, men det kan inte rättfärdiga den absurda inställningen att man kan döda människor för vetenskapens skull. Det är som att, folk älskar snygga kläder och dödar människor för att det blir så fina läderjackor av dem.

Jag minns från skoltiden hur de “moraluppbyggande” predikningarna kunde låta:

Vår skola bygger på en värdegrund om alla människors lika värde, osv, osv…

Det enda resultatet var att man satt där och kände sig idiotförklarad och domderad över. Om man sedan upptäckte och påpekade brister i talarens progressiva retorik, kanske för att denne hade en alltför onyanserad världsbild och en för känslobaserad argumentation, så var bemötandet inte intellektuell nyfikenhet utan censur och repressalier - vilket är naturligt för en ifrågasatt makthavare. (Petra Östergren ger många exempel på detta i sin strålande bok Porr, Horor och Feminister.) Allt detta leder till att ungdomarna som sprider nationalistiska eller allmänt anti-progressiva budskap framstår som rebeller, som obekväma sanningssägare, och de kan till och med låna argumentation från anarkismen. När sedan riksdagspartierna fegar ihop sig till en floskelsportande likriktad massa, men ett parti får en image som utstickare, och ungdomarna når röståldern - ja, vi ser resultatet.

Man skulle förstås kunna använda omvänd psykologi, göra nationalisterna till auktoriteter, så att de får skjuta sig själva i foten. Det fungerar, men som vi sett många gånger i världen är då priset i mänskligt lidande mycket högt. (Ran Prieur har påpekat att Nazityskland också förde något gott med sig, att det för en lång tid framåt vaccinerade världen mot rasism och diktatur, i en tid då rashygien och fascistiska partier var accepterade och på stadig frammarsch i hela Europa, och därmed kanske-kanske avvärjt en ännu värre diktatur. Det är ett vågat och intressant påpekande, men han glömmer att andra världskrigets slut också skänkte legitimitet åt segrarmakterna, åt den demokratiska staten och den kommunistiska staten, inte åt frihetliga rörelser. Visst fanns det motståndsrörelser, men dessa var av nöden påkallade och i slutändan var det staterna som fick jobbet gjort. Nåja, för att inte misstas för ursäktare sätter jag punkt för det här spåret.)

Så vad är mitt råd till dagstidningarna, ska de fortsätta censuren eller bjuda in till debatt? Jag har inget råd att ge, det finns inget. Problemet är att tidningarna är alltför höga makthavare för att läsarna ska kunna ta till sig något budskap utan att känna sig hotade. När man läser en politisk ledarsida så finns det alltid ett outtalat budskap som väcker motvilja hos läsaren: “Det är bäst du börjar tycka som jag, för politiken följer debatten, så snart blir mitt ord din lag.” Om redaktörerna tror att de står på barrikaderna eller är i position att kunna föra någon slags ödmjuk truthspeaking-dialog, då har kungatronen växt sig så hög att de sitter med näsan bland molnen. Jag har bättre hopp om den småskaliga bloggosfären, här finns en möjlighet att föra en diskussion utan maktbruk inblandat.

Eberhard

Kolla in den här underbara videon om två män som går ut på gatorna i London med en megafon och sprider ett kärleksbudskap. Så mitt i prick!

Fler videor av samma skapare finns på http://www.youtube.com/user/cveitch

~ Nattsmyg

Babylon will fall 

I belong to a minority
second class citizens we used to be
they forced on us the language of Swedish
to diminish our own identity

Sweden has never been a country
it’s a kingdom of conformity
to enhance the authority
of the upper class …minority

it’s the same thing in every state
but the people have their own fate
they’re allways struggling for their rights
so many wars so many fights

we have to find a different way
because the price is to big to pay
a revolution of the mind
is something we have to find

so let’s burn every fucking flag
if you want to make me really glad
nationalities is of the past
let’s go beyond it and have a blast

people of the world we have to unite
we have to take this one last fight
against the ones that rule us all
if we join togheter Babylon will fall

Stålindustrins behov av högklassig Gotlandskalk går före en riksintressant miljö. Det är innebörden av Miljööverdomstolens beslut att tillåta ett nytt kalkbrott vid sjön Bästeträsk på norra Gotland.

Därmed river domstolen upp miljödomstolens tidigare dom. Företaget Nordkalk på Gotland fick då nej i sin ansökan om att öppna ett nytt kalkbrott i Bunge och i 25 år bryta 2,5 miljoner ton kalksten om året.
     Miljödomstolen ansåg att täkten skulle innebära ett alltför stort ingrepp i naturen och äventyra grundvattnet. Miljööverdomstolen betonar att två oförenliga riksintressen stått mot varandra, miljö mot viktiga råvaror till industrin. Men domstolen anser att kalkbrytningen i Bunge går före natur- och kulturmiljön, även om miljön skulle skadas allvarligt av verksamheten. (TT)

Fy fan!
Skönt i alla fall att de säger rent ut att de tycker att industrins vinster är viktigare än naturen. Oftast brukar detta döljas bakom förskönande omskrivningar, eller inte tas upp överhuvudtaget.

Naturskyddsföreningen kommenterar domen

Droppen har fått nog av klimatförändringar och (grön) kapitalism. Med en kompott av text och bild vill den resa sig som en våg över de som helst inte vill reagera, och ta tillbaka klimatfrågan dit där den egentligen hör hemma: i våra hjärtan. Det viktiga klimattoppmötet i Köpenhamn eller inte, en förändring behövs nu och den börjar i oss.

Det finns både digitalt och på papper, och är väl värt ett besök.

Jag å andra sidan har inga planer överhuvudtaget; ingenstans jag måste vara, ingenting jag måste göra, inga tider att passa. Den maskinära rutin som präglar de flesta människors liv har jag ställt mig nästan helt utanför. Jag har helt enkelt hoppat av.

Sen slogs jag av en annan tanke: hur många fler än mig som jag ser på stan har hoppat av? Utom de uppenbart avhoppade uteliggarna, alkisarna och knarkare - de som vi vanligtvis kallar utslagna - hur många fler är det som går på gatan som till synes vanliga människor men som inte deltar i karusellen?

Kanske känner dom (du?) sig lika vilsna och främmande inför det här samhället som mig? Längtar dom (du?) också efter att tillhöra ett sammanhang?

För att vi ska kunna se oss själva som en faktisk "rörelse", borde det helt uppenbart finnas ett sken av framgång - att vi inte bara har ett mål utan också att vi rör oss mot målet. Just nu syns inte så mycket framgång och många av oss i rörelsen känner sig besegrade och maktlösa, mållösa och demoraliserade, isolerade och frustrerade. Vart går vi härifrån? Hur tar vi oss dit? Om tiden är inne för reflektion, så är också tiden inne för strategi; för våra mål av en välmående jord, av intakta ekosystem snarare än resurser att exploatera, av liv över profit, är inte mindre relevanta än de var igår.

Det är grym ironi att problem som klimatförändringar och global uppvärmning, peak oil, GMO, ineffektiviteten hos förbränningsmotorn, förstörandet av bergstoppar och gruvifieringen av dem, slaktandet av vildhästar och åsnor, försäljningen av allmänna markområden till privata intressen, nu är vanliga huvudrubriker i mainstream media och forfarande är vår rörelse som mest stagnerad. Så bitterljuvt det är att så många idag sitter i fängelse medan presidenter och politiker refererar till samma hot mot planeten som våra systrar och bröder förlorat sin frihet i kampen mot.

Klimatförändringarna blev ett hett disskusionsämne under valkampanjerna och några av landets rikaste betalade nyligen en lösensumma till Myndigheten för markförvaltning, för att förhindra att vilda hästar slaktades. Idag pratar världsledare om brådskan och vikten av att skydda planeten. USA har nu en president som pratade om miljöskydd i sina första andetag vid sitt tillträde. Lägg därtill FNs generalsekreterare som menar att, "klimatförändringar är problemet som definierar vår era".

Och så har ju Jordens Befrielsefront i över tio år inte bara pratat om vikten av att skydda planeten - JBF har tagit till till handling. Snack leder ingen vart och i denna kritiska situation - som väger mellan oreparabel skada på planeten på grund av klimatförändringar eller en fortsatt massutrotning av av arter - är kostnaden för inaktivitet alldeles för hög.

Låt oss möta faktumet att falskt övermod och militant retorik aldrig har tagit oss någonstans. Planeten är i sämre skick än den var när det flesta av oss "vaknade upp" och blev aktiva. Vi är mer underlägsna till vapen och antal än någonsin förr. Våra resurser kommer aldrig att komma i närheten av vår fiendes, samtidigt som vi inte är motiverade av profit eller makt. Vi är spänstigare och mer uppfinningsrika.

Med utveckling av nya strategier och förfinandet av taktiker, med vilka vi slåss smartare istället för hårdare, har vi en verklig chans att skapa förändring utan motstycke. När vi kommit så här långt, finns det två fundamnetala saker som vi måste överväga om vi ska uppnå någon verklig förändring: Risk vs. Förtjänst och Effektivare Mål.

RISK vs. FÖRTJÄNST

När en möter oöverkomliga odds håller det gamla DBF-uttrycket: "Maximal Förstörelse, inte Minimal Skada". Med risk för seriösa fängelsestraff för de mest oansenliga och ineffektiva aktioner, ju viktigare är det att få så mycket "valuta för pengarna" som möjlgt, i varje aktion. Decennier i fängelse för en spontan brandbomb i en djurförsökares hem eller en skogsskövlingsplats, är svårt att rättfärdiga, när samma taktik kan appliceras på mycket mer strategiska platser. Underjordiska aktivister behöver överväga risken i en specifik aktion mot den faktiska framgången för de bredare målen. Repression är ofrånkomligt men fängelse behöver inte vara det.

Ingen kan säga annat än att den bästa direktaktionen är den som bygger på tidigare aktioners eller kampanjers momentum. Det finns ett slags samverkan - en "snöbollseffekt". På samma sätt känns det lönlöst att alienera en allmänhet eller ett community som redan sympatiserar med våra mål överlag, genom att handla impulsivt och polariserat. Vidare, snack leder ingen vart, och som Theodore Roosevelt sade, "speak softly and carry a big stick". Militant retorik och hållning gör lite för att åstadkomma märkbara resultat men desto mer för att påkalla onödiga trakasserier och repression från myndigheter. Effektiva aktioner som resulterar i bakslag är en sak men trakasserier för tom retorik är ett hårt slag för vilken effektiv kampanjare som helst.

Summa summarum: Varför riskera 30+ år i fängelse för en enkel brandbomb mot ett endaste fordon, när det finns en uppsjö av alternativ till brandattentat som potentiellt kan stänga ner hela företag eller åsamka kritiska skador mot känsliga industrier? Vi behöver bli mer kreativa med de verktyg vi greppar från verktygslådan och överväga att fälla elledningar, förstöra dammar, översvämma byggnader och infektera nätverk, kan vara mycket effektivare och samtidigt bära med sig ett mycket mildare minimumstraff.

EFFEKTIVARE MÅL

En analys liknande risk vs. förtjänst är den av finnandet av av effektivare mål mot speciellt jorddödande företag eller industrier som helhet. Betrakta de främsta orsakerna till den storskaliga miljöförstöringen i Nordamerika, kolkraft, bilindustrin och köttindustrin. Traditionellt sett har den radikala rörelsen, om vi ens attackerat dessa mål, attackerat stegvis genom små sabotage mot industrierna. Utan att missunna några JBFvolontärer respekt för deras aktioner, rörelsens respons på dessa miljömardrömmar har mer eller mindre varit att bränna sportfordon och köttransporter, limma lås och krossa fönster, och andra småskaliga sabotageaktioner. De har såklart hjälpt till att uppmärksamma problem som global uppvärmning och miljöförstöring för allmänheten men långt ifrån varit de mest strategiska målen.

Jordens Befrielsefront och underjordiska aktivister skulle gynnas i framtiden av att ha med i beräkningarna det strategiska värdet av ett mål mot en specifik industri. Ta pälsindustrin som ett exempel: vi har försäljarna (varuhus, pälsaffärer, etc.) som säljer direkt till konsumenten (långt till vänster i spektrumet). Och så producenterna (pälsfarmare, jägare, etc.) som producerar "produkten" till marknaden (långt till höger i spektrumet). Och vi har lobbyisterna (industrigrupper, modeskolor, tidningar, media, etc.) som skapar efterfrågan på produkten (någonstans i mitten av spektrumet). Realistiskt sett så kommer ingen mindre grupp sabotörer att kunna skada någon grupp eller kombination av grupper i detta spektrum, effektivt nog för att slå ett avgörande slag mot industrin.

Där effektivare mål kommer in i bilden är när vi tar en objektiv titt på en industri (i detta fall pälsindustrin) och analyserar dess svagheter - att leta efter en nyckelpunkt (där vitala kärnresurser för industrin skapar en flaskhals). I fallet med pälsindustrin skulle denna nyckelpunkt (sammanstrålning/centrum/nav) vara "the auction houses" och olika uppfödares föreningar (t.ex. Finnish Fur Sales i Finland, Seattle Fur Exchange, United Feeds i USA etc.) Effektiviteten av att attackera individuella farmer och återförsäljare sträcker sig sällan längre än själva farmen, medan att attackera kritisk infrastruktur (nyckelpunkterna) påverkar flera delar av spektrumet. Oftast är dessa nyckelpunkter mer sårbara "soft targets" som håller ett högre strategiskt värde, medan t.ex. många farmare och återförsäljare har anpassat sig och förstärkt sig mot attacker, sitt ringa strategiska värde för kampanjen i stort till trots. Att förstå det här konceptet blir allt viktigare när vi erkänner våra begränsade resurser och inser att med varje handling måste vi se till att ta ut största möjliga vinst, ur ett risk vs. förstjänst-perspektiv.

Det har inte saknats terrängbrytande och oerhört potenta aktioner inom rörelsen, men effektivare mål är vad vi i stora drag brustit på. Det skulle göra oss gott att se dessa individuella industrier som en metaforisk bäck. Vi kan helt klart stå och vänta vid bäckens utflöde och attackera förstörelsen i dess mest grundliga och uppenbara form, eller så kan vi titta uppströms för att se vart miljöförstöringens vatten skapar en flaskhals och stoppa flödet där. Denna planets tillstånd är så illa att varje aktion måste uppnå högsta strategiska värde. Precis som att vi inte kan avnjuta inaktivitetens privilegie, kan vi inte heller riskera kortsiktiga ineffektiva aktioner i det rådande politiska klimatet.

Idag har politikerna bara börjat förstå att vi har rätt. Vi hade rätt för tio år sedan och vi har rätt idag. Men livet på vår planet har inte lyxnöjet att vänta ännu ett decenium på sytemförändring.
Allmänhetens missnöje borde riktas mot faktumet att i princip en av tre urbana ungdomar lider av astma; men istället blir vi övertygade om att de kriminella är de som tar till "extrema" metoder för att hålla förorenare och jordvåldtagare ansvariga.
Presidenter, politiker, lagar och allmänhetens tycke varierar med det politiska klimatets förändringar. Men naturens fundamentala lagar är oomkullkastliga - de är bestående och oföränderliga - och de transcendenserar människans lagar …oavsett hur mycket pengar och vapen dessa människor besitter.

Oavsett hur ofta ekoförsvarare klassas som terrorister och oavsett hur brett FBI/SÄPO kastar sitt repressionsnät, så kan ingen förneka att vi har rätt. Vår filosofi är sund och JBF´s taktiker är helhetligt rättfärdigade.

Det har sagts att "måttlighet i jakten på rättvisa omintetgör målet". När våra barn möter frånvaron av rent vatten och andningsbar luft, när de lever i en värld utan vargar, vilda hästar och havets lugna jättar, kommer de inte att fråga oss vem vi röstade på eller vilken icke-vinstdrivande organisation vi donerade till. De kommer att fråga varför vi inte gjorde mer.

Översatt från "Resistance Magazine #1"

Förslag på komplement till innehållet:

Här

Här

Här

Här

Här

Här

 För att köpa ett nr DVM Distro

 För mer information om Resistance magazine

Det Vilda Motståndet tillbaka med ny adress, om möjligt ännu argare och mer besluten att krossa civilisationen än förut!
 

Tjaere og fjer 

Fantastiskt med tillskott fran alla hall och kanter! 

Anarkistisk motkultursfestival i Tammerfors, Finland

Svarta Pispala anordnas detta år för fjärde året i rad. På programmet står praktiska och teoretiska workshops, framträdanden och tillgång till anarkistisk litteratur. Vi strävar efter att befrämja kritiskt tänkande och makt över våra egna liv.

Anarkism betyder för oss, å ena sidan kritik av förtryck och hierarkiska strukturer och å andra sidan skapandet av en autonom, jämlik kultur.

Förtryck visar sig i olika former, både i samhällsstrukturen och i nedvärderande beteenden gentemot varandra. Döda din inre polis!

Genom festivalens workshops kan vi bekanta oss med sådana ämnen som tex. anarkismens ursprung och anarkafeminism. I barnskötargruppen delar vi med oss av praktiska erfarenheter med varandra. Antipsykriatin kritiserar den rådande synen på psykiska problem och erbjuder alternativa lösningar. Miljöfrågor behandlas utifrån praktiska och teoretiska synsätt via ämnen såsom maskkompostering, vilda ätbara växter, klimatförändringar och anarkisters syn på teknologi och miljöfrågor.

Tammerfors stad håller som bäst på att gå mot Helsingfors tio år av vansinniga nolltoleranslinje. Ur gatubilden försöker man få bort gör-det-själv-kulturens
affisher och gatukonst och på detta sätt kväsa frihetliga initiativ. Aamulehti (Morgonbladet), detta borgarnas ängsliga rop på hjälp, har under den ansvariga utgivaren Matti Apunens ledning ivrigt gett sitt stöd åt detta projekt. Nu, inför ungdomsolympiaden, tycks denna ängslan vara extra stor: tänk om gatukonsten förvränger dessa unga löftens känsliga sinnen? Inför denna situation förblir vi icke oberörda - självklart arrangerar vi gatukonst-workshops.

Vi arbetar medvetet för att säkerställa en trygg förtrycksfri miljö. Därför har vi tagit fram riktlinjer för att hantera övergrepp och en särskild arbetsgrupp som kommer finnas på plats. Det innebär inte att vi inte uppmuntrar alla att ta ansvar för att skapa en positiv atmosfär. Vi vill motverka sexistiskt, heterosexistiskt och rasistiskt förtryck för att nämna några.

För sovplats och/eller hjälp med barnpassning hör av dig till mustapispala (at) takku (dot) net i förväg så vi kan ordna det. Du kan även höra av dig om du vill hjälpa till med organisering, hålla i en workshop eller boka plats för din distro. Workshops hålls på finska och översätts till engelska.

Pispala är på gångavstånd (3-4km) från Tammerfors Tågstation. Du kan enkelt komma till Tammerfors från Åbo eller Helsingfors.

Vägbeskrivning till Vastavirtaklubi, där kommer det att finnas en informationsdisk.

Mer info på engelska hittar du här (Här står det också om stadsdelen Pispalas revolutionära historia) och på finska här.