När journalister bekymrat rapporterar om det globala ekonomiska läget så finns det mycket att glädjas åt för oss som gillar växande skogar, rent vatten, och en levande jord. Mediaspråket är totalt färgat av att man gillar ekonomisk tillväxt, produktion, arbete, och att det gamla systemet ska rulla vidare. Ordval som, ”när det vänder”, ”dystra siffror” och ”det ser mörkt ut” säger en del om var man står. Ibland lyssnar jag på radio, och då slår det mig hur otroligt mycket tid och energi som läggs ner på att diskutera siffror och pengar. Ekonomi får mest utrymme och man verkar tycka att det är det viktigast av allt i hela världen. Tänk om ekologin skulle få den uppmärksamheten istället. Att istället för att ekonomi-ekot rapporterade om aktuella räntor och börskurser så kunde ekologi-ekot berätta om läget för ozonlagret och den biologisk mångfalden.

Ok, det kanske inte är så kul att förlora jobbet, eller att behöva flytta för att man inte har råd att betala amorteringarna på huset, men va fan, vi kan inte hålla på och leva och konsumera så som de flesta av oss gör. En radikal förändring måste till, och den här ekonomiska krisen ger oss en ypperlig chans att finna andra sätt att organisera samhället. Men de som styr, de som har pengarna, och de som berättar historierna vill bara fortsätta med det gamla sättet. Och så kallar dom oss för bakåtsträvare.

Så hurra för en sjunkande bruttonationalprodukt
hurra för nedlagda bilfabriker och minskat byggande
hurra för att elkonsumtionen minskar, för första gången sen andra världskriget

Länge leve finanskrisen!

~Nattsmyg~

Efter att ha mått utomordentligt risigt ett tag bestämde jag mig för att flytta ut i skogen. Och jag måste säga att mitt mående har blivit väldigt mycket bättre. Igår var jag på besök i stan (som idag) och jag kände mig ganska deppig när jag var på väg tillbaka. Men när jag väl kom ut i skogen, gjorde upp lite eld och kokade mig en kopp te på granris, ingefära och äpple så kände jag hur jag började må bättre igen. Jag kände att jag kunde andas ut…

Vissa skulle kanske kalla det eskapism men hellre det än tvångsmässigt fejsbookande, meningslöst tv-tittande och desperat helgsuperi. För min del hade jag inte långt kvar till att börja knapra antideppresiva och jag vill verkligen inte hamna där. Jag dissar inte dom som gör det - vi försöker alla överleva - men jag vill inte inte bli en zombie bara för att orka med.

Jag fixar inte ett "vanligt" liv. Så är det bara. Jag fixar inte att jobba, betala hyra, göra upp en matbudget, hålla reda på räkningar och alla andra saker som definierar en vuxen person i dagens samhälle. Valet står mellan att låta min självbild definieras utifrån samhällets värderingar, och där kommer jag alltid vara en förlorare eftersom jag inte kan hantera de mest basala uppgifterna som krävs för ett fungerande liv. Den politisk korrekta versionen (att vi är lika mycket värda oavsett bla bla bla) är bara rent hyckleri. Eller, så visar jag fingret åt hela skiten (för det är bara skit) och skiter i alla definitioner. Jag lever, sen kommer jag att dö… Som alla andra varelser.

Efter en drygt tio år av surfande på nätet kom jag till internets slut. På denna sida beskrivs en verklighet som många av oss kanske har glömt. En värld av dofter, vind och natur. En tredimensionell verklighet som kan upplevas med alla fem (och kanske till och med sex) sinnen.

Jag lovar, det är maxat. Och nu mina vänner är det er tur att uppleva internets slut (och verkligheten tar vid). Det kan kännas lite läskigt och ovant till en början. Men Wow: Vilka Färger! Vilken Grafik! Vilket Sound! Vilka Sensationer!

Vem vet, vi kanske möts där ute i verkligheten…

Här slutar internet

- Wainamoinen 

Eddie VEdder - Society (youtube)

Det är ett mysterium för mig
vi har en girighet
som vi har kommit överens om

Du tror att du måste vilja ha
mer än vad du behöver
tills du har fått allt är du inte fri

Samhället, du galna släkte
Jag hoppas att ni inte är ensamma utan mig

När du vill ha mer än vad du har
du tror att du behöver
och när du tänker mer än du vill
börjar dina tankar blöda

Jag tror jag behöver ett större ställe
för när du har mer än vad du tror
behöver du mer plats

Samhället, du galna släkte
Jag hoppas att ni inte är ensamma utan mig
Samhället, vansinnigt och djupt
Jag hoppas att ni inte är ensamma utan mig

Det finns de som tänker mer eller mindre, mindre är mer
men om mindre är mer hur håller du räkningen?
Betyder att för varje poäng du tar
sjunker din nivå
som att börja från toppen
det kan du inte göra…

Samhället, du galna släkte
Jag hoppas att ni inte är ensamma utan mig
Samhället, vansinnigt och djupt
Jag hoppas att ni inte är ensamma utan mig

Samhället, ha förbarmande över mig
Jag hoppas att ni inte är arga om jag inte samtycker
Samhället, vansinnigt och djupt
Jag hoppas att ni inte är ensamma utan mig

Eddie Vedder - The Wolf (youtube)

JOHN TRUDELL- DEMOCRACY 

John Trudell - Tribes of Europe

- Wainamoinen

Jag råkade surfa in på hemsidan: http://swecan.org/modules.php?name=News&file=article&sid=265 och där läste jag en chockerande artikel om hur en svårt sjuk Ms-patient har dömts till fängelse för innehav av cannabis som hon använt i medicinskt syfte.

"Ännu en svensk patient har fått ett rekordhögt straff för sin odling och användning av cannabis som läkemedel.

Susanne Eriksson, 38, från Märsta som är svårt sjuk i progressiv MS (multipel skleros) har genom en nära vän odlat cannabis för eget behov och nu dömts till ett års fängelse för innehav av ca 900 gram.

Michael Fuchs, 31, medåtalad, som vattnade och planterade växterna med hennes vetskap, fick också ett års fängelse. De dömdes båda två för narkotikaframställan för överlåtelsesyfte, vilket de kraftigt bestrider då det enbart handlat om medicinskt bruk. Hon har sökt benådning formellt hos regeringen men fått avslag underskrivet Beatrice Ask utan någon motivering. Detta trots hennes svåra sjukdom eller det faktum att hon odlat för självmedicinering och inte för att tjäna pengar. Hon har även försökt avtjäna straffet med elektronisk fotboja men inte fått det godkänt eftersom hon inte jobbar. Detta trots att hon är rullstolsbunden och har assistans stor del av tiden. Frågan anhöriga och vänner nu ställer sig är om hon kommer överleva vistelsen på kvinnofängelset Hinseberg. Eriksson började använda läkarcannabis eftersom ingen av dem traditionella läkemedlen fungerade för henne utan bara bromsade utvecklingen av MS samt de ofta jobbiga och oönskade biverkningarna.

"För mig fungerar marijuana både som lugnande för stressen, jag slipper 80% av krampanfallen, sover utan störningar, smärtstillande och samtidigt får jag aptit. I stället är jag hänvisad till att som nu ta bromsmedicin som består i sprutor varannan dag som ger enorma smärtor i hela kroppen och blåmärken eller cellgiftsbehandling som ger hemska biverkningar," skriver hon om sin situation på en webbsida.

Hennes tillstånd blev sämre efter häktningen på Kronoberg den 11 februari förra året och sedan dess har sjukdomen trätt in i slutstadiet. Idag sitter hon i rullstol och har förlorat styrseln i vänster arm. Läkarintyget som domstolen bygger sin slutsats på skrevs före häktningen och är alltså baserad på en äldre tidpunkt då hon fortfarande kunde gå med kryckor. Hennes sociala situation är också dålig förutom att vara arbetslös. Hon fick avslag av socialtjänsten till hyran under tiden för strafftiden så hon kan förlamad hamna på gatan i värsta fall.

Hon befinner sig nu i desperat situation. Eriksson har tillgång till 41 timmars personlig assistans i veckan och har 24 timmar tillsyn då hon inte kan röra sig eller mer eller mindre göra något som kräver lite ansträngning. Enligt Fuchs klarar hon inte av att duscha eller gå på toaletten själv. Hon saknar balans, har ständiga smärtor och är extremt stresskänslig och infektionskänslig p.g.a. sin sjukdom. MS är en nervsjukdom som gradvis bryter ner nerverna tills att man blir totalt förlammad och organen sviktar. Fuchs är orolig att fängelset ska bli en dödsdom, om hon placeras på en sjukvårdsavdelning på Hinsebergsanstalten tillsammans med hepatit- och hiv-smittade.

Ännu har hon inte behövt inställa sig vid anstalten och gör nu allt för att hitta en lösning.

Fotnot: Fuchs använder också cannabis för att stimulera sin aptit, lindra stress och huvudvärk och istället för smärtstillande tabletter.

Marie Stenhoff dömdes för fyra år sen till sex månaders fängelse sedan hennes fall vägrades hörande i högsta domstolen. Hon hade odlat 12 plantor för eget bruk mot hennes kroniska sjukdom fibromyalgi som hon rökte och lagade mat med."

Jag tycker den här artikeln visar på vad som prioriteras i det här samhället. Inte är det medmänsklighet i alla fall. Hur tänker beslutsfattare i det här fallet? Och man måste fråga sig: Vad är det egentligen som är så farligt med cannabis? Eller handlar det kanske inte om drogen i sig, utan det faktumet att människor självmedicinerar sig med fungerande medel utan att gå via sjukvården och finansierar läkemedelsföretagen; att det farliga är att människor tar saken i egna händer för att förbättra sin livssituation. Och kanske är det så att den här civilisationen måste baseras på en omänskligt stelbent byråkrati där människor körs över av myndigheter, reduceras till siffor man inte behöver ta hänsyn till. Att ens individuella behov är oviktiga i lagens ögon. Att vi är ingenting annat än bränsle för maskinen…

- Wainamoinen

I det ögonblicket som vi föds, är vi döende.

För varje andetag som vi tar, närmar vi oss döden.

Vi ska alla dö…

Jag kommer ihåg ett program som handlade om hur naturen hade tagit över Tjernobylområdet. Och hur förvånandsvärt bra djur och växtliv klarade sig där trots den höga radioaktiviteten. Vargar till exempel hann inte utveckla cancer eftersom de dog innan dess.

Det är överhuvudtaget väldigt ovanligt att dö av hög ålder i naturen. Det finns inga pensionärshem för vargar och björnar, fåglar och möss. De flesta stryker med genom att bli uppätna, dödade av rivaler, olyckor och sjukdom.

De flesta av oss som kallar oss civilisationskritiker frågar oss var det gick snett. Vad det var som satte igång den destruktiva process som ledde till den utveckling som vi befinner oss mitt i idag; den utveckling som håller på att död på oss själva.

Jag tror inte att det finns ett enkelt svar på den frågan. Att säga att det var när vi började med agrikultur är för enkelt. Den agrikulturella "revolutionen" var bara ett symptom.

När vi började klamra oss fast vid livet, sådde vi fröna till en dödskultur.

Varför alltid dessa paradoxer?

- Wainamoinen

Igår kunde man läsa i Svd om Thomas Toivonen. Grön anarkist/primitivist… och reaktionerna var väntade. Likaså smutskastningen som ligger på en så låg nivå att man inte ens orkar bemöta dom.

Thomas vision ett liv i grottan

"Thomas Toivonen lever ett mycket enkelt liv, inte för att han saknar andra val, utan för att han tar avstånd från den nutida civilisationen, som han anser leder mot katastrof."

- Wainamoinen

Som anarkist och civilisationskritiker så tycker jag personligen att sekten Teaching Drum och dess ledare Tamarack Song är en skymf mot mot alla seriösa civilisationskritiker eftersom det enda dom lyckas med (förutom att göra upp eld med pinnar och bygga hyddor och lite annat för att upprätthålla ett ytligt sken av att ha nåt hållbart alternativ till civilisationen) är att upprepa samma gamla mönster av förtryck som är det egentliga grundproblemet med civilisationen.

"Poke a Bigot Long Enough and He Will Show you His White Hood"

http://astheteachingdrumturns.blogspot.com

Efter att ha läst ett gammalt inlägg, från en tid innan jag började skriva här, fick jag mig en stark tankeställare. En smärre identitetskris. Det var främst diskussionen som fördes i kommentarerna som slog dit mig.

 
"The types of people needed to violently dismantle civilization are not “fans”. They are Supermen. The types of people Adolf Hitler would be afraid of." Och den text som föregår citatet. Jag välkomnades till livet av maskiner (närmare bestämt en sugklocka) och sillikontäckta händer, som om jag vore något smutsigt. Detta är inget jag önskar att mina framtida barn (om det skulle vara så) skulle uppleva. Jag föddes av maskiner och omgiven av vita utmätta linjer, vita ytor skapade som ett duplikat av en man eller kvinnas tankebilder. Jag föddes i en civiliserad arkitekts huvud. Jag föddes också långt över marknivå, lite som huggormsmammans ungar, fast jag slapp falla ner på asfalten utanför sjukhuset.

Min uppväxt i korta drag var 10 år på en släktgård på bekvämt avstånd från en mindre ort, som en gång i tiden närmade sig den ärofyllda titeln Köping men kom aldrig dit. Jag hade en bästa vän, en tysk jaktterrier, och flera människovänner som ändå aldrig kunde komma nära den relationen jag och det ilskna lilla yrvädret hade. (Vid 15 års ålder grävde jag hans grav.) Jag följde ofta med pappa i skogen, när han jobbade eller när han jagade eller bara för att gå med hundarna. Jag upplevde många fantastiska stunder i skogarna. Jag fick se sällsynta lövbestånd, jag fick se grodorungar fylla hela skogsbruksvägar så långt ögat nådde, jag fick se ugglor som oväntat dök upp i en alm två meter från platsen där jag stod, vars vingar snuddade vid min fasters korpsvarta hår. Jag fick se skogsbränder. Jag fick träffa de mest otänkbara människor i skog och mark. Jag fick se älgar, rådjur, hjortar, vildsvin, harar, kaniner, hökar, vicenter, örnar, näckrosor, svampar av alla de slag. En lax som simmade under min rygg när jag tog mina första ryggsimtag i Östersjön.

Mina föräldrar skilde sig och allt det som i vår kultur rubriceras som naivitet försvann, eller efter en tids extrem förnekelse så försvann den. Det tioåriga barn jag var förvandlades snabbt till något annat. Jag genomförde en serie självmordsförsök, jag började snatta utan behov för att bli med i ett gäng på skolan, jag snodde cigaretter, snus, piller, alkohol osv. Jag fick en identitetskris som 9-10åring och fick plötsligt en hel vuxenvärlds internaliserade krav och föreställningar i mig. Tonåren som följde var lika röriga med droger, identitetskriser, självmordsförsök,depressioner, relationskriser, familjekriser, kriser med min sjukdom.

Nu, 10-11 år efter skillsmässan, vet jag inte vad jag kämpar för…Det kan jag omöjligt veta. Jag vet däremot vad jag kämpar mot. Att mina besök i de privilegierades hävdade skogar, med deras tillmätta viltbestånd, var med syfte att planera skogsbruksplaner kunde jag som 0-8åring inte förstå. Jag kunde höra min fars förklaringar men inte förstå. Jag kunde inte förstå hur något min far planerade tillsammans med en greve, en företagsledare eller enskild fastighetsägare, skulle kunna leda till grodornas död, till lövbeståndens lugna men ofrånkomliga avverkning, till näckrosornas vissnande, till vildsvinens ökade bestånd (manipulerat för att mätta jaktlagens blodlust). Hade jag förstått det, vad hade jag gjort då?

Ett exempel på vad jag gjorde, måhända en undermedveten handling, var att jag vid 3 års ålder spraymålade hela pappas arbetsjeep, tillhörande bolaget han arbetade för. Jag fick mitt smisk men det var det värt. Bortsett från det exemplet, vad skulle jag ha gjort?

Jag kommer aldrig att kunna leva på det vis jag genom insikter, känslor och abstrakta idéer kommit fram till att jag vill leva på. Men jag kan ägna mitt liv åt att skapa möjligheten till det livet. För kommande generationer av ekocentriska klaner och stammar, för kvarvarande naturfolk, för de som vill men inte vet eller vågar. Min sjukdom förpassar mig till något som kan göras till martyrskap i detta sammanhang men som inte blir det när ett liv fyllt av kamp ändå blir ett livligt och livfullt liv. Det som tex Musher anspelade på är demoraliserande. Demoraliserande som så att värdet av ens handlingar skulle ligga i huruvida en var född på en jordplätt eller i ett kliniskt rum 20 m ovan jord. Han har absolut inte fel i det han säger om de abstraktioner som styr mångas kamp men han resonerar på ett sätt som får åtminstone mig att demoraliseras.

Som Wainamoinen menade i en kommentar, ska naturfolken bekämpa civilisationen med spjut när de tränger fram med sina bepansrade bestar i de uråldriga skogarna? Även om civilisationen lägger snaror för sig själv hela tiden men som genom den stenhårda mänskliga viljan på något mirakulöst sätt undviker dem, så krävs det ett insiderjobb. Detta insiderjobb vilar i alla som ser värdet av sitt liv och hotet mot dets händer.

Och tillbaka till "kamp för/mot". Varför måste vi VETA vad vi kämpar för, som ytterligare en vetenskapens järnklo ska vi mäta oss fram till det Edens lustgård som hägrar bortom de post-apokalyptiska öknarna. Vi VET vad vi kämpar mot, om inte i alla luddiga sammanhang så åtmintone i sin helhet. Varje ögonblick som spenderas på det sätt detta i skrivande stund gör är helheten. Hur många fina gester, handlingar eller aktioner som än utförts i detta ögonblick så marscherar monstret vidare. Helheten, det marscherande monstret, måste stoppas och genom att stärka de fina gesterna, handlingarna och aktionerna, samla krafter till de punkter där de gör som störst skada eller har som störst läkeeffekt. (Diskussionen kring läkande före eller efter kollaps lämnar jag ute). Samma uppmaning som synts i de flesta radikalare civ-kritiska texter de senaste tio åren, följer även denna. Det behövs en radikalare kampkultur! Samtidigt som det behövs radikalare sociala motstrukturer behövs det en mer radikalare offensiv.

Jag börjar tappa tråden och känner mig trött.

Min poäng med hela inlägget är att jag blev rädd när tryggheten i mina föreställningar om ett icke-civiliserat liv ifrågasattes. Och då jag baserar vartannat vaket ögonblick åt strävan efter det vilda (vad nu det är), det icke-civiliserade (vad-nu-det-är); blev det en mindre chock och jag nödgades att skriva av mig. Dessutom, inaktiviteten på Fimbulvinter (vars motvikt representeras av mig och Wainamoinen i våra tappra försök) gör mig nervös. Som otålig sedan barnsben vill jag se en livlig, händelserik, oförutsägbar omgivning, inte en händelslös, stel och monoton. Det må vara en virtuell omgivning och jag må vara tekno-fientlig men i brist på anti-civ action i verkligheten fäster jag mig lätt vid den omgivningen.

Dags för Gråbo och bed time!

Äggen jag plockar, det bakade jag tar, till min älskade ett krikon i fickan jag har. De vackraste vyer grindar på glänt, dina ögon mig skänker det skönaste jag känt. Kvistar de locka, vittna om mjukare dy. Molnen sig flocka uppå den blåaste sky. Mono är den smärta det gråa vassa, sliter mitt skinn som jag hastigt tassa. Lager av boklöv de bäddar åt min häl, min hålfot den dansar trivs där så väl. Myran han smakar gnager och så, envis som få han biter min tå. En tugga svamp min tunga du piska, ett nyp i armen eller smak av vitriska. Barken mig sliter i ett kast mot sin stam, omfamnar mig skönhet i bokträdets hamn. Röda strimor uppfläkt hud, svindlande höjder från lövfamnens skrud. I gräset jag landar mjukt och skönt, min dag av livslust till kung bli’tt krönt.

Häromnatten/dagen var jag ute ett par rundor och samlade gråbo, johannesört och sälg. Utan någon egentlig rituell bakgrund eller baktanke hängde jag upp ett knippe Gråbo i fönstret som en väktare. En sälgkvist på fönsterbrädet. Tanken var mest att koka barken på den vid huvudvärk mm. Jag förtärde medvetet inga örter på kvällen. När jag somnade vid 00.nånting flög jag igenom hela natten, jag och min kraftigt överviktiga katt. Vi flög i rymden över städer och gjorde fantastiska konster.

 Jag vaknade 03:24. SOmnar om efter att ha läst ett sms som kom 01:01.

 Jag vaknar av mobillarmet 07:00 och är då säker på att min mor och jag konverserat i telefon och att jag lagt på för att kunna stänga av larmet. Jag ringer upp henne och hon låter inte det minsta förvånad: "JAså, har vi pratat? Jag sitter här och läser igenom lite sms, näe nu kommer tåget…" Vi lägger på och jag är förbryllad å det grövsta.

 Under gårdagen fick jag även många starka budskap givna av en fluga, en geting, ett 30tal kossor, gråbo och johanneshört. Det känns som att ett helt nytt spirituellt varande öppnats för mig och ett helt nytt emotionellt plan jag aldrig upplevt tidigare. En närvaro jag känner mig mycket rofylld med men en smula förvirrad av att känna.

 Agueli 

Cernunnos: Herre över det vilda

Great God Cernunnos Invocation (Wicca) - youtube

Great God Cernunnos, return to earth again !

Come at my call and show thyself to men.
Shepherd of Goats, upon the wild hill’s way,
Lead thy lost flock from darkness into day.
Forgotten are the ways of sleep and night -
Men seek for them whose eyes have lost the light. Open the door, the door which hath no key,
The door of dreams, whereby men come to thee.
O Mighty Stag, O answer to me !"

Cernunnos

Beneath the sediment of aeons
In ancient repose
My trust lay eroded by age
The old glory faded
And past times forgotten
My reign given way to my rage

Harmonious the centuries
The land and I were one
My soil, my water, my air
Bringer of light
And master of night
In balance, the earth in my care

But with the passing of days
A new wind came blowing
With whispers of change on its wing
This tide of corruption
Laid siege to my world
Usurping the throne of a king

Your new gods, your new ways
All seek to dispel me
With doctrines of fear built on lies
The hidden one, no longer
I claim my dominion
To the sun of your age, I arise

Of your anger
Your ignorance
Your blindness
Your greed
Your progress
Your conquest
Your mania
Your need
Your sorrow
Your sickness
Your final, parting breath
Your hatred
Your bloodshed
Your future
Your death

I will have none
I will have none
I will have none
I will have none

I, dread lord of shadows
With broken spell
Unto this rotting age
I bid farewell

Blessed be

- Wainamoinen  

Som ni har säkert läst så har jag hållt på och jobbat med att utveckla lucida drömmar (medvetna drömmar) och dom viktigaste redskapen har varit så kallade reality checks.

När jag tycker att någonting börjar bli märkligt på dan så frågar jag mig själv "är det här en dröm" och kollar skyltar (eller nåt annat skrivet) och kollar om texten ändrar sig. Mobilen brukar jag också kolla för att se att siffrorna stämmer. Att hålla igen näsan och försöka andas är också ett knep jag har börjar med på sista tiden.

En annan grej som jag kan rekomendera och som Snusmumrik har skrivit om i kommentarerna i min förra blogg-post om lucida drömmar (eller vad det nu heter) är ljudinspelningar som altererar hjärnvågorna.

Brainwave Mind Voyages I - Trance Induction, Lucid Dreaming 

Men nu till effekterna av Gråbo. Jag hittade den vid vägen och skar av några kvistar som jag har gjort te på och druckit hela dan och sovit i omgångar. Jag jobbade natt och somnade på morgonen, hann sova två timmar och var tvungen att gå upp för att göra några ärenden. Bland annat att plantera en svartvinbärsbuske och rabarber jag grävde upp från en komposthög. Återvinning på hög nivå med andra ord. Sen har telefonen ringt och stört mig eller så har jag vaknat upp från en knasig dröm… så idag har jag sovit i två-timmars intervaller. 

(Det här har jag skrivit redan om tidigare men skriver igen för att ge det hela ett kronologiskt perspektiv) 

Men tidigare idag när jag drack ett par koppar Gråbo-te och gick och lade mig hade otroligt verkliga hypnagoga bilder. Men det var bilar hela tiden. Trafikstockningar, nån saab som åkte förbi. Lite hus här och där, men väldigt mycket bilar… Vid ett tillfället var jag (nästan) i en bil. Kunde se instrumentbrädad och ratten framför mig några sekunder. Märklig känsla, jag var halvt som halvt där, halvt som halvt i sängen… men sen åkte jag tillbaka.

Tillslut tappa jag medvetandet, nästa minne är en märklig dröm:

Jag är i huset, min mor och min morbror är där. Minns att allt var otroligt verkligt. Sen börja hela huset gunga och jag försökte fråga min morbror (vi är ovänner sen år tillbaka och pratar inte med varandra) varför huset gungade. Han bara titta på mig, jag (tror) jag började misstänka att det hela var en dröm. “Vaknade” och tänkte fan också det var ju en dröm. Nu ska ja somna om och vara medveten om att det är en dröm. Upplever en utanför kroppen upplevelse. Nu jävlar tänker jag, nu ska jag, tjohoooooooooo!!! Bärja rusa genom en svart rymd. Sen “vaknar” jag igen och ligger i sängen. Någon är i huset. Försöker röra mig men det går inte. Vad är det här sömn-paralys eller är det samma jävla dröm igen, tänker jag. Försöker röra mig men det går inte. Okej, tänker jag. Ligg still så går det över. Men nej jag får panik, lyckas röra höger-armen framåt och nästan öppna ögonen men sen åker jag tillbaka igen, försöker igen. Vaknar sen med ett ryck… Då var klockan kvart över fyra.

….

Sen var jag uppe några timmar och drack lite mera gråbo-te. Gick och la mig ganska tidigt men fick inte vara ifred. Telefonen ringde och väckte mig med jämna mellanrum. Sen fick jag äntligen vara ifred och drömde den här sista drömmen soom jag hade senast.

Först är det en helt vanlig (men ovanligt verklig och färgstark dröm) sen sitter jag i ett kök och pratar med en tjej som har en massa torkade örter på sig. Hon undrar vad Gråbo har för verkan. Man får lucida drömmar av det förklarar jag. Sen sitter vi en massa folk runt bordet. In kommer en luffare som precis har duschat och börjar rota i några lådor sammtidigt som han spelar Små Grodorna i moll på en ett tangent-bord till en dator. Det låter såhär: Små Grodorna

Någon fråga om man släpper vilket folk som helst på det här stället och någon annan (min bror antagligen) skämtar om att det här börjar bli lite väl absurt. Vi har en svart, absurd humor som vi delar.  Någon annan skämtar om att det här måste vara en dröm. Jag tror inte att det är en dröm men av ren vana tar jag upp mobilen och kollar siffrorna på klockat. Dom ändrar sig lite hur som helst. "Jesus. Det här är en dröm tänker jag." Jag reser mig upp och säger trotsigt. "Det här är en dröm." Till min förvåning är det ingen som har nåt att invända. En kille ler mot mig. Jag går ut i vardagsrummet från köket. Jag har svårt att röra mig. Men jag går på osäkra ben. Jag är glad att jag lyckas gå och vara medveten i en dröm sammtidigt. Nu ska jag göra nåt crazy tänker jag och försöker hoppa ut genom ett stängt fönster. Det funkar inte så bra så jag öppnar fönster och tittar ut på en vackert landskap, jag är högt upp och det blåser lite grann. Det här är inte verkligt tänker jag och genast blir landskapet som det var tecknat. Nu ska jag flyga tänker jag men fegar ur. Istället ropar jag ut triumferande. "Jag har en lucid dröm." Men jag har svårt att prata. Jag får pressa ut dom. Men på ordet dröm vaknar jag…

-Väinämöinen 

Nu har jag funderat på det här med jobb och sånt för att kunna betala hyra och jag känner hur jag mår illa bara av tanken på att behöva ta ännu ett skitjobb för att fixa hyra. Så nu tänker jag såhär att jag ska hyra ett rum en månad, under den tiden flyttar jag succesivt ut till skogen och skiter i hela jävla karusellen. Spelar på gatan för att få ihop lite stålar så jag klarar mig och bor ute i skogen i min tipi/hydda/kåta och skriver och annat som jag kan ägna min energi åt istället för att hora för maskinen.

Peter Tosh - Stop That Train 

- Wainamoinen (Väinämöinen)