Efter att de antikapitalistiska protesterna i Seattle tog världen på sängen 1999, sökte ett antal mainstream-journalister svar hos en ödmjuk anarkistisk teoretiker från Eugene i Oregon på USA:s västkust. Javisst, John Zerzan, vars idéer i hög grad påverkat vissa av de unga demonstranterna, kunde nu trovärdigt göra anpråk på den verkligt dubbelsidiga äran av att vara USA:s mest berömde anarkist. All uppmärksamhet har dock inte mjukat upp Zerzans åsikt att det moderna samhället har underkuvat sin befolkning till den grad att den inte längre ser gallren på dess bur. I denna intervju utforskar den 66-årige radikalen herraväldets rötter, klockans subtila tvång och hans hopp om en framtid utan framsteg.
Nu när mainstream-media har upptäckt anarkism verkar förvirringen bara öka kring vad det egentligen betyder. Hur definierar du det?
Jag skulle säga att anarkism är att försöka få bukt med alla former av herravälde. Det innefattar inte bara sådana uppenbara varianter som nationalstaten, med sitt rutinmässiga användande av våld och lagtvång, och bolaget, med sitt institutionaliserade ansvarslöshet, utan också sådana internaliserade varianter som patriarkat, rasism, homofobi. Bortom det är anarkism att också försöka syna de delar av våra vardagsliv som vi tar för givna, som delar av universum, för att se hur också de härskar över oss eller underlättar vår dominans av andra.
Men har det någonsin funnits ett tillstånd där relationer inte har baserats på dominans?
Det var vårt ursprungliga tillstånd under åtminstone 99% av vår existens som en art, från före uppkomsten av Homo sapiens, minst ett par miljoner år tillbaka i tiden, tills kanske bara för 10 000 år sedan, med uppkomsten av jordbruket och sedan civilisationen. Sedan dess har vi arbetat väldigt hårt på att övertyga oss själva om att inget sådant tillstånd någonsin har existerat, för om inget sådant tillstånd någonsin har existerat, är det ju lönlöst att arbeta mot det nu. Vi kan lika gärna acceptera repressionen och underkuvandet som präglar vår tillvaro som nödvändiga motmedel för den “ondskefulla mänskliga naturen”. Trots allt gjorde, enligt denna tankebana, vårt förciviliserade, förlorade, brutala och okunniga samhälle att auktoritet kom som en generös gåva och räddade oss från barbariet. Tänk på bilderna som du får på näthinnan när du nämner orden “grottman” eller “neandertalare”. Dessa bilder är inplanterade och åberopas för att påminna oss var vi skulle vara utan religion, regering och hårt arbete och är förmodligen de starkaste rättfärdigandena för hela paketet med civilisation, arméer, religion, lagverk och stat. Problemet med de bilderna är bara det, såklart, att de är helt felaktiga. Inom fälten antropologi och arkeologi har det pågått en verklig revolution de senaste 30 åren och människor har alltmer börjat förstå att livet innan jordbruket och domesticeringen, där domesticering av andra ledde till domesticering av oss själva, faktiskt genomsyrades av fritid, tillhörighet med naturen, sinnlig vishet, sexuell jämställdhet och hälsa.
Hur vet vi det?
Delvis genom att observera moderna samlande folkgrupper, de få vi inte har utrotat och sett deras jämlika levnadssätt försvinna på grund av förstörelsen av deras livsmiljö och många gånger direkt tvång och mord. Men också, i andra änden av skalan, genom att tolka arkeologiska utgrävningar. Ett exempel på det handlar om principen att dela med sig, som man nu förstår är grundtonen i icke-domesticerade samhällen. Om du skulle studera eldstäder hos antika folk och upptäcker att det vid en av dem finns en massa godsaker, medan andra har väldigt få, då är förmodligen den eldstaden hövdingens. Men om du gång på gång konstaterar att alla eldstäder har haft ungefär samma saker, då växer en bild fram som berättar om ett folk vars livsstil bygger på att dela med sig. Och det är vad som genomgående upptäcks på för-neolitiska utgrävningsplatser. Ett tredje sätt att veta det på är att ta del av de tidiga europeiska upptäckarnas berättelser, som gång på gång beskriver generositeten och vänligheten hos de folk de stötte på. Detta stämmer över hela jorden.
Hur besvarar du människor som säger att allt det här bara är Rousseauiskt nonsens om den ädle vilden?
Jag föreslår med all respekt att de läser in sig på området. Det här är inte anarkistisk teori. Det är vedertagen antropologi och arkeologi. Det förekommer diskussioner om detaljer, men inte om helheten.
Men om allt var så bra förut, varför uppstod då jordbruket?
Det är en väldigt svår fråga, för att under flera hundra, kanske tusentals år så förändrades väldigt lite. Det har länge varit en källa till frustration för antropologer och arkeologer: Hur kan det vara så att ingenting förändras hundratusentals år, under äldre och mellersta paleolitikum och sedan under yngre paleolitikum så exploderar utvecklingen, till synes från ingenstans? Plötsligt finns det konst och strax efter kommer jordbruket.
Jag tror att det var stabilt för att det fungerade och jag tror att det slutligen förändrades för att man under många årtusenden sakta gled in i en arbetsdelning. Detta skedde så långsamt, nästan omärkbart, att folk inte såg vad som höll på att hända, eller vad de höll på att förlora. Det främlingsskap som kom med arbetsdelningen, främlingsskapet inför varandra, inför naturen, inför deras kroppar, uppnådde någon slags kritisk massa och gav upphov till dess förhärligande i det vi kom att kalla civilisation. Hur civilisationen själv fick fäste tror jag Freud beskrev på pricken när han sade att civilisation var något som tvingades på en motstridig majoritet av en minoritet som förstod hur man kunde skaffa sig kontroll över makt- och tvångsmedlen. Det är det vi ser händer idag och det finns ingen anledning att tro att det skulle varit annorlunda i början.
Vad är fel med arbetsdelning?
Om ens främsta mål är massproduktion, så är det inte fel alls. Det viktigt för vår livsstil. Varje person fungerar som en liten kugge i det stora maskineriet. Om, å andra sidan, ens främsta mål är relativ helhet, jämlikhet, självständighet eller en intakt värld, så är det mycket som är fel med det. Jag tror att en person i grunden inte är hel eller fri om det är så att dennes liv och hela omgivning är beroende av att personen är en liten del av en process, en bråkdel av det. Ett uppdelat liv speglar de grundläggande uppdelningarna i samhället och allt börjar där. Hierarki och främlingskap bottnar i det, till exempel. Jag tror ingen skulle förneka den effektiva kontroll som specialister och experter har på dagens samhälle. Och jag tror inte att någon skulle påstå att kontrollen inte ökar med allt större acceleration.
Men människor är sociala varelser. Är det inte nödvändigt för oss att lita på varandra?
Det är viktigt att förstå skillnaden mellan det ömsesidiga beroendet i ett fungerande samhälle och den form av beroende som kommer av att lita på andra som har specialiserade kunskaper som du inte har. De har nu makt över dig. Oavsett om de är “välvilliga” eller inte spelar ingen roll. Förutom den direkta kontrollen hos dem med specialiserade kunskaper, så finns det en hel del mystik kring dessa kunskaper. En del av dagens modernas samhälles ideologi är att vi utan det skulle vara förlorade, vi skulle inte veta hur vi skulle göra med någonting. Tja, men människan har livnärt sig själv de senaste två-tre miljoner åren och dessutom gjort det mycket bättre och effektivare än vi gör nu. Det globala födosystemet är sinnessjukt. Det är fantastiskt omänskligt och ineffektivt. Vi ödelägger världen med bekämpningsmedel, ogräsmedel, effekterna av fossila bränslen för att transportera och lagra föda och så vidare och samtidigt går miljontals människor runt utan att få i sig tillräckligt med mat. Men få saker är enklare än att odla eller samla sin egen mat.
Du har också sagt att vi har kommit att bli dominerade av tiden i sig självt.
Tid är en uppfinning, en kulturell produkt, en kulturell formation. Den existerar inte utanför kulturen. Och den är ett ganska exakt mått på rotlösheten.
Hur då?
Allt i våra liv är uppmätt och reglerat av tiden, även drömmarna, då vi tvingar dem att rätta sig efter arbetsdagens värld med väckarklockor och scheman. Det är verkligen fantastiskt att tänka sig att tiden inte för så länge sedan inte var så var avklippt, så abstrakt.
Men vänta ett tag. Är inte klockans tick tack så konkret som det kan bli?
Jag gillar verkligen det som antropologen Lucien Levy-Bruhl skrev om det: Vår idé om tiden verkar vara ett naturligt attribut till det mänskliga medvetandet. Men det är en vanföreställning. En sådan idé existerar inte inom primitiva medvetanden.
Vilket betyder?
Helt enkelt, att de lever i nuet, som vi alla gör när vi har kul. Det har sagts att Mbuti i södra Afrika tror att genom ett korrekt tillfredställelse i nuet så sköter sig framtiden och dåtiden sig själva.
Vilket koncept!
Primitiva folk intresserar sig generellt sett inte för födelsedagar eller att mäta sin ålder. Vad det gäller framtiden så känner de inte behov av att kontrollera det som ännu inte finns, liksom de inte känner behov av att kontrollera naturen. Detta ett-ögonblick-i-taget-sätt att leva tillsammans med svängningarna i naturen omöjliggör inte, så klart, att de är medvetna om årstider, men det kräver inte en alienerad tidsuppfattning som berövar dem nuet. Det jag pratar om är så svårt för oss att greppa för uppfattningen om tiden har blivit så djupt inbegripet att det ibland är svårt att tänka sig att den inte finns.
Du pratar inte om bara om att mäta sekunder…
Jag pratar om att tiden inte existerar. Tiden som en abstrakt fortgående “tråd” som rullar ut och fortsätter i oändlighet som sammanlänkar alla händelser med varandra samtidigt som den är skild från dem. Det finns inte. Sekvenser finns. Rytm finns. Men inte tid. En del av detta har att göra med begreppet massproduktion och arbetsdelning. Tick tack, tick tack, som du sade. Identiska sekunder. Identiska människor. Identiska sysslor upprepade i oändlighet. Tja, inga två händelser är exakt lika och om du lever i en ström av inre och yttre upplevelser som ständigt kommer med hopar av nya ögonblick, så är varje ögonblick kvantitativt och kvalitativt annorlunda än ögonblicket innan. Begreppet tid försvinner.
Jag är fortfarande inte med.
Försök så här: Om händelser alltid är helt nya, så skulle rutin inte bara vara omöjligt, begreppet tid skulle bli meningslöst.
Och det motsatta skulle också vara sant.
Exakt. Bara genom införandet av tid kan vi prackas på rutin. På 1300-talet kom de första offentliga klockorna och samtidigt indelningen av timmar i minuter och minuter i sekunder. Tillskotten av tid var nu fullt utbytbara som de standardiserade delarna och arbetsprocesserna som är nödvändiga för kapitalism. Under hela denna process av underkastelse till tiden har den mötts av motstånd. Till exempel började folk under de första striderna under Julirevolten 1830 i Frankrike skjuta mot de offentliga klockorna. Under 1960-talet slutade många, inklusive mig själv, att bära armbandsur.
Ett tag när jag var drygt tjugo år, bad jag folk som besökte mig att ta av sig sina klockor när de klev över min tröskel.
Fortfarande måste man bryta ner barns motvilja mot tid. Det här var en av anledningarna till att man i USA införde obligatorisk skolgång trots att en majoritet av medborgarna var emot det. Skolan lär dig att vara på en viss plats vid en viss tid och förbereder dig för ett liv i fabriken. Den kalibrerar dig med systemet. Den franske situationisten Raoul Vaneigem har ett underbart citat om detta, “Barnets dagar undflyr vuxnas tid; deras tid är packade med subjektivitet, passion, drömmar hemsökta av verkligheten. Utanför tittar utbildarna på, väntar, tittar på klockan, tills barnet slutligen kommer med och går in i timcykeln”.
Tid är viktigt inte bara ur sociologisk och ekologisk synvinkel, men också ur en personlig. Om jag får dela med mig av ett annat citat av filosofen Ludwig Wittgenstein, “bara en människa som inte lever i tiden utan i nuet kan vara lycklig”.
Bara förra året kom jag över anteckningar av en 1700-talsutforskare vid namn Samual Hearne, den förste vite man som utforskat norra Kanada. Han beskriver indianbarn som leker med vargungar. Barnen målar ungarna med röd ockra i ansiktet och när de lekt färdigt stoppar de ner ungarna oskadda i lyan igen. Varken vargungarna eller deras föräldrar verkar ha något emot detta.
Nu skjuter vi efter dem från flygplan. Där har du framsteg i ett nötskal!
Från ett bredare perspektiv, vad har framsteg betytt i praktiken?
Framsteg har inneburit den framväxande vålnaden av den fullständiga avhumaniseringen av individen och katastrofal ekologiska kollaps. Jag anser att färre människor än någonsin tror på framsteg, men fortfarande finns det folk som uppfattar det som något oundvikligt. Vi översköljs från alla håll med krav på att vi ska acceptera det och vi hålls som gisslan.
Om färre människor tror på framsteg, vad har kommit i dess ställe?
Slöhet. Det är så här det är - ta itu med det eller bli överkörd. Man hör sällan numera om den amerikanska drömmen, eller den strålande framtiden. Nu handlar det om en världsomspännande kapplöpning mot botten när alla multinationella företag tävlar om vilka som kan utnyttja flest arbetare och förstöra mest natur. Det tävlingstänkandet finns på det personliga planet också. Om du inte kopplar upp dig till datorerna kommer du inte få jobb. Det är framsteg.
Vad får det för konsekvenser?
Jag är optimist, för aldrig förut har hela vår livsstil blivit så avslöjad för vad den är.
Nu när vi har förstått det, vad kan vi göra?
Det första vi kan göra är att ifrågasätta det, att försökra oss om att den delen av diskursen i samhället, eller varför inte hela, kretsar kring dessa frågor på liv och död, istället för allt undvikande och all förnekalse som präglar det som framställs som diskurs. Och jag tror, återigen, att detta förnekande inte kan upprätthållas mycket längre, eftersom det finns en så påfallande stor klyfta mellan verkligheten och vad som sägs om verkligheten. Speciellt här i USA, skulle jag vilja säga. Kanske, vilket vore ett mardrömsscenario, skulle den motsägelsen kunna hålla på för all framtid. UNA-bombarens manifest lyfter fram den möjligheten: Folk skulle kunna bli så tuktade att de inte ens lägger märke till att naturen inte existerar längre; ingen frihet, ingen tillfredsställelse, ingenting. Du bara tar dina Prozac varje dag och knallar runt nedstämd och neurotisk och antar att det är så livet är.
Så hur tror du att framtiden kommer bli?
Jag pratade med en vän om det nu i eftermiddag och han radade upp anledningar till att det inte kommer sluta bra, eller ens kunna bli början på något bra. Jag kunde inte påstå att han hade fel, men som jag sade förut så tror jag att den uppenbara utarmningen på alla nivåer kommer sporra människor att börja ifrågasätta på det sätt vi talar om och börja uppbåda viljan att kontrontera det. Kanske befinner vi oss nu i mörkret före gryningen. Jag kommer ihåg när filosofen Herbert Marcuse skrev Den endimensionella människan. Den kom ut runt 1964 och han skrev i den att människor är så manipulerade i det moderna konsumentsamhället att det inte längre finns något hopp om förändring. Och sedan, inom ett par år, började mycket intressanta saker att hända, folk vaknade upp från 50-talet och började skapa 60-talets rörelser. Jag tror att om han hade skrivit den boken lite senare skulle det blivit mycket bättre.
Kanske skapade 60-talet min egen optimism. Jag var i en nästan perfekt ålder. Jag läste vid Stanfords universitet och sedan flyttade jag över till Haight Ashbury och Berkeley låg tvärs över viken. Jag hamnade i några intressanta situationer endast tack vare att jag råkade vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag håller med folk som säger att 60-talet inte ens skrapade på ytan, men man måste hålla med om att något var på gång. Du kunde få en glimt, du kunde ana möjligheter, få en känsla av hopp, att om saker fortsatte som de gjorde fanns det en chans att vi skulle finna en annan väg.
Det gjorde vi inte, men jag bär ännu på den möjligheten och det värmer mig, även om saker 30 år senare är fastfrusna och hemska. Ibland förundras jag att unga människor gör något, eller kan känna hopp, för jag är inte säker på att de har ens mött någon verklig utmaning som de överkommit ens delvis.
Vad vill du få ut av ditt arbete och ditt liv?
Jag skulle vilja se ett samhälle där man möts ansikte mot ansikte, en intim livsstil, där relationer inte baseras på makt och således inte heller på arbetsdelning. Jag skulle vilja se en intakt natur och jag vill leva fullt ut som en hel människa. Det skulle jag önska för människorna omkring mig.
Åter igen, hur tar vi oss dit härifrån?
Jag har ingen aning. Det skulle kunna vara något enkelt som att alla bara stannade hemma istället för att gå till jobbet. Skit i det. Dra tillbaka din energi. Systemet kan inte leva utan oss. Det suger verkligen ur oss vår energi. Om folk slutar svara mot systemet är det dömt att dö.
Men om vi slutar svara, om vi verkligen beslutar oss för att inte vara med längre, är vi inte dödsdömda då eftersom systemet kommer krossa oss?
Visst. Det är inte så lätt. Om det var det, skulle folk stanna hemma helt enkelt, eftersom det är så jobbigt att gå igenom alla bedrövliga rutiner i denna allt tommare kultur. Men en fråga vi alltid måste ha med oss är denna: Vi är dödsdömda, men på vilket sätt skulle vi vara ännu mer dödsdömda? Nyss talade jag på University of Oregon om en rad olika ämnen. I slutet sade jag, “Jag vet att en uppmaning för den här sättet att omkullkasta systemet låter löjligt, men det enda som jag kan komma på som är ännu löjligare, är att bara låta systemet fortsätta.”
Hur vet vi att all rotlöshet vi ser runt omkring oss kommer leda till sammanbrott och föryngring? Varför kan det inte komma att leda till mer rotlöshet?
Frågan är hur långt det är möjligt att reparera skadorna. Vid vissa tillfällen, och jag tror inte att det handlar så mycket om undvikande eller förnekande, vid vissa tillfällen i historien slår saker om när den fysiska världen kommer tillräckligt nära inpå för att kunna få oss ur balans. Vaneigem refererar till en underbar liten sak som inger mig enormt mycket hopp. Hundarna i Pavlovs laboratorium hade tuktats i hundratals timmar. De var fulltränade och domesticerade. Sedan blev det översvämning i källaren. Och vet du vad som hände? De glömde bort all träning på ett ögonblick. Vi borde kunna göra så bra ifrån oss vi med. Jag satsar mitt liv på det och det är mot det målet jag viger mitt arbete.
Derrick Jensen är författare till A Language Older than Words, The Culture Of Make Believe, Endgame vol I och II, m fl. Denna intervju publicerades ursprungligen i The Sun, “You May Be an Anarchist - And Not Even Know It” 15/5 2001.
Översättning av Krister B. Anana, Embryokollektivet
