För att köpa ett nr DVM Distro

 För mer information om Resistance magazine

 Tjolahopp!

Anarchos förlag i Götet har givit ut John Zerzans senaste bok med titeln: "Maskinernas skymning".

http://www.anarchos.se/product_info.php/cPath/25/products_id/41

Finns att beställa hem nu för 128 kr.

Grönsvarta junihälsningar,

Snusmumrik

Riktig hård civilisationskritisk hip-hop…

Resident Anti-Hero "Mechanopolis"

http://www.myspace.com/residentantihero

http://www.residentantihero.com

Det Sociala Arvet

"Dagens ungdom är ett problem för samhället, sanna mina ord"
Farsan sitter hemma framför teven,
Morsan sitter antagligen brevé,
ända sen den där dagen på BB,
när barnmorskan utbrast "fy för den lede!"

Min mor sa alltid: Det finns inget dåligt väder
Mårten. Det finns bara dåliga kläder
Jag lär säga: det finns inga dåliga affärer, min son,
det finns bara dåliga kläder
långt från förfäder och familjeträdet
ett ruttet äpple som inte pröjsar för nåt som jag äger
så min son, skit i vad saker och ting kostar
men min son, se bara till att du aldrig torskar
och att du alltid loskar på myndigheter
i förhör, svara bara med spydigheter
snacka om rättigheter
du har rätt, du vet det!
att bara uppge personnummer och vad du heter
vägra sen bestämt att medverka
även om dom skriker att den här ed-verkar
och ditten och datten, du får säkert spendera natten
men det är inte så farligt, det är sån’t som händer när dom tar fast en
på rasten, i skolan, spolar du golarn i toan
den där förlorarn, va’ fan tror han?
vad fan tror jag, just ett snyggt exempel
jag har byggt mitt tempel på kvicksand
släpp min hand eller dras ner i skiten
redan som liten blev du vaggad till beaten
lyssna på sizzla, rulla upp rizzla
ta dagisfröknar som gisslan, men gissa
vem som står kvar och gråter
när min fru vill skiljas och mitt barn tas ifrån mig
hon sa "jag var själv ett barn i en manskropp"
så omoget å rimma på fan snopp (så jävla barnsligt!)

Refräng
Allt går i arv från generation till generation
Yaa till generation, ingen evolution eller revolution, bara, hoppa från bron
eller exekution
(What)
Allt går i arv från generation till generation
Yaa till generation, ingen evolution eller revolution, bara, hoppa från bron
eller exekution

Mina barn lär säga: Farsan han e konstig, han snarkar högt om nätterna
och skriker "funky!"
han har pösiga byxor som han säger e coola
han ställer sig upp och rappar på sista hem och skola mötet
för att inte tala om kvartsamtalen
tvunget skulle han tagga timbuktu på svarta tavlan
han hänger med ett helt gäng gamla stofiler
som påstår att dom en gång var musikprofiler
ja deras kläder var inne för typ trettio år sen
hälften av dom lär ha suttit inne på kåken
farsan är så himla pinsam
han bara svamlar, ska ragga på gamla tanter varje gång vi handlar
och spelar den där Redman skithögt i bilen
och ska skratta för sig själv om att han fortfarande har stilen
ska tuta på snutar och räcka sitt finger
ska va ute och supa och sen väcka oss när han ringer
polera minnen, farsan han är dryg
ska jämt propp tjata om hiphop och attityd
sen har han mage att klaga på dagens unga
men vuxna beter sig som dagisungar
man undrar hur deras generation överlevt
de baserade hela sin verklighet på tv
nu har dom höga poster som politiker och vd
har ingen koll på ungdomen som det sägs va fel på
när vi blir stora ska vi inte bli så
vi gör världen till ett paradis från skithål
så farsan lyssnar allt
så vi tystar allt
vi ska inte bli en så dyster framtid

För jag är ung, må vara dum
men när man är ung vill man vara kung å’ ni vet!
skibidibapapapaweyy weeyy
För jag är ung, må vara dum
men när man är ung vill man vara kung å’ ni vet!
skibidibapapapaweyy weeyy

Refräng
Inget går i arv från generation till generation ingen mer degeneration
ingen mer konvention bara evolution, så! släpp aldrig tron på revolution
Inget går i arv från generation till generation ingen mer degeneration
ingen mer konvention bara evolution, så! släpp aldrig tron på revolution

Den här låten (som jag har länkat till nedan) anser jag sammanfattar civilisationens logik och dess oundvikliga konsekvens. Det är dags att vakna upp och se verkligheten som den är. Därför att om vi inte vågar se hur jävla illa det är så kan vi inte heller välja rätt metod för att göra motstånd. Den bistra sanningen är att vi inte ens kommer att göra något motstånd alls om vi fortsätter att låta oss förblindas av maskinen och dess lögner.

Vi måste befria oss från civilisationens moral (domesticering-socialisering-hjärntvätt) vars syfte är att upprätthålla det patriarkala förtrycket, att skydda kapitalet och de som sitter på maktpositioner genom våldsmonopol. Det räcker inte bara med att vara för något, vi måste identifiera vad det är som står i vägen för att vi ska uppnå det vi är för…

Totalt Jävla Mörker - Kall Värld

Världen rasar snabbare, slagen av panik
Kapitalet är på korståg, det går över lik
Individens stora spelplan, du får välja tills du dör
Om du spelar med, det har du inget för

I jordens stora köttsår, pissar dom och ler
Dom som redan har för mycket, och vill ha mer
En våldtäkt på allt, blod, krig och död
Med dollarn i högsta hugg förintas de i nöd

Vi offrar allt
Slaktar tusenfalt
Våra liv slits i stycken

Vi offrar allt
Slaktar tusenfalt
Våra liv slits i stycken
Bevittna de sista dödsrycken

Kasta bort ditt hopp, dags att sluta le
Till den hungriga maskinen finns ingenting att ge
Världen blir kallare, snart hörs inte ett knyst
Vi sväljer smärtan och håller tyst

Vi offrar allt
Slaktar tusenfalt
Våra liv slits i stycken

Vi offrar allt
Slaktar tusenfalt
Våra liv slits i stycken
Bevittna de sista dödsrycken

- Wainamoinen

En liten plan att samla alla grönsvarta boktips på ett ställe. Mejla vildväxande kollektivet om du vill bidra! Förslag på kategorier och annat mottages tacksamt.

vildvaxande.org/boktips

You go, dog!

Wainamoinen - Working Class Hero: http://www.archive.org/download/WainamoinenWorkingClassHero/v007.wav

Wainamoinen - Redemption Song: http://www.archive.org/download/WainamoinenRedemptionSong/v002.wav

Jag på song och gitarr. Inspelat på en mp3-spelare

- Wainamoinen

Cernunnos: Herre över det vilda

Great God Cernunnos Invocation (Wicca) - youtube

Great God Cernunnos, return to earth again !

Come at my call and show thyself to men.
Shepherd of Goats, upon the wild hill’s way,
Lead thy lost flock from darkness into day.
Forgotten are the ways of sleep and night -
Men seek for them whose eyes have lost the light. Open the door, the door which hath no key,
The door of dreams, whereby men come to thee.
O Mighty Stag, O answer to me !"

Cernunnos

Beneath the sediment of aeons
In ancient repose
My trust lay eroded by age
The old glory faded
And past times forgotten
My reign given way to my rage

Harmonious the centuries
The land and I were one
My soil, my water, my air
Bringer of light
And master of night
In balance, the earth in my care

But with the passing of days
A new wind came blowing
With whispers of change on its wing
This tide of corruption
Laid siege to my world
Usurping the throne of a king

Your new gods, your new ways
All seek to dispel me
With doctrines of fear built on lies
The hidden one, no longer
I claim my dominion
To the sun of your age, I arise

Of your anger
Your ignorance
Your blindness
Your greed
Your progress
Your conquest
Your mania
Your need
Your sorrow
Your sickness
Your final, parting breath
Your hatred
Your bloodshed
Your future
Your death

I will have none
I will have none
I will have none
I will have none

I, dread lord of shadows
With broken spell
Unto this rotting age
I bid farewell

Blessed be

- Wainamoinen  

Den här låten är så klockren så det finns inte….

La Rage - Keny Arkana - French Rap (English subtitles) (youtube)

www.keny-arkana.com

En video till RATM-klassikern… kolla in George Bush den äldres vidriga blick. brrrr

RATM - Know Your Enemy

- Wainamoinen 

Nu har jag fått in 51 ex av GA #25

 Även en hel del pamfletter kom med den här gången, bla:
 Armed Joy, Alfredo M. Bonanno
Listening to the land: An Interview with Ward Churchill by Derrick Jensen
Earth Liberation Front FAQ
The Rebels Dark Laughter
The Disgust of Daily Life, Kevin Tucker
Consent or Coercion
Dissorderly Conduct Issue #3 och 4
The Rebellion In Los Angeles: The Context of a Proletarian Uprising
Society Against the State, Pierre Clastres
This is what democracy look like
The Continuing Appeal of Nationalism, Fredy Perlman
Woman and Nature, Susan Griffin
Go Light
Rewilding
The Nihilist DIcitionary, John Zerzan.
 Även John Zerzans senaste alldeles färska "Twillight of the Machines", som jag tänkte läsa själv innan den är till salu =)
 

Skicka ett mail till jante_jonte@hotmail.com om något ovan intresserar dig.

 Agueli

Härmed avsäger jag mig min Europeiska/vita identitet, konstruerad för att hjärntvätta mig och mina bröder och systrar så att vi skulle glömma bort att vi har blivit koloniserade och bestulna på vår urspungliga kultur och identitet…

Ward Churchill: Indigenous Rights & Resistance, Part 12/12

- Väinämöinen

Nu i morse hade jag en lucid (medveten) dröm igen. Det här är någonting som jag har medvetet jobbat med för att utveckla. Vanligtvis brukar jag fråga mig själv (nästan dagligen - ibland flera gånger om dagen) är det här en dröm och göra reality checks som det kallas. Att göra reality checks i vaket tillstånd var något jag började med för nåt år sen för mig eftersom jag ibland upplever känslor av overklighet. Därför började jag kolla på klockar och skyltar flera gånger för att se att dom inte ändrade sig och då kunde jag se att jag var vaken och inte drömde. Så nu brukar jag kolla skyltar och se om texten är likadan när jag tittar en andra gång. Likaså tidningar och mobilen. Det här är en del i en mental/känslomässig/andlig återförvildningsprocess, en frigörelseprocess från dom programeringar av civilisationen jag har utsatts för.

Lucid dröm jag hade i morse.

Var i ett gammal trähus på toaletten, ganska stort och kalt. Skulle ta ut ett barn därifrån eller nåt. Dörren åkte igen när jag skulle stänga den. Stod vid disken i köket (köket låg vid toaletten), tyckte det var obehagligt med spöken på toaletten. Sen skulle jag göra någonting vid ett bord (låg bokhylla) och började rota bland papper. Då slog det mig. Tänk om det är en dröm. Jag blev osäker. Gjorde en "reality check" och började läsa på några papper, det var svårt att se vad det stod. Men på nåt papper så ändrade sig texten. Då insåg jag att det var en dröm. Men då blev allting väldigt skumt.Jag upplevde ett falskt uppvaknande. Drömde att jag låg i sängen och kunde inte öppna ögonen, tvingade mig själv att resa mig upp men kunde inte öppna ögonen. Obehagligt. Så jag la mig i sängen igen och tänkte att det går över snart. Sen väckte jag mig själv. Gick direkt från dröm-tillstånd till vaket tillstånd med att jag öppnade ögonen.

Utvecklingen av luciditet.

Första gångerna har jag blivit så exalterad att jag vaknar. Sen har jag upplevt falska uppvaknanden och inte kunnat öppna ögonen två gånger. Nu har jag insett att jag kan bli medveten i drömmen och jag kan hålla kvar medvetenheten utan att vakna. Men jag kan också få mig själv att vakna när jag inte vill vara med längre. Nästa steg är att inse att jag kan styra drömmarna eller välja att bara hänga på och se vad som händer.

Tidigare lucida drömmar.

1. Kör en bil. Börjar undra om det inte är en dröm. Vaknar.

2. Springer i skogen. Är inte det är en dröm? Vaknar.

3. Sitter i vardagsrummet med min bror. Är inte det här en dröm? Gör en reality check, tittar nogrant på min hand och har åtta fingrar. Undrar om jag inte har sett fel. Försöker fråga min omgivning. Gör ett halvhjärtat försök att flyga (rädd för att göra bort mig - tänk om det inte är en dröm). Skickar ett meddelande till mitt vakna jag. "Om det här är en dröm ska jag minnas det när jag vaknar." Tänker jag. Sen tappar jag luciditeten och går in i "vanlig" dröm.

4. Går på en gata. Allting är väldigt skumt. Gör en reality check med mobilen. Siffrorna stämmer inte. Inser att jag drömmer. Omgivningen försvinner och allting blir svart. Tvingar mig att röra min högra hand framåt. Vaknar.

5. Är på en pizzeria. Lutar mig mot pizza-bordet och röker en cigarett. Tycker att det verkar skumt att jag får röka inne på en pizzeria, tittar ut och det snöar (mitt i sommaren). Jag har en förvirrad konversation med pizza-bagaren huruvida det är en dröm. Han anser att jag är knäpp. Jag tar upp min mobil och siffrorna stämmer inte. Är fortfarande osäker. När jag tillslut inser att det är en dröm upplever jag ett falskt uppvaknande. Jag ligger på madrassen (i vardagsrummet i en lägenhet där jag sover över), jag hör musik och folk omkring mig, tvingar mig att resa mig upp och sitter på madrassen men kan inte öppna ögonen. Få inte panik nu tänker jag. Det går över. Jag lägger mig igen och sen vaknar jag på madrassen i vardagsrummet där jag sover över.

Hinder.

Som jag ser är dom hinder jag har för att utveckla full luciditet (medvetenhet) i drömmarna, är rädsla för att göra bort mig (tänk om det inte är en dröm och jag gör något idiotiskt) och rädsla för att tappa kontrollen/bli galen. Jag kan se att mina ‘nojor’ och panikkänslor när jag har upplevt altererade medvetandetillstånd har med rädsla för att tappa kontrollen att göra. Att bli fullt medveten i ett altererat medvetandetillstånd (trans, drömmar) triggar av någon annledning igång denna rädsla när det borde vara tvärtom. I hela mitt liv har jag haft märkliga (på gränsen till utomkroppsliga) upplevelser och växlat mellan att uppleva det som väldigt häftigt och väldigt obehagligt. Mer och mer har jag kommit att inse att mina upplevelser är inte konstiga och att jag inte håller på att bli galen. 

Övervinna illusioner.

På något sätt hänger det här ihop med vår symboliska kultur. Som Pavlos hundar har vi blivit betingade att reagera på vissa stimuli. Pavlos hundar blev ju betingade att drägla vid ljudet av en klocka. På samma sätt har vi blivit betingade att reducera oss själva och vår uppfattning av verkligheten.

I know you’re out there…I can feel you now. I know that
you’re afraid. You’re afraid of us, you’re afraid of
change…I don’t know the future…I didn’t come here to
tell you how this is going to end, I came here to tell you
how this is going to begin. Now, I’m going to hang up
this phone, and I’m going to show these people what you
don’t want them to see. I’m going to show them a world
without you…a world without rules and controls, without
borders or boundaries. A world…where anything is
possible.

Where we go from there…is a choice I leave to you…

- Väinämöinen  

Idag kan man läsa på metro att en EU-parlamentariker vill att bloggare ska registeras:

"Reaktionerna kring FRA-lagen har inte hunnit lägga sig innan nästa utspel kommer. Nu föreslår en EU-parlamentariker att bloggare ska registreras. "

http://www.metro.se/se/article/2008/06/26/12/2844-57/index.xml 

Nu är goda råd dyra
för ni har väl läst 1984

när vi mot det totalitära övervakningssamhället nu gå
är det inte dags att mot tekno-fascismen slå

innan vi har chips i armen
och barn blir uppfödda på farmen

vi måste stoppa detta våld
vill ej att mitt dna blir såld

vill ej vara totalt kontrollerad
fullständigt domesticerad
och teknologiskt assimilerad

nej jag vill vara fri…
 

- Väinämöinen

“We Take Care of Each Other”

Shortly before leaving Malaysia I was asked to meet with a visiting psychologist. He had been told to talk with me, he said. Perhaps I could explain something that baffled him.

He had been taken to see one of the two mental hospitals in Malaysia and had been told that there was not a single Malay patient. There were a large number of Chinese, a few Indians (from India, Pakistan, or Ceylon — but all of them were referred to as Indian at that time), perhaps even a few white people. But no Malays.

“When Malays make up half the population of this country,” he said with anger in his voice, “then it is impossible that there would be no mentally ill Malays. And what makes it all even more unacceptable,” he added, “is that in the other mental hospital it is the same: no Malays. What is going on?” he wanted to know.

From his manner I could tell that he was almost convinced there was some sort of conspiracy. From his point of view it was impossible, unthinkable, that a population of several million people did not have any crazy people, angry people, dangerous people who should be locked away in mental hospitals. I suggested we visit some Malay villages.

By that time I knew the country fairly well. I had visited many Malay villages and I knew where we would be welcomed, where we could easily talk with people. I doubt that there is any culture, anywhere, that does not have a certain amount of shyness about letting strangers in on their most frightening psychological conditions. Mental illness is not something you can discuss easily on a first visit. But I felt certain that the villagers I knew would be willing at least to talk with us.

The same driver who had taken me around many times before agreed to drive us. The visitor and I sat in the back, talking psychology. He said he had heard that I had made a “sort of study” of the Malays. Yes, but my study was really about dietary behavior, and my own interest was in healing systems, healers, and the many issues around what we call medical services. But I felt I knew the Malays fairly well — after all, I grew up a few hundred miles from here among other Malays in Indonesia. And yes, I was a psychologist.

We discussed at length what I thought were the central values of Malay culture. I remember trying to explain the words halus and kasar.

“Kasar means crude, rough, loud, insensitive –”

“And,” the driver added, “thick, curly, or kinky hair, the kind of hair that feels like steel wool.”

I continued: “Halus means soft, gentle, polite –”

Here the driver turned back again, and with a smile added, “It also means soft straight hair: Malay hair.”

“Halus,” I said, “is what the culture says all Malays are or should be. Kasar is what foreigners are — loud Chinese, ruthless white people, crude Indians.”

Once more the driver turned around. He asked me, “What about the Orang Asli, the aborigines? They sometimes have curly or even kinky hair. Are they kasar?”

“You know very well that they are the essence of halus,” I could not help saying.

“Yes,” he mused, “that is true. Maybe that means they are the old Malays. Do you think that is possible?”

There was indeed one group of aborigines whom anthropologists and government officials called proto-Malays, supposedly the stock from which Malays evolved. The Sng’oi, the only group aborigines I knew, had sometimes intermarried with Malays, but they had a different culture, although in this case they certainly had similar values.

It was true that Malays were told from earliest childhood that to be Malay is to be halus. Malays did not raise their voices, they —

The driver could not help another interruption. “Yes,” he said, “that is true in the kampong. But in the city it is getting very difficult to be Malay, when all around you there are kafirs (unbelievers) who are kasar.”

I hope the visitor could sort out our discussion, which was held in Malay with the driver and in English with the visitor.

We visited two villages that first day, spending time being introduced to the head of the village, to some of the elders, as the visitors called them — the older people who happened to be around. We walked here and there. We talked with children. We admired their rice fields. We were served sweet tea in the community shelter of one village, very sweet lemonade in the next.

The visitor asked some pointed questions, but no, nobody had ever heard of a person who had been crazy, or dangerous, or mentally ill.

The next day we visited three villages, the last one quite far away; we did a lot of driving that day. The second village, however, began to provide an answer to the question the visitor had asked.

It was the middle of the day, the time when nobody moves, let alone works, if it can be avoided. We stood around under a large tree, trying to catch a little breeze. Our discussion with the elders was leisurely and vague.

From the corner of my eye I saw someone flitting from one tree to another, obviously trying to hide. I looked again but did not see anything more. Then again I saw someone — a man, I thought — flitting from one hiding place to another.

The visitor, too, had noticed. We asked why anyone, at this time of day, would run from one hiding place to another. Whom was he hiding from?

“Oh,” someone said, quite nonchalantly, “that is our thief.”

We said, “Your thief?”

“Yes, he likes to steal things.”

“Did you call the police?”

“No, of course not. Why should we? He is one of us, he lives in this kampong.” And that was the end of the discussion.

A week later the visitor joined us again for a last trip to a village even farther away. This time as soon as we arrived we were dogged by an old woman, bent with age but spry and very active — almost hyperactive. She had strange mannerisms, she mumbled, and every now and then she would scream out what sounded like curses. Then she would shuffle closer to us and cackle like a madwoman.

Nobody in the village took much notice of her, except once, when she wanted to touch the visitor’s camera. One of the men called her by name, took her elbow, and said, “Come now, grandma, do not bother us, we are talking.”

She wandered away, mumbling, screeching every now and then, until she disappeared and we could not hear her anymore.

The visitor asked what was wrong with the woman. Oh, nothing, everyone assured us. That is just what she does. It does not bother anyone.

It would not occur to Malays to have this woman committed to a mental hospital. After all, she is part of the village: She is one of us.

Nor would it occur to Malays to have the police come to take the thief away: He too is one of us.

That was why there were no Malays in the two mental hospitals.

How about violent behavior? the visitor wanted to know. Are there not dangerous people in your kampong? No, no, everyone was quite sure that there were no dangerous people.

“How about that woman?” he persisted. “She yells and curses — does she not sometimes strike out at someone?”

It is difficult to phrase a conditional sentence in Malay, but even with a great deal of explaining, the people in this kampong were quite sure that this woman had never struck out at anyone.

“Not even a dog?” the visitor wanted to know.

No, not even a dog.

Driving back the visitor grumbled; he was sure they and we were hiding something. There must be violence, he said. Maybe not often, but sometimes.

I mentioned that the only cultural expression of violence in Malay culture is amok, a word that has become synonymous in many other languages with rage — even uncontrollable rage. Amok, however, is extremely rare.

Someone who goes amok loses control over his actions. He — usually a male, although not necessarily — takes whatever weapon comes to hand, often a parang, and blindly mows around him, slashing at people, houses, animals, trees — anything that is in his path.

Malays say he is blind (mata gelap, literally “eyes in darkness”), he cannot even see where he is going; he weaves like a drunk, sometimes he falls, he stumbles over pebbles.

What do people do with a person who has gone amok? the visitor wanted to know?

The driver turned to us again: “Oh, it is dangerous to come too close in the beginning of his amok, so people run away. Later on they always catch him.”

“And then?” the psychologist asked. “Do they punish him?”

No, they would not punish him. Why would they punish him for being blind? The driver added that he had not heard of an amok in many years. “But today,” he added, almost sadly, “the police would probably catch him and then he would go to jail.”

The psychologist wanted to know whether there were any programs to treat amok or other mental illnesses. “Or perhaps there is even prevention?”

No, not that we knew.

Malays kept their mentally ill to themselves — and they did not think of them as ill. Some people behave one way, others behave differently, but they are all people of our kampong.

Eberhard