FIMBULVINTER - anarko-primitivism på svenska

Vildrote i pluggposition.

 Kaffe, renkött och pannbröd. Mums!

Den 20-årige miljöaktivist som dömts till 15 månaders fängelse för skadegörelse värderad till 40.000 kr kommer till kafé 44 för att berätta om den repression han utsatts för och den aktivism han sysslat med.

Utbytbar mot pil och båge?

Det Sociala Arvet

"Dagens ungdom är ett problem för samhället, sanna mina ord"
Farsan sitter hemma framför teven,
Morsan sitter antagligen brevé,
ända sen den där dagen på BB,
när barnmorskan utbrast "fy för den lede!"

Min mor sa alltid: Det finns inget dåligt väder
Mårten. Det finns bara dåliga kläder
Jag lär säga: det finns inga dåliga affärer, min son,
det finns bara dåliga kläder
långt från förfäder och familjeträdet
ett ruttet äpple som inte pröjsar för nåt som jag äger
så min son, skit i vad saker och ting kostar
men min son, se bara till att du aldrig torskar
och att du alltid loskar på myndigheter
i förhör, svara bara med spydigheter
snacka om rättigheter
du har rätt, du vet det!
att bara uppge personnummer och vad du heter
vägra sen bestämt att medverka
även om dom skriker att den här ed-verkar
och ditten och datten, du får säkert spendera natten
men det är inte så farligt, det är sån’t som händer när dom tar fast en
på rasten, i skolan, spolar du golarn i toan
den där förlorarn, va’ fan tror han?
vad fan tror jag, just ett snyggt exempel
jag har byggt mitt tempel på kvicksand
släpp min hand eller dras ner i skiten
redan som liten blev du vaggad till beaten
lyssna på sizzla, rulla upp rizzla
ta dagisfröknar som gisslan, men gissa
vem som står kvar och gråter
när min fru vill skiljas och mitt barn tas ifrån mig
hon sa "jag var själv ett barn i en manskropp"
så omoget å rimma på fan snopp (så jävla barnsligt!)

Refräng
Allt går i arv från generation till generation
Yaa till generation, ingen evolution eller revolution, bara, hoppa från bron
eller exekution
(What)
Allt går i arv från generation till generation
Yaa till generation, ingen evolution eller revolution, bara, hoppa från bron
eller exekution

Mina barn lär säga: Farsan han e konstig, han snarkar högt om nätterna
och skriker "funky!"
han har pösiga byxor som han säger e coola
han ställer sig upp och rappar på sista hem och skola mötet
för att inte tala om kvartsamtalen
tvunget skulle han tagga timbuktu på svarta tavlan
han hänger med ett helt gäng gamla stofiler
som påstår att dom en gång var musikprofiler
ja deras kläder var inne för typ trettio år sen
hälften av dom lär ha suttit inne på kåken
farsan är så himla pinsam
han bara svamlar, ska ragga på gamla tanter varje gång vi handlar
och spelar den där Redman skithögt i bilen
och ska skratta för sig själv om att han fortfarande har stilen
ska tuta på snutar och räcka sitt finger
ska va ute och supa och sen väcka oss när han ringer
polera minnen, farsan han är dryg
ska jämt propp tjata om hiphop och attityd
sen har han mage att klaga på dagens unga
men vuxna beter sig som dagisungar
man undrar hur deras generation överlevt
de baserade hela sin verklighet på tv
nu har dom höga poster som politiker och vd
har ingen koll på ungdomen som det sägs va fel på
när vi blir stora ska vi inte bli så
vi gör världen till ett paradis från skithål
så farsan lyssnar allt
så vi tystar allt
vi ska inte bli en så dyster framtid

För jag är ung, må vara dum
men när man är ung vill man vara kung å’ ni vet!
skibidibapapapaweyy weeyy
För jag är ung, må vara dum
men när man är ung vill man vara kung å’ ni vet!
skibidibapapapaweyy weeyy

Refräng
Inget går i arv från generation till generation ingen mer degeneration
ingen mer konvention bara evolution, så! släpp aldrig tron på revolution
Inget går i arv från generation till generation ingen mer degeneration
ingen mer konvention bara evolution, så! släpp aldrig tron på revolution

En liten plan att samla alla grönsvarta boktips på ett ställe. Mejla vildväxande kollektivet om du vill bidra! Förslag på kategorier och annat mottages tacksamt.

vildvaxande.org/boktips

Denna film illustrerar på ett föredömligt sätt hur västvärldens människor alienerar sig genom att lägga skikt på skikt av vanföreställningar och vår blinda tro på teknologin som alla problems lösningar. Notera rösten i reklamfilmen, den skulle lika gärna kunna förklara hur du fyller i en självdeklaration, byter glödlampa eller rakar din hund. Men nu förklaras istället "den slutgiltiga lösningen på musfrågan" och ja, allegorin kanske är överdriven, men kopplingen dyker upp i alla fall. Ärligt, visst är det samma mekanismer som gjorde att den tyska byråkratin mördade miljoner människor utan att en enda byråkrat ansågs sig skyldig?

You go, dog!

Hittade en gammal text av författren Marcus Birro som jag inspirerats mycket av. Nu skänkar jag den till er:

Kärlek är anarki
I förälskelsen finns inga regler eller lagar  
Inga givna mallar att rätta sig efter  
Just därför är kärleken och romantiken så farlig för maktens män och kvinnor  
Kärleken tillåts inte ta någon plats i förkrympta hjärtan eftersom den virvlar ohämmat  
Den öppnar dörrar som dessa maktens människor är så livrädda för  
Därför måste man leva sitt liv anarkistiskt, det vill säga i kärlek  
Och tänk på en sak:  
Makten och dess kärlekslösa varelser har bara den makt som du tillåter dem att ha över dig  
Alltså är du fri att bygga ditt eget liv  
Det kan handla om kärleken till en vän  
Och till dig själv inte minst  
Och alla dem som står dig nära  
Det behöver inte handla om kärleken till Honom eller Henne  
Om nu Han eller Hon inte dykt upp ännu  
Alla drattar på arslet ibland  
Det är delvis därför som vi är här  
Egentligen är det precis det som livet i många stycken går ut på  
Att dratta på arslet  
Att våga ta språnget  
Gå vilse med flit  
Att hylla den sunda galenskapen  
För du har ingen anledning att skämmas  
Du är en vacker människa i en galen värld  
Och du är inte skyldig någon ett skit  
Låt inte maktens flottiga fingrar nå dig  
Kärlek ÄR anarki och just därför en smula omtumlande  
Men det är så det ska vara  Bli inte rädd  
Den vill dig bara väl  
Men som sagt, det kan ta tid  
Men den tiden är nödvändig  
Ingen tid är missbrukad eller bortkastad tid  
All tid är oumbärlig och livsviktig tid  
Kärlek är omtanke och solidaritet  
Likgiltighet däremot är också ett ställningstagande och motsatsen till kärlek  
För bryr du dig inte då har du redan gjort ditt val  
Och då svärtar du ner din själ  Det är egentligen det enda ansvaret som kärleken lägger på dig  
Att du ska värna om de svaga  
Att vara en av dom  
Det finns miljoner sätt att bry sig  
Ta vara på ett av dem

Det här är naturligtvis ett extremt västerländskt dilemma, men jag kan inte få till det i mitt huvud, hur jag ska uppnå någon slags balans i mitt liv. Mina tankar kretsar främst kring tre saker: 1. att leva med min familj; 2. att kämpa för en bättre värld, samt; 3. att behålla mina vänner. Alla dessa tre går naturligtvis in i varandra på olika sätt, de närmaste av mina vänner är de som kämpar i samma kamp som jag själv och min kamp går i stora delar ut på att skapa en bättre värld till mina barn.

Men hur fan ska jag få tiden att gå ihop? Jag försöker att inte titta på klockan - men det är omöjligt, för mitt barn ska lämnas på dagis senast 8:30, studiegruppen ska träffas 9:00, jag måste ta tuben som går 14:55 annars hinner jag inte till dagis för att hämta före 15:30, min livskamrat kommer hem nästan exakt 17:10 varje dag och då ska jag ha hunnit stoppa i ungarna mellanmål (så att de inte skriker fram till middagen), sysselsatt dem med Lego och vara klar med middagen. Hela vårt samhälle bygger på att tiden är faktiskt, absolut, mätbar och indelad i sekunder. Vi har alla 86400 sekunder tilldelade per dygn, varken mer eller mindre. Hur disponerar du dina?

Hur ska jag hinna krossa civilisationen under dygnets vakna timmar, när jag går i dess ledband under merparten av dem? Hur i helvete hamnade jag här, i den här karusellen? Jag är ju anarkist! Det är ett ständigt kompromissande. Jag väljer att leva med min kvinna för att det ger mig otroligt mycket, men det innebär också att jag säger upp en stor del av det jag tycker är viktigt. Vi kompromissar för att få ihop vår kärlek; jag har lärt henne att snatta; hon har lärt mig hur djupt den manliga kulturen skadat mig; jag accepterar att hon köper kläder på H&M; hon accepterar att jag äter kött, fast hon är vegan. Men jag är trött på att kompromissa. Jag är trött på att känna klumpen i magen varje gång jag lånar en bil för att åka och storhandla, varje gång jag klär på mina barn kläder sydda av andra barn i samma ålder på andra sidan jordklotet, varje gång elräkningen kommer och varje gång jag faktiskt inte orkar gå på demonstrationen mot eller för ditten å datten och varje gång jag inte lever ut mina aggressioner mot de företag och makthavare som systematiskt förstör livet på den här planeten.
 

Jag vill känna att ett försvarligt antal timmar går åt till att föra kampen ett steg vidare, att sabotera förstörelsemaskinen , som är vår kultur, om än så lite till. Men jag är rädd att jag snarare lever kontraproduktivt. Jag vet att det är vansinne att tänka så här, jag får tröstande ord från kamrater och från min kvinna som säger att alla problem faktiskt inte är mitt fel. Men jag kan inte låta bli att känna att jag faktiskt är en del av problemet, fastän jag vill vara en del av lösningen. Jag kan ingenting om att leva i och av naturen, men jag vet hur man snattar soyamjölk och renskav på Coop Forum. Jag förstår inte vad vargar menar när dom rör sig på det där sättet, men jag har sett Björnbröder I och II flera gånger.  Vi lever i en låtsasvärld, The Matrix, och vi fortsätter göra det fastän vi vet vart det slutar. Hur fan är vi skapta egentligen?

Jag ska bli pappa igen i sommar.  Med skräckblandad förtjusning tar jag mig an bestyren. Jag har gett upp försöken att övertala barnets mor att föda i hemmet, amma flera år och låta barnet slippa dagis. Jag kompromissar. Jag bokar till på BB:s barnmorska, jättesnäll. Jag följer med till H&M och tittar ut ett par fina mammabyxor med resår. Jag hämtar upp den gamla spjälsängen fast jag hellre vill att barnet sover mellan oss i stora sängen. Jag kompromissar. Jag försöker förmå mig själv att ta med barnen ut i skogen för att leka och lära, men som jag sade, jag kan ju inget själv, så det blir den av EU godkända lekparken. Den icke förnyelsebara, icke nedbrytbara, icke levande lekplatsen. Vi är så trötta om kvällarna av larmet från arbetskamraterna, de andra pendlarna, alla bilarna, kylskåpets burrande och diskmaskinens gnissel att vi om kvällarna knappt orkar läsa sagor för våra barn. Vi sätter på DVD:n med Bamse istället. Vi betalade i alla fall inte för den. Frågan är om det är vi som ägar alla bekväma apparater vi så politiskt korrekt har stulit, eller om det är de som äger oss.

Jag undrar om det är jag som äger klockan och mina 86400 sekunder eller om civilisationen gladeligen dagligen spränger sönder mig i ett liknande antal bitar.

// Vildrote 

Från A Language Older Than Words: 

”Betyg är, liksom löner blir senare i livet, en underförstådd bekräftelse på att processen med skolgång inte är tillräckligt givande i sig själv för att folk ska delta av egen vilja. Om jag åker och fiskar, så kommer stunden på vattnet, ljuden av grodorna, den starka lukten av ruttnande fiskskjärtar, de långa samtalen med min fiskekompis, att se fiskgjusen dyka och komma upp igen med en sprattlande forell, vara helt tillräckligt för att få mig att vilja komma dit igen. Och även om det blev en misslyckad fisketur, som den berömda bildekalen säger, så är det ändå ”bättre än en dag på jobbet”, så belönas jag ändå med middag när jag kommer hem. Processen och produkten är i sig belönande. Jag fiskar; jag fångar fisken; jag äter fisken jag fångat. Jag njuter av att bli bättre på att fiska. Jag njuter av att äta fisk. Varken betyg eller pengar behövs för att övertala mig att göra det. Det är bara när den grundläggande belöningen försvinner som behovet av betyg eller pengar uppstår.

Man skulle kunna säga att jag missar poängen, att produkten av åren av läxor och uppsatser och prov inte är den fysiska produkten, inte heller betygen eller informationen utan akademikern själv. Men det är precis min poäng, vi måste fråga oss vad för slags produkt det är och från vilken sorts process den kommer.

Ett grundläggande syfte med skolan är – och det gäller vår kulturs vetenskap och religion också – är att leda oss bort från våra egna upplevelser. Skolningsprocessen skapar inga mänskliga varelser – som utbildning borde göra men aldrig gör, så länge som den grundas i vår kulturs kollektiva medvetande – utan lär oss istället att uppskatta abstrakta belöningar på bekostnad av vår självständighet, nyfikenhet, inre liv och tid. Denna lärdom är avgörande för vår individuella ekonomiska lycka (”jag älskar konst”, säger mina studenter, ”men jag måste livnära mig på något också”), för vårt ekonomiska systems fortlevnad (Vad händer om alla som hatar sina jobb slutar?), och det är avgörande, vilket borde vara klart för alla vid det här laget, för den logiska grund som är upphov till alla grymma övergrepp.

Genom skolningsprocessen blir varje nytt barn nedvärderat, tystat, format och – liksom aluminium – formbart men tåligt och inställd på att konkurrera i samhället och slutligen att leda det här samhället dit det uppenbarligen redan är på väg. Skolning, som den ser ut idag, är nödvändig, liksom vetenskap och religion var för den, för att bevarandet av vår kultur och spridningen av en ny typ av människa som är ännu mer undergiven mot överhet, ännu mer foglig, förberedd, av tretton års sittande och mottagande, sittande och repeterande, sittande och väntande på slutet, förberedd på att ägna resten av livet åt slit, fortplantning, att aldrig skapa vågor och att leva hela sitt liv utan att tänka en enda originell tanke eller känna en smula hopp.”

Derrick Jensen har skrivit andra böcker också, exempelvis The Culture of Make Believe, Listening to the Land: Conversations about Nature, Culture, and Eros och Endgame vol. I och II.

// Vildrote (som också översatte till styltig svenska)

Jag sitter här, helt isolerad i min lilla, lilla, plastkupa.

I lektionssalen surrar det från ventilationssystemet. Läraren går på om hur teknikundervisningen utvecklats i det svenska skolsystemet under de senaste 60 åren. Hon berättar storslaget om människans förmåga att genom framtidsvisioner och intelligens skydda oss själva från den hårda, kantiga och farliga naturen. Hon beskriver den med tiden alltmer invecklade och sofistikerade materialanvändandet och exploateringen av resten av naturen som något helt neutralt. Jag kan inte hålla käften, utan sträcker upp handen för att fråga om det någonstans i allt det här finns utrymme att reflektera kring hur all denna teknik fjärmat oss från det faktum att vi en gång faktiskt inte behövde något annat än stenverktyg för att överleva. Jag försöker få fram att det mesta som vi pysslar med idag kretsar kring skapade behov. Hon nickar instämmande, gör en kort utsvävning om ergonomi (sic!) och vikten av diskussion i frågan, men fortsätter strax på den bredare och redan inslagna vägen. Mina kurskamrater, som ryktes ur sitt koncentrerade (nåja) lyssnande på läraren av mitt inlägg, tittar konstigt på mig en stund, men glider snart in i rätt fokus igen.

Jag blev sittandes där, helt isolerad i min lilla, lilla, plastkupa.

Jag fick ett tillfälle att tjäna lite snabba pengar igår. De ringde från min valkrets och frågade om jag ville vara valförättare och hjälpa till med riksdagsvalet. Jag kände teaterridån gå upp samtidigt som jag drog på mig clownkostymen och det glättiga leendet när jag tackade Ja. Att inte låtsas om vad jag egentligen tycker och tänker om ett system, där den kulturellt accepterade befolkningen inom en viss administrativ yta (medborgarna i nationalstaten sverige exempelvis), kräver en hel del energi. När jag sitter med mina kollegor bestående av glada, positiva och demokratiska medelsvennar och hjälper andra medelsvennar med valsedlar, kuvert och röstlängder, pågår en teater där jag spelar en välanpassad individ i mitt rätta element: i hjärtat av demokratin. Jag är glad, rolig, trevlig och alldeles neutral. Som alla andra. Mitt riktiga jag kvävde en impuls att ta med mig en bensindunk att ställa i hissen upp till vallokalen. Mitt riktiga jag, hörde inte dit. Det var inte värt två tusen kronor.

Det kändes som att sitta där, helt isolerad i min lilla, lilla, plastkupa.

Träffade en gammal bekant häromdagen. Hon är syndikalist så in i norden, ut i fingerspetsarna, som det heter. Konversationsprogrammet surrade igång i hårddisken mellan öronen och funktionen <hejhurelägetåvadgördunuförtidendå> gick igång utan problem. Men maskinen hängde sig när frågan studsade tillbaka, som den ju alltid gör. Av någon outgrundlig anledning hörde jag mig själv svara att ”Njae, det är väl sådär, för jag tycker att det är jobbigt att vara kritisk till civilisationen och samtidigt leva i den, och allra värst är det att förklara hur jag tänker för frihetliga socialister som jag för inte så länge sedan hade väldigt mycket gemensamt med”. Jag kände hennes reaktion redan innan hon försökte dölja den. Wacko-radarn gick igång. ”Jaha, eller vaddå, hur menar du? Vad pratar du om?”, undrade hon. ”Ja alltså, att anarkister å sådär liksom inte greppar det här med kontrollen av naturen…och ja du vet att de tycker att anarkoprimitivister är fascister fast vi…ja alltså…” [pinsam tystnad]. Hon fann sig snabbt. ”Du nu måste jag springa, har möte med syndikatet strax så att vi ses väl hejdå!” Vi som brukade ha så mycket gemensamt. Vi som jobbade med latinamerikaprojektet tillsammans en gång i tiden.

Jag stod kvar där en stund och andades tungt, helt isolerad i min lilla, lilla, plastkupa.

Det är svårt att sätta fingret på det. Det är svårt att beskriva det. Men jag upplever en euforisk känsla när jag tänker på de saker som allra mest just nu upptar min tankar och det handlar om min analys av samhället vi lever i. Jag ser vårt samhälle som en produkt av ett kontrollerande och manipulerande av naturen runt omkring oss, som vi alldeles nyss var en självklar del av och förtrycket av våra medmänniskor samt förträngandet av våra olustkänslor inför båda dessa fenomen. Jag tror att vi mår dåligt för att vi inte lever som vi är byggda att göra. Jag tror att vi mår dåligt för att vi lär oss att inte lita på våra känslor. Allt detta kan sammanfattas i ett ord: civilisation.

Det är svårt att förklara det utan att framstå som komplett galen. Jag vet, jag försöker hela tiden. Det är extra känslomässigt jobbigt att stöta på patrull hos andra anarkister, som jag , trots allt, upplever att jag har väldigt mycket gemensamt med. Jag är en praktiker. Jag gillar att ta på saker, att arbeta fysiskt med saker. Jag går på magkänslan och just därför är det så svårt för mig att förklara vad jag menar för folk som aldrig tänkt i grönsvarta banor. Jag tror att många radikala människor är mycket mer beroende av det system de säger sig vilja bekämpa, än de tror att de är. Det känns som om de skulle gå sönder inombords om kapitalismen faktiskt skulle braka samman och ersättas av ett bättre system, för vad ska de då skylla den där hårda klumpen i magen på? Hur många, ärligt talat, kände inte rent av ett sting av glädje när Clownen från Täby och hans Tama Blåa Pudlar nu fick makten över riksdag och regering? Man skulle kunna kalla det livsstilsaktivism; somliga är bowlare, andra skrapar trisslotter, själv är jag anarkist.

Så hur ska vi komma runt det här, hur ska vi bryta isoleringen? Hur ska vi skapa en diskurs som lockar svarta och röda anarkister till de gröna skogarna? Och hur ska vi sprida våra tankar (farligt nära bergspredikan nu, ber om ursäkt för det) till folk som bara vet med sig att de tycker att det är lite jobbigt det här med växthuseffekten?

// Vildrote

Jag blir så förbannad. Hela min stad täcks av äcklig valpropaganda och det går inte att fly ifrån det. Det är alldeles uppenbart, för mig, att det är folkpartiklarna själva som har lagt dit ”bomben” vid sin egen valstuga. De har gjort bort sig och nu vill de få oss att tycka synd om dem.

Men det är inte synd om er. Det är inte synd om någon politiker. Ni tjänar långt över genomsnittet i Sverige. Somliga av er har tio gånger högre inkomst än somliga andra heltidsarbetande. Ni kommer, med få undantag, från stabila och intellektuella hemförhållanden och de flesta av er kommer efter er politiska karriär att ta plats i näringslivets elitskikt på ett eller annat sätt. Att ni på något sätt skulle representera folket är löjligt. För att inte tala om att stan ska vara ”ren och fin” när affischeringsförbjudet helt plötsligt hävs för Sveriges sju dinosaurieklubbar för inbördes beundran. Varför? Vilken viktig information når oss från hårdsminkade makthavare, med käcka paroller i grälla färger, från dessa plakat? Så vad har vi för alternativ?

Att göra motstånd kräver enormt mycket av oss. Vi måste komma framtill ungefär vart vi vill nå och vad vill åstadkomma. Bara det är svårt och en ständigt pågående process. På lång sikt måste vi göra upp med våra föreställningar om det goda samhället. Vi måste se bortom legenden av folkhemmet, då det varken finns ett folk att tillhöra eller ett hem med klara gränser att känna sig trygg i. Vi måste se till vår egen roll i exploateringen av varandra och av naturen och göra upp med den. Våra politiker vill få oss att känna mer sympati med Sveriges villaägare, än med deras papperslösa städerskor. De vill få oss att tro att ”tillväxten” ständigt måste öka för att Sverige ska gå runt och välfärden bevaras. Det finns bara en sorts tillväxt som gynnas av ständig tillväxt på denna planet och det är cancersvulstens. Är det så vi vill vara? Det är snarare rent av så, att vi kanske måste se över hur mycket energi vi gör av med? Det kanske är läge att lägga pengarna på annat än nya prylar? Det kanske är läge att börja se alla människor som medmänniskor istället för potentiella idioter.

På kort sikt måste vi kanske ta till drastiska metoder. Vi vet att statens representanter, oavsett parti i regeringsställning, har som främsta mål att bevara samhällsstrukturen som den är. Det betyder i praktiken för oss som vill ha rätt stora förändraingar rätt så snabbt, att vi kommer brännmärkas som ordningsstörare, irrpellar och terrorister (= det senaste modeordet. Vad har frihetskämpande aktivister gemensamt med skäggiga sexister i turban? Inte mycket, men västmakternas regeringar klumpar ändå ihop oss). Men det får inte spela någon roll. Någon måste ibland dra i handbromsen. Det fungerar ju inte att genom lagförslag och kampanjer förmå folk att sopsortera, välja miljöbilar och ta tåget. Så vi måste, för våra barns skull, bränna en och annan stadsjeep, bombhota flygplatser och skapa allmänt kaos när det kan behövas. Efter stormen kommer lugnet. Det är när saker ställs på sin spets som människor tvingas tänka till en extra gång. Kanske hamnar vi i buren, men vad fan, jag vill kunna se mina barn i ögonen om trettio år. Upp till kamp mot makt och stöveltramp.

Tack för ordet. Det är mycket som ligger och puttrar. Valstugorna i norra Göteborg ligger pyrt till om jag får barnvakt ikväll! Ahagahé!

// Vildrote

Remember remember
The eleventh of September
When the star-spangled banner was lit

Så då har jag bestämt mig – jag tänker inte rösta. Det blir första gången jag inte röstar i de parlamentariska valen överhuvudtaget. Den gamla vanan att rösta på det minst onda har jag lagt mig av med, jag har istället försökt tänka igenom vad det verkligen innebär att lägga en röst på ett parti i höst. Jag har kommit fram till att det bara kan bli värre.

Från vänster till höger råder en diskurs, alltså ett sätt att föra en diskussion eller snarare en ram inom vilken tillåtna ämnen kan diskuteras, som är så främmande för mig. Jag vill inte prata om hur Sverige ska öka tillväxten eller hur villkoren för småföretagarna kan förbättras. Inte heller vill jag veta hur vi kan förmå folk att köpa miljövänligare bilar eller hur de stackars villaägarna ska få råd med fastighetsskatten. Fler eller färre poliser på gatorna? Det gör mig detsamma.

De verkligt viktiga frågorna finns inte med i debatten. De verkligt viktiga frågorna skulle ingen riksdagsperson idag, med vansinnet i behåll, ens överväga att motionera om. Jag pratar om frågor kring hur vi lever våra liv, hur det kommer sig att vi tycker att det är helt normalt att vi stressar sönder våra kroppar och sedan arbetar ännu mer för att få råd att köpa mediciner som bara verkar på de symptom som kommer av all stress (om ens det) och jag pratar om hur i helvete vi kan fortsätta att ta oss rätten att härska över resten av naturen.

Hela vår kultur bygger på kontroll. Vi kontrollerar naturen, genom att manipulera växters och djurs gener och bara låta dem växa på det sätt som passar oss. Vi dämmer upp älvar och forsar som flödat fritt under tusentals vårar. Vi höjer och sänker vattennivåer så att vi kan få fram ännu mer jord som vi sedan kontrollerar, konstgödslar och utarmar.

Vi kontrollerar varandra. Genom sociala kontrakt, manipulation, hot om våld och andra härskartekniker ser vi till att kontrollera att alla vet sin plats i en hierarki som bara vuxit sig större de senaste tio tusen åren. Det är ingen skillnad på Farao Tut Ankh Amon och hans behandling av judarna eller på Israels förtryck av civila palestinier eller på hur IKEA:s Ingvar Kamprad har de asiatiska underleverantörernas anställda i ett järngrepp. Den enda skillnaden består i olika grad av våld, resten är fernissa. Den som en gång sade att detta land är mitt och inte ditt, gav upphov till ett armbågarnas inferno som fortfarande pågår. För erkänn, visst vill du komma upp dig här i livet? Visst vill du också tjäna bra, bo fint, känna dig ”trygg” och ”säker”?

Men mest av allt så kontrollerar vi oss själva och det är just det här som är det största problemet. Vi vill så gärna passa in. Ingen vill vara utanför. Till och med de som vill vara utanför vill vara det med andra (titta på mig, jag är anarko-primitivist, ska vi leka?). Genom att kontrollera våra impulser och emotioner så passar vi in. Genom att svälja vår empati och våra känslor kommer vi oss upp. När vi kliver över lik eller trycker ner någon i skorna så höjer vi våra löner. Det är så det funkar och det är så det har funkat så länge vi kan minnas. Det är därför vi tror att det är det naturliga. Det är därför vi tror att det är något fel på oss när vår kropp skriker STOPP! 

Tillbaka till där vi började. Alla dessa män och kvinnor i kostymer och slips, med stajlade frisyrer (för dem som har hår kvar) och folkliga sätt, alla dessa politiker som säger sig kunna tillhandahålla vad just Du och jag behöver, de vet inte ett skit. Det kommer aldrig finnas ett Krossa Makten-parti, för systemet kommer aldrig att tillåta det. Det kommer aldrig finnas ett Låt Oss Montera Ner Civilisationen-parti, av samma skäl. När Släpp Fångarna Fria Och Riv Muren Runt Europa-partiet håller sitt första medlemsmöte kommer staten skicka dit hundra pikétpatruller och krossa alla sådana idéer. Titta vad som hände när Det Är Sjukt Att Misshandla Kvinnor-partiet (Feministiskt Initiativ) bildades i våras – en sådan häxjakt har inte skådats sedan 1500-talet, lustigt nog av samma skäl då som nu, att tysta starka kvinnors röster.

Nej, det finns inget parti som vill arbeta för att vi ska använda mindre energi, sluta arbeta i industrin, vara hemma med våra barn och leva av det som naturen ger. Det skulle vara helt otänkbart. Och visst är det en utopisk tanke. Men när Du vågar tänka efter så kanske det finns en gnagande oro i Din mage som säger Dig att om vi fortsätter på den inslagna vägen, så kommer det inte finnas någon natur kvar, eller några människor heller för den delen, att kontrollera och ”rösta” om.

Jag tänker inte rösta på det minst onda, för då är jag ännu mer en del av ett system som jag är motståndare till. Att rösta är att ställa upp på att diskursen kretsar kring bajs. När fler börjar inse det här, gud vet om, när eller hur, då kommer jag stå där med öppna armar och vara beredd. När Du är beredd att kopplas ur Matrix, ropa på mig, så rycker jag ut sladden, håller Dig i handen och torkar Dina tårar.

Tills dess kommer jag fortsätta såga ner 3G-master, bränna stadsjeepar, gå ut i skogen med mina barn, leva med min älskade, skratta med mina vänner och snatta och samla min egen mat, så gott det går. Efter att hyran och bredbandet har betalts, förståss…

av VILDROTE

vildrote(a)anarkisterna(.)com

Raden "Don’ t vote, don’t do it, don’t die!" kommer från musikkollektivet Compas låt "Don’t vote". De är mycket bra och kan läsas om och lyssnas på här: http://www.compas.se/