Precis för en stund sen, när jag gick i tunneln mellan T-centralen och tågstationen i Stockholm, slogs jag av en tanke: jag har hoppat av. Denna insikt slog mig när jag gick och tittade på alla människor som hade bråttom till sina jobb, utbildningar, hem eller vad det nu kan vara dom har så bråttom till.
Jag å andra sidan har inga planer överhuvudtaget; ingenstans jag måste vara, ingenting jag måste göra, inga tider att passa. Den maskinära rutin som präglar de flesta människors liv har jag ställt mig nästan helt utanför. Jag har helt enkelt hoppat av.
Sen slogs jag av en annan tanke: hur många fler än mig som jag ser på stan har hoppat av? Utom de uppenbart avhoppade uteliggarna, alkisarna och knarkare - de som vi vanligtvis kallar utslagna - hur många fler är det som går på gatan som till synes vanliga människor men som inte deltar i karusellen?
Kanske känner dom (du?) sig lika vilsna och främmande inför det här samhället som mig? Längtar dom (du?) också efter att tillhöra ett sammanhang?
Vi är fler som “hoppat av” och känner igen oss i det du skriver. En del av oss har inte gjort det frivilligt utan har hamnat “där” av andra orsaker, vanligtvis långtidsarbetslösa och sjukskrivna.
Jag tittar ofta på folk som “jagar runt” och då tänker jag, “hur motiverar de sig att hålla på”?
Mvh
/Robert
Comment by Robert Sjunnesson — 11 September 2009 @ 5:41 pm
Comment by Jakob — 12 September 2009 @ 7:57 pm
Love.
Comment by Jakob — 12 September 2009 @ 7:59 pm
Vi är få. vid första anblicken. Men, ingen vill medvetet förslava sig under denna cirkus. Ingen som visste annat skulle vilja klägga ner allt i halsen dag ut och dag in och tvingas svälja.
Det finns fler än du och jag. Omedvetna eller medvetna. Inaktiva eller aktiva.
Ingen vill egentligen bli hjärntvättad, på samma sätt som ingen egentligen vill hjärntvätta.
Vilseledda, desperata, nedtryckta, lockade, uppfostrade. välj ett ord, listan är lång. Vad vi än väljer att skriva kvarstår med en sällsynt enkelhet enbart en faktor. Från minsta viskning till djupaste ångestrop. Allt är blott bara människor. från början till slut. någon gång för tio-tjugotusen blev det ju lite jobbigt (för att uttrycka det slarvigt och kanske lustigt) Men allt det här känner du säkert redan till. Jag skriver också för att påminna mig själv, de dagar som blir mörka och då känna-sig-som-ett-ufo-faktorn är extra hög. Miljoner tankar. Miljoner frågor. En önskan om att få prata och ventilera huvudet med någon “likasinnad”.
Jag har inga svar. Men jag tänker.
Jag har inga frågor. Men jag känner.
Att samtala är för mig alltid glädjande.
Du får gärna höra av dig om du vill.
/Sebbe
Comment by Sebbe — 27 September 2009 @ 5:28 pm