Efter att ha mått utomordentligt risigt ett tag bestämde jag mig för att flytta ut i skogen. Och jag måste säga att mitt mående har blivit väldigt mycket bättre. Igår var jag på besök i stan (som idag) och jag kände mig ganska deppig när jag var på väg tillbaka. Men när jag väl kom ut i skogen, gjorde upp lite eld och kokade mig en kopp te på granris, ingefära och äpple så kände jag hur jag började må bättre igen. Jag kände att jag kunde andas ut…

Vissa skulle kanske kalla det eskapism men hellre det än tvångsmässigt fejsbookande, meningslöst tv-tittande och desperat helgsuperi. För min del hade jag inte långt kvar till att börja knapra antideppresiva och jag vill verkligen inte hamna där. Jag dissar inte dom som gör det - vi försöker alla överleva - men jag vill inte inte bli en zombie bara för att orka med.

Jag fixar inte ett "vanligt" liv. Så är det bara. Jag fixar inte att jobba, betala hyra, göra upp en matbudget, hålla reda på räkningar och alla andra saker som definierar en vuxen person i dagens samhälle. Valet står mellan att låta min självbild definieras utifrån samhällets värderingar, och där kommer jag alltid vara en förlorare eftersom jag inte kan hantera de mest basala uppgifterna som krävs för ett fungerande liv. Den politisk korrekta versionen (att vi är lika mycket värda oavsett bla bla bla) är bara rent hyckleri. Eller, så visar jag fingret åt hela skiten (för det är bara skit) och skiter i alla definitioner. Jag lever, sen kommer jag att dö… Som alla andra varelser.