FIMBULVINTER - anarko-primitivism på svenska

Såhär efter en månad på fri fot börjar saker och ting smälta samman lite. Pusselbitar faller samman och känslan av att hitta tillbaka till sig själv blir starkare och starkare. Kvarhängandes en smått desperat känsla av ”släng mig i fängelse så jag slipper ovissheten”.

För två och en halv månad sedan greps jag naken i min säng av fyra säkerhetspoliser från författningsskyddsenheten. Husrannsakan gjordes och partikelprover togs från kläder och skor med slösaktiga kvantiteter Topz. Jag sattes i en Volvo med en färsk rekryt bredvid mig som ställde de mest naiva frågor för att få mig trygg och glappkäftad. Ex: ”Vilken fin NATUR de har härute. Det är ju tråkigt att de EXPLOATERAR här och bygger hus, eller vad tycker DU?”. Enhetschefen för författningsskyddsenheten, som körde, suckade underminerande åt rekrytens fåfänga försök. Jag anmärkte att de inte använde säkerhetsbälten och först skrattade de men efter att chefen mött min blick i backspegeln mumlade han och spände fast sig. Rekryten följde lydigt sin ledares exempel.

Jag togs till den lokala stationen och skrevs in i arresten men leddes snart till ett förhörsrum. Där blev jag delgiven misstanke för mordbrand, sabotage och skadegörelse vid…hmm…sex tillfällen tror jag? (Brottsmisstankarna skiftade hela tiden och jag drog på mig ytterligare fyra under utredningens gång). Jag ombads kommentera men konstaterade att utan försvarare ville jag inte prata med dem.

Jag sattes i arresten igen. Daktades och fick lämna DNA och mina tatueringar beskrevs muntligt till en sekreterare. Jag serverades blandkost trots min tydliga begäran av vegansk kost. Efter några timmar i den obehagliga arrestcellen kom min advokat och pratade lite innan vi togs till förhör igen.

De kommande två dygnen förhördes jag vid två eller tre tillfällen. Jag bad dem att kontakta min mamma och flickvän men de sa att det inte var ”möjligt i det här skedet” osv. Grisarna pratade även med varandra om ”den andra”, som om de hade gripit någon mer. Jag visste redan då att det var en bluff men fick efter viss tids nojande det bekräftat efter rättegången.

Efter husrannsakan tillkom brottsmisstanken ”förberedelse till sabotage” vilket var den misstanke jag häktades för, de andra misstankarna stannade vid skäligen misstänkt och hade inte räckt för en häktning. Då jag höll på att flytta fanns alla saker som inte borde finnas på mitt rum just på mitt rum och utan husrannsakan hade jag antagligen aldrig häktats.

Efter häktningen fick jag fylla i en ”suicidal risk evaluation” för att se om jag enligt statistiken skulle ta mitt liv. Jag fick för många ja och skickades till rättspsyk för att tala med en professionellt betitlad tant. Hon missuppfattade situation och tog min brottsmisstankar för fällda domar och började prata om pyromaniska symptom. När jag sa att jag var oskyldig och inte var pyroman antecknade hon något i stil med ”förnekelse”. Till slut ingrep en plit och förklarade att jag bara var misstänkt och var här för en självmordsbedömning.

Jag fick sättas i tillsynscell i ett dygn och ordinerades ångestdämpande men vägrade att ta någon medicin de erbjöd. Tillsynen innebar att Securitas och addici-väktare fick sitta på en stol utanför cellen och glo på TV natten igenom. Skulle jag försöka ta mitt liv skulle jag antagligen få stryk. Då det inte ingick i mina planer var det mest irriterande att inte få sova ifred utan iakttas genom plexiglaserat galler.

De följande fem och en halv veckorna fick jag spendera 23 timmar av 24 i cellen, förutom de dagar då jag förhördes 2-4 timmar av SÄPO. Den timme jag släpptes ut fick spenderas i en bur på taket av stationen/häktet och varannan dag på häktets gym. Efter en vecka eller två fick jag träffa min mamma och syster, en vecka senare fick jag också träffa min pappa. Jag började få brev av familj och min flickvän, förutom böckerna blev det min främsta sysselsättning. Då och då kunde jag föra givande samtal med vårdarna men jag kände mest det paradoxala i deras välvilja och deras yrkes innebörd. Lyckades få ett par vårdare att läsa mina artiklar i Brand och de uppskattade dem.

(Vegankosten som serverades mig på häktet var både väldigt god men också mycket näringsrik och i många fall närodlad och ekologisk. Ett ljus i den mörka tillvaron…)

Jag tror jag hoppar över resten av tiden just nu, då det är rätt suddigt och ångestladdat. Men efter fem veckor varav fyra späckade med SÄPO-förhör, väckte kammaråklagaren för säkerhetsmål åtal. Den 26/11 hölls rättegången där min advokat höll en imponerande slutplädering med fradga i mungipan och jag sattes på fri fot. Rättegången gick bra och jag kände mig lugn. Min vän och medåtalade i ett skadegörelsemål satt bredvid mig och den lilla rättssalen var fylld med vänner, familj och journalister (som ”återgav direkt”, enligt tidningen, men som för de som var där uppenbart felciterade och fantiserade ihop en hel del).

Sedan den 26/11 har jag varit på fri fot och sedan den 18/12 har jag haft en dom på 15 månader i fängelse på mig. Den 8/1 äger domen laga kraft om inte överklagan lämnas in. Överklagan kommer att lämnas in innan dess.

Veckan efter jag sattes på fri fot fick jag veta att ELP uppmärksammat mig och ville ha kontakt för att kunna starta en kampanj för mig. Jag är väldigt tacksam för den som har kontaktat dem. Deras hjälp har varit en stor hjälp i svåra stunder.

Jag har fortfarande svårt att få grepp om såväl kronologi som olika infallsvinklar i det som skett och min återberättelse är bristfällig. För en bättre översikt: