Igår hade jag en diskution med en kille som är pacifist. Självklart använde han sig av gamla trötta klichéer som att Våld föder våld, man blir som dom man bekämpar om man använder sig av våld osv. Men när jag tog upp det klassiska exemplet med att om en kvinna blir utsatt för ett våldtäksförsök men använder sig av våld för att försvara sig, blir hon då som en våldtäktsman? Han ansåg att det var ett förenklande exempel, men hans exempel var självklart helt okej (från hans sida).

Jag har full förståelse för att människor inte vill använda sig av våld och jag gör allt som jag kan för att själv undvika sådana situationer. Men vad ska man göra om man är trängd mot väggen och det inte hjälper att lägga sig ner och lipa (eller på något annat sätt underkasta sig så att Översittaren ska få känna sig stor och stark). Hur länge ska man förnedra sig själv inför Översittaren? Hur länge ska en kvinna stå ut med en misshandlade make, hur länge ska ett barn behöva få stryk av sina föräldrar? Och om Översittaren är mordisk psykopat som är ute efter ditt liv? Vad ska du göra då? Hur länge ska ursprungsfolk låta sig bli marginaliserade av kolonisatörer, multinationella företag, hur länge ska dom låta sina barn dö av svält, cancer och andra sjukdommar orsakade av multinationella företag som gör profit på deras död och vår hunger efter konsumtion? Hur länge ska vi låta oss förgiftas och dödas av dom som sitter på toppen av den här civilisationen. När vi också ser hur för varje år som går - att det läggs in en högre och högre växel på förstörelsen; de massmord, som pågår dagligen?

Det handlar inte om att jag vill be folk beväpna sig och börja skjuta ner folk och bomba byggnader som RAF (Baader-Meinhof-ligan) gjorde? Men det handlar om vad man har för inställning. Är mitt liv värdefullt? Är jag en värdefull individ? Ska jag offra mig själv för en högre sak? Vad är skillnaden mot civilisationens logik; maskinen som säger att vi är utbytbara kuggar som kan offras och inte unika individer - mot pacifismens logik, som säger att vi är kött som kan offras på Idealismens altare? Vad är pacifisterna agenda egentligen? Att göra jobbet lättare åt dom som tar död på oss? Nej, jag går inte med på det. Jag väljer Livet - och vill omge mig med människor som väljer samma sak. Oavsett metod.

Våld är problematiskt och det är föråande. Och det ska vara den sista utvägen, den sista medoden. men aldrig att jag låter mig bli nedslagen eller dödad utan att göra motstånd. Visst kan jag se att det kan finnas uppenbara situationer där det bästa är att ta stryk och hoppas att det går över snabbt. Jag har varit med om sådana situationer, som när jag fick stryk av min farsa, men han skulle bara försöka sig på samma sak idag. Och det är också vår uppgift. Att försvara dom som inte kan försvara sig.

Och här kommer helandet in i bilden. Vi kan se oss som sjuka individer, söndertrasande av civilisationens förtryck. Men vi kan också se oss som friska individer, som reager på en mycket sjuk situation. Att våra problem (vad det nu kan vara) är ett friskhetstecken. Vi är inte helt domesticerade, vi har tillräckligt mycket av det vilda i oss för att reagera. Och vi kan frigöra oss. Genom att utforska hållbara alternativ, men också genom aktivt motstånd. Vi är alla unika, och däri ligger vår styrka. Därför vi kan attackera den dominanta kulturen från alla håll sammtidigt, utifrån vår egen livssituation, erfarenheter och talanger.

- Wainamoinen