Efter att ha läst ett gammalt inlägg, från en tid innan jag började skriva här, fick jag mig en stark tankeställare. En smärre identitetskris. Det var främst diskussionen som fördes i kommentarerna som slog dit mig.

 
"The types of people needed to violently dismantle civilization are not “fans”. They are Supermen. The types of people Adolf Hitler would be afraid of." Och den text som föregår citatet. Jag välkomnades till livet av maskiner (närmare bestämt en sugklocka) och sillikontäckta händer, som om jag vore något smutsigt. Detta är inget jag önskar att mina framtida barn (om det skulle vara så) skulle uppleva. Jag föddes av maskiner och omgiven av vita utmätta linjer, vita ytor skapade som ett duplikat av en man eller kvinnas tankebilder. Jag föddes i en civiliserad arkitekts huvud. Jag föddes också långt över marknivå, lite som huggormsmammans ungar, fast jag slapp falla ner på asfalten utanför sjukhuset.

Min uppväxt i korta drag var 10 år på en släktgård på bekvämt avstånd från en mindre ort, som en gång i tiden närmade sig den ärofyllda titeln Köping men kom aldrig dit. Jag hade en bästa vän, en tysk jaktterrier, och flera människovänner som ändå aldrig kunde komma nära den relationen jag och det ilskna lilla yrvädret hade. (Vid 15 års ålder grävde jag hans grav.) Jag följde ofta med pappa i skogen, när han jobbade eller när han jagade eller bara för att gå med hundarna. Jag upplevde många fantastiska stunder i skogarna. Jag fick se sällsynta lövbestånd, jag fick se grodorungar fylla hela skogsbruksvägar så långt ögat nådde, jag fick se ugglor som oväntat dök upp i en alm två meter från platsen där jag stod, vars vingar snuddade vid min fasters korpsvarta hår. Jag fick se skogsbränder. Jag fick träffa de mest otänkbara människor i skog och mark. Jag fick se älgar, rådjur, hjortar, vildsvin, harar, kaniner, hökar, vicenter, örnar, näckrosor, svampar av alla de slag. En lax som simmade under min rygg när jag tog mina första ryggsimtag i Östersjön.

Mina föräldrar skilde sig och allt det som i vår kultur rubriceras som naivitet försvann, eller efter en tids extrem förnekelse så försvann den. Det tioåriga barn jag var förvandlades snabbt till något annat. Jag genomförde en serie självmordsförsök, jag började snatta utan behov för att bli med i ett gäng på skolan, jag snodde cigaretter, snus, piller, alkohol osv. Jag fick en identitetskris som 9-10åring och fick plötsligt en hel vuxenvärlds internaliserade krav och föreställningar i mig. Tonåren som följde var lika röriga med droger, identitetskriser, självmordsförsök,depressioner, relationskriser, familjekriser, kriser med min sjukdom.

Nu, 10-11 år efter skillsmässan, vet jag inte vad jag kämpar för…Det kan jag omöjligt veta. Jag vet däremot vad jag kämpar mot. Att mina besök i de privilegierades hävdade skogar, med deras tillmätta viltbestånd, var med syfte att planera skogsbruksplaner kunde jag som 0-8åring inte förstå. Jag kunde höra min fars förklaringar men inte förstå. Jag kunde inte förstå hur något min far planerade tillsammans med en greve, en företagsledare eller enskild fastighetsägare, skulle kunna leda till grodornas död, till lövbeståndens lugna men ofrånkomliga avverkning, till näckrosornas vissnande, till vildsvinens ökade bestånd (manipulerat för att mätta jaktlagens blodlust). Hade jag förstått det, vad hade jag gjort då?

Ett exempel på vad jag gjorde, måhända en undermedveten handling, var att jag vid 3 års ålder spraymålade hela pappas arbetsjeep, tillhörande bolaget han arbetade för. Jag fick mitt smisk men det var det värt. Bortsett från det exemplet, vad skulle jag ha gjort?

Jag kommer aldrig att kunna leva på det vis jag genom insikter, känslor och abstrakta idéer kommit fram till att jag vill leva på. Men jag kan ägna mitt liv åt att skapa möjligheten till det livet. För kommande generationer av ekocentriska klaner och stammar, för kvarvarande naturfolk, för de som vill men inte vet eller vågar. Min sjukdom förpassar mig till något som kan göras till martyrskap i detta sammanhang men som inte blir det när ett liv fyllt av kamp ändå blir ett livligt och livfullt liv. Det som tex Musher anspelade på är demoraliserande. Demoraliserande som så att värdet av ens handlingar skulle ligga i huruvida en var född på en jordplätt eller i ett kliniskt rum 20 m ovan jord. Han har absolut inte fel i det han säger om de abstraktioner som styr mångas kamp men han resonerar på ett sätt som får åtminstone mig att demoraliseras.

Som Wainamoinen menade i en kommentar, ska naturfolken bekämpa civilisationen med spjut när de tränger fram med sina bepansrade bestar i de uråldriga skogarna? Även om civilisationen lägger snaror för sig själv hela tiden men som genom den stenhårda mänskliga viljan på något mirakulöst sätt undviker dem, så krävs det ett insiderjobb. Detta insiderjobb vilar i alla som ser värdet av sitt liv och hotet mot dets händer.

Och tillbaka till "kamp för/mot". Varför måste vi VETA vad vi kämpar för, som ytterligare en vetenskapens järnklo ska vi mäta oss fram till det Edens lustgård som hägrar bortom de post-apokalyptiska öknarna. Vi VET vad vi kämpar mot, om inte i alla luddiga sammanhang så åtmintone i sin helhet. Varje ögonblick som spenderas på det sätt detta i skrivande stund gör är helheten. Hur många fina gester, handlingar eller aktioner som än utförts i detta ögonblick så marscherar monstret vidare. Helheten, det marscherande monstret, måste stoppas och genom att stärka de fina gesterna, handlingarna och aktionerna, samla krafter till de punkter där de gör som störst skada eller har som störst läkeeffekt. (Diskussionen kring läkande före eller efter kollaps lämnar jag ute). Samma uppmaning som synts i de flesta radikalare civ-kritiska texter de senaste tio åren, följer även denna. Det behövs en radikalare kampkultur! Samtidigt som det behövs radikalare sociala motstrukturer behövs det en mer radikalare offensiv.

Jag börjar tappa tråden och känner mig trött.

Min poäng med hela inlägget är att jag blev rädd när tryggheten i mina föreställningar om ett icke-civiliserat liv ifrågasattes. Och då jag baserar vartannat vaket ögonblick åt strävan efter det vilda (vad nu det är), det icke-civiliserade (vad-nu-det-är); blev det en mindre chock och jag nödgades att skriva av mig. Dessutom, inaktiviteten på Fimbulvinter (vars motvikt representeras av mig och Wainamoinen i våra tappra försök) gör mig nervös. Som otålig sedan barnsben vill jag se en livlig, händelserik, oförutsägbar omgivning, inte en händelslös, stel och monoton. Det må vara en virtuell omgivning och jag må vara tekno-fientlig men i brist på anti-civ action i verkligheten fäster jag mig lätt vid den omgivningen.

Dags för Gråbo och bed time!