Efter knappt en dag men en livstid av upplevelser; efter en natt vid en idrottsplats med gräshoppor, vinden och fåglar som tryggt sjöng min vaggvisa, en härlig morgonvandring och möten med fantastiska människor som inte ens mina mest välskapta företsällningar kunnat ana, kände jag att livets kontinuitet är tryggad. Om det så bara är vi människor som befann oss på Urvision just då, som lämnas att försvara livet mot civilisationens glupska käftar, hade jag på fläcken kunnat säga att allt kommer att ordna sig. Nu är det inte bara vi, nu är det inte bara oss allt hänger på, utan miljoner andra människor mfl världen över. Mitt hopp och min beslutsamhet fick sig en rejäl push i rätt riktning. Tack för allt alla involverade, från vattnet i sjön till de som råkade ha vägarna förbi och främst de som lade ner hela sin själ för att Urvision skulle bli av, gjort för att samla så många goda viljor på en plats. (Jag är glad att jag slapp inslagen av anarcho-fascism men förstår även invändningar mot alkohol.) Jag såg en man vada ned i vattnet Jag frågade vart han skulle gå Han sa: -Jag går dit benen bär mig Det ska inte va svårare än så Han talade om himmelen och havet Han valde de slitnaste ord Men orden fick liv då de kom ur hans mun Ja, det var som om jag plötsligt förstod Att vi är många som talar om havet Men få har havet i sin blick En gång mötte jag en man med såna ögon Men ingen jag frågat vet vart han gick Och vi är många som talar om himlen Men få kan förstå en evighet Jag såg en man han bar himmelen inom sig Men var han finns nu finns det ingen som vet Jag såg en man vada… Han talade om himmelen… Att vi är många… Och vi är många… Han såg solen i ögonen Han var lätt som en vind Han såg bortom det blå på himmelen Då han gick föll en tår på hans kind För vi är många… Och vi är många… Agueli