Jag har ingen egen blogg och ska nog inte skaffa mig en heller, men ibland har jag små saker att berätta och jag tänkte att det kan jag väl göra på Fimbulvinter när det är relevanta saker, kanske som här slå ihop flera små inlägg i ett.
—
Igår satt jag på en bussterminal när en kvinna satte sig bredvid mig och tiggde pengar. Hon kunde inte prata svenska, men räckte fram en lapp där det stod att hon var en änka från Rumänien och hade tre barn varav ett var en bebis och ett hade leukemi. Jag tvekade länge medan hon envisades, för när det gäller tiggare får jag alltid en känsla av att de ljuger för mig och hittar på snyfthistorier, och jag hjälper gärna folk men hatar att känna mig lurad. Sedan såg jag på barnen som flockades runt henne, och de såg verkligen sjukliga ut, på ett eller annat sätt, och jag tänkte att även om barnen bara är sminkade att se sjukliga ut så krävs det misär för att en människa ska sjunka så lågt. Så hon fick en slant, och vi fann att vi båda kunde tyska, så jag skrev en ny tiggarlapp åt henne. Hur som helst, vad jag egentligen skulle berätta om var svenskarna som satt omkring oss. De satt tysta, såg rädda ut och viskade mellan sig. Hur kunde de vara så ynkliga? En kvinna böjde sig t.o.m. fram till mig och frågade om hon skulle kalla på väktare. Ni som läst texten jag skrev ner ur en bok nyligen förstår säkert hur paff jag blev!
—
Häromveckan sydde jag mitt första plagg på flera år, en rejäl luvtröja. Skapelsen, med mig inuti, finns att beundra på alternativ.nu. Den känns bra på många sätt; den består helt av naturmaterial, kostade under 150 kr i material, tyget är återvunnet, och den är varmare än någon (betydligt dyrare) luvtröja jag provat ute i handeln. Plus att ull är bättre än bomull och syntet med tanke på svett och regn.
—
Det här är en artikel som rörde upp mina känslor igår:
John Gatto: Shocking Origins of Public Education
Den handlar om det amerikanska skolsystemet och avslöjar hur man med vilje tillverkar skadade människor där. I början av 1900-talet slog sig industrijättar och akademiker samman och planerade hur man skulle bryta ner skolbarnen till viljelösa arbetare som bättre passade de industriella kraven, för folkets bästa förstås. Allt det här finns offentligt dokumenterat. I mitten av 1900-talet togs planerna i bruk och läskunnigheten minskade dramatiskt (och har fortsatt minska). Nu skryter en affärsjournalist för hela världen om att den amerikanska ekonomin är så oslagbar tack vare att man i skolbarn, arbetare och konsumenter lyckats ingjuta en konstant skräck för utanförskap.
Det låter nästan för bisarrt för att vara sant, men även om det vore osant finns det många kärnfulla stycken om skolan:
Schools were conceived to serve the economy and the social order rather than kids and families — that is why it is compulsory. As a consequence, the school can not help anybody grow up, because its prime directive is to retard maturity. It does that by teaching that everything is difficult, that other people run our lives, that our neighbors are untrustworthy even dangerous. School is the first impression children get of society. Because first impressions are often the decisive ones, school imprints kids with fear, suspicion of one another, and certain addictions for life. It ambushes natural intuition, faith, and love of adventure, wiping these out in favor of a gospel of rational procedure and rational management.
…
The constant scrambling for attention and status in the close confines of the classroom., where those are only officially conferred by an adult who lacks both the time or the information (to be fair), teaches us to dislike and distrust each other. This continuous auction of favors, has something to do with our anger, and our inability to be honest or responsible, even as grown-ups. Yet, ironically, irresponsibility serves the management ideal much better than decent behavior ever could. It demands close management, it explains all those lawyers, all those courts, all those policemen and all those schools. Now either we are structurally undependable, necessitating constant policing, or somehow we have been robbed of our ability to become responsible.
Ska man utreda skolmassakrer borde man börja i den här ändan, den stora “elefanten i hallen” som ingen ser, innan man tittar på lätta måltavlor som rockmusik och vapenindustri. (Om en massa öbor skulle gå och dränka sig, så skulle nog Michael Moore och andra dagisfrökenpolitiker tycka att de korkade öborna har för mycket vatten omkring sig, som inspirerar dem att gå och dränka sig.)
—
Eberhard
