För några år sedan var jag fascinerad av fascismen. Jag är av en nyfiken natur, men hade aldrig förstått vad som driver fascisterna, så jag bestämde mig för att ta reda på det. Jag tillbringade en del tid med att läsa intellektuella (eller teoretiska eller vad man ska kalla det) fascistiska bloggar, främst Oskoreis blogg. På den tiden var jag uttråkad och arbetslös och hade inte upptäckt civilisationskritiken än. Nu har jag precis läst “Papalagi - den vite mannen” och älskar Tuivaiis enkla men sylvassa analys av det västliga samhället som han besökte, så jag fick idén att här göra min egen analys efter mitt besök hos fascisterna.

Min slutsats är följande: fascisten lever för kriget och inget annat. Om du hör en fascist uttrycka sin kärlek så är det för kriget. Kanske har han ett par människor därhemma som han älskar, men då pratar han inte om det med sina fascistvänner, för det anses skamligt att älska människor. Han pratar gärna om kärleken till sin ras, men vad han älskar är inte människorna som utgör det han kallar sin ras, utan kriget som rasbegreppet är en förevändning för. Om alla människor var vita skulle han hitta nya skillnader — hårfärg, blodgrupp, språk, hemvist — vad som helst som låter honom skilja på människor och kriga mot de andra.

Varför vill han kriga? Jag har uteslutit sadism; alla samhällen, även fascistens, behöver människans inneboende sociala klister och detta fungerar inte ihop med sadism. Jag har även uteslutit girighet; visst finns det krigskapitalister, legosoldater och byplundrare som kan misstas för fascister, men den hängivne fascisten är av en annan natur. Han tar avstånd från materialism och pratar gärna om munkens spartanska och stränga tillvaro. Han älskar inte ens livet utan pratar hellre om döden. Allting ska offras för krigets skull, för krigandet själv, men varför? Svaret finner vi i hans världsbild, och nu börjar det bli riktigt intressant.

Han är nämligen driven av en djup samhällskritik. Långt bak i historien ser han en svunnen gyllene tidsålder, då människorna var starka, vackra och fria, och naturen var rik och mäktig, och allt levde i harmoni. De här människorna var de sanna arierna, som levde i landet Hyperborea (”bortom nordanvinden”), och de var i kropp och själ friska människor. Denna tid kopplas ihop med hinduernas mytiska guldålder, Satya Yuga. Många fascister intresserar sig för naturromantisk konst, det såg man även tydligt i Tredje Riket, där Hitler ägnade mycket uppmärksamhet åt konstutställningar, och de kanske främsta konstverken var skulpturer av Breker och Thorak, som föreställde övertydligt friska och muskulösa människor. Jag antar att dessa var en symbol för ur-ariernas svunna skönhet.

Hursomhelst, en dag bestämde sig arierna för att testa sina gränser och börja bygga civilisationer. De var djupt troende människor och ansåg sina främsta vara gudarnas sändebud på jorden, och dessa sändebud satte igång med att bygga gyllene palats för att hedra gudarna och därmed utveckla ariernas roll i världen. (Exempel: pyramiderna i Egypten.) Men för att bygga dessa gyllene palats där de kunde känna sig viktiga behövde de material och arbetskraft, så de var tvungna att börja kriga, att råna och förslava andra folk. Detta ses inte som något moraliskt problem, för arierna är ju gudarnas utvalda, och gudarna är råa krigsgudar som lovar att i Valhalla skydda sina kämpar från den himmelska rättvisan. Detta är en ordning i himlen som gör att människor med medlidande i all evighet kommer att tillhöra förlorarna som trängs i Hels trista dödsrike. Att arierna ska vara gudarnas utvalda är också intressant, det motiveras med att det gått så bra för civilisationsbyggarna genom historien att gudarna måste ha hjälpt till en aning, och att de främsta civilisationsbyggarna var arier tar man för givet. Arierna har också något som kallas en folksjäl, som ger dem dessa unika färdigheter i civilisationsbyggande, och ursäktar detsamma med att det ligger i arierns natur, så som jakten ligger i kattens natur. Allt detta är förstås ett cirkelresonemang.

Nu har tio tusen år gått sedan ariernas projekt började, och resultatet är inte vackert. Världen står inför en miljökatastrof, som sägs bero på girighet, som kommer ur moraliskt förfall. Industrialismen har gjort människan sjuk och klen, och även den kan skyllas på girighet. Den utvalda rasen har tappat sitt självförtroende och riskerar blandning med icke-utvalda raser som kommer och koloniserar Europa. Som pricken på i:et står den självhatande, rotlösa vita vänsteristen där och bjuder in hela världen för att blåsa lite liv in i det trötta Europa. Allt det här sägs vara tecken på civilisationens förfall, som kopplas ihop med hinduismens mörka tidsålder, Kali Yuga. Fascisten läser gärna Spengler som beskriver hur civilisationer växer, fulla av självförtroende och under dyrkan av gudar och fysisk friskhet, och hur dessa, när de nått sina gränser, börjar sjunka ihop som trötta suffléer, och folket har övergett gudarna, och ägnar sig åt världsliga förlustelser, och även konsten skäms nu för forna drömmar om storhet och hälsa. Det är i denna punkt som det absolut nödvändiga kriget kommer in i bilden. Man talar om Ragnarök, apokalypsen, den förnyande undergången. Den nuvarande västvärlden ska skrotas, hela världen ska brinna, och ur askan ska en ny arisk civilisation resa sig, full av gudsdyrkan och självförtroende, för att slutföra det ursprungliga projektet, att bygga det ultimata guldpalatset och föra ariern ett snäpp närmare gudarna. För en människa som kastat bort allt medlidande, allt nöje i livet, all vikt vid sociala band, blir detta framtidslöfte någonting att dö för, en ultimat belöning som gottgör allt lidande, ja, den sista stadiga stolpen som ger någon mening i en så usel mental tillvaro.

Nu menar jag inte att han skulle tänka så här till vardags. Jag har bara likt Daniel Quinn i Ismael försökt kartlägga den bakomliggande världsbilden. Fascisten talar sällan om Satya Yuga, men han talar gärna om vardagligare begrepp, som heder. Hedersbegreppet är intressant. Det betyder delvis att man är en stark och modig krigare som hellre stupar än flyr slagfältet. Delvis är det ett arv från det gamla gentlemannamässiga hedersbegreppet, att bete sig på ett socialt oklanderligt sätt till vardags. Men där gentlemannen verkligen bryr sig om damen som ofredats, handlar det för fascisten främst om klanderlighet. Min heder är större än din, du är mer klanderlig än jag. Det blir ett verktyg för att skapa avstånd mellan människor. Och just avståndet, separation, är en nyckel till fascistens psyke. Han ser gärna på vackra landskapsmålningar men skulle aldrig springa barfota och skratta i landskapet. Han skulle aldrig delta i naturen. Gudarna han säger sig dyrka befinner sig på ett tryggt avstånd i en abstrakt himmel, han söker aldrig direkt kontakt med dem. Han finner stolthet i sin separation från allt vad mänskliga känslor heter, och när han är på extra dåligt humör kallar han sig misantrop och försöker separera sig till och med från sin egen mänskliga existens.

Min egen tolkning är att fascisten är ett särskilt tragiskt offer för den separation från ens mänskliga kontinuum som det industriella samhället innebär, ett offer som i stolthet vägrar inse sin skada utan istället gör den till sin högsta princip. Och de som grundade civilisationerna var knappast drivna av religion utan girighet. Ironiskt nog är det fascisten själv som är den smutsigaste slaggprodukten av denna civilisationens trötta pensionsålder som han säger sig avsky.

PS. Efter att jag lagt detta intresse bakom mig och börjat skriva här på Fimbulvinter, märkte jag ett märkligt sammanträffande. På Fimbulvinters interna sida kan man se att Oskorei flera gånger länkat hit till Fimbulvinter, och då inte i fientligt syfte, utan driven av någon slags fascination för den där “råa, vilda gröna anarkismen”. Hmm, fråga inte mig. Kanske vill han lägga ner vapnen och ta en genväg till sitt harmoniska Satya Yuga. Men då inser han inte hur lång, lång, lång väg han har kvar att gå. Och förresten, det är ingen vits att tjafsa emot honom på hans blogg, för han har ett lömskt sätt att radera kommentarer. Din kommentar är raderad men från datorn där du skrev den ser det ut som om den fortfarande är kvar, så du tror att ingen svarar dig men egentligen kan ingen se din kommentar. Så var det med den hedern.

Eberhard