Sommarläger: Urvision är en vision om vårt ursprung. Vi bjuder in dig som längtar efter ett liv bortom civilisationen till en vecka av visionerande, nätverksbyggande, tanke- och kunskapsutbyte, i en naturlig miljö. En vecka då vi blir en del av det vilda, där vi kan hämta kraft och få inspiration i vår strävan mot ett balanserat liv.
Läs mer på Vildväxande kollektivets hemsida.
White man came across the sea
He brought us pain and misery
He killed our tribes, he killed our creed
He took our game for his own need
We fought him hard we fought him well
Out on the plains we gave him hell
But many came too much for cree
Oh will we ever be set free?
Riding through dustclouds and barren wastes
Galloping hard on the plains
Chasing the redskins back to their holes
Fighting them at their own game
Murder for freedom a stab in the back
Women and children and cowards attack
Run to the hills - run for your lives
Run to the hills - run for your lives
Soldier blue on the barren wastes
Hunting and killing their game
Raping the women and wasting the men
The only good indians are tame
Selling them whisky and taking their gold
Enslaving the young and destroying the old
Run to the hills - run for your lives
Run to the hills - run for your lives
- Svartbjörn
Lite tankar om fascism, socialism, maktstrukturer och civilisationskritik…
Det är kanske en brist hos mig men jag har aldrig förstått mig på fascister och den fascistiska världsbilden…
Det finns vissa saker som jag ser som oacceptabelt och det är rasism (xenofobi), homo-bi-trans-fobi, sexism, speciesism osv. därför att dessa är ett uttryck för en världsbild där man vill rensa bort det som är avvikande från den norm som civilisationen (den dominanta kulturen) bygger på och att tillåta sådana avvikelser innebär att man skulle tappa kontrollen. Precis den kontrollförlust som jag och många andra civilisationskritiker strävar efter…
Systemet försvar mot att kollapsa under tyngden av en kontrollförlust är att på ett ytligt plan ge utrymme för dessa avvikelser utan att ge avkall på sin egen kontroll. Kvinnor som gör karriär och vill nå höga positioner måste vara väldigt duktiga på att spela med i maktstrukturerna; precis som slavarna i Ottomanska riket som kunde nå höga positioner (vesirer och generaler tex.) så var de ändå slavar och inte fria människor. Och det är vänstern stora problem. Trots den revolutionära retoriken har vänstern oftast varit reformistisk, och till och med kontrarevolutionär, även när den säger sig ha varit revolutionär därför att den aldrig har lyckats göra rent hus med de bakomliggande maktstrukturerna som den säger sig revoltera mot…
Och fascismen? Fascismen är civilisationens yttersta utryck och konsekvens, och naturromantiken samt romantiserandet av tidigare epoker i historien (som i senare tid har utrycks av vissa fascister som nån slags civilisationskritik) är bara ett försvar av de maktstrukturer som civilisationen bygger på…
Så vad har man egentligen då lyckats ådstakomma?
- Svartbjörn
If you got a dream like mine… - Bruce Cockburn
Chorus:
Today I dream of how it used to beWhen you’ve got a dream like mine
Nobody can take you down
When you’ve got a dream like mine
Nobody can push you around
When you know even for a moment
That it’s your time
Then you can walk with the power
Of a thousand generations
[Chorus]
Beautiful rocks — beautiful grass
Beautiful soil where they both combine
Beautiful river — covering sky
Never thought of possession, but all this was mine
When you know even for a moment
That it’s your time
Then you can walk with the power
Of a thousand generations
[Chorus]
- Svartbjörn
För några år sedan var jag fascinerad av fascismen. Jag är av en nyfiken natur, men hade aldrig förstått vad som driver fascisterna, så jag bestämde mig för att ta reda på det. Jag tillbringade en del tid med att läsa intellektuella (eller teoretiska eller vad man ska kalla det) fascistiska bloggar, främst Oskoreis blogg. På den tiden var jag uttråkad och arbetslös och hade inte upptäckt civilisationskritiken än. Nu har jag precis läst “Papalagi - den vite mannen” och älskar Tuivaiis enkla men sylvassa analys av det västliga samhället som han besökte, så jag fick idén att här göra min egen analys efter mitt besök hos fascisterna.
Min slutsats är följande: fascisten lever för kriget och inget annat. Om du hör en fascist uttrycka sin kärlek så är det för kriget. Kanske har han ett par människor därhemma som han älskar, men då pratar han inte om det med sina fascistvänner, för det anses skamligt att älska människor. Han pratar gärna om kärleken till sin ras, men vad han älskar är inte människorna som utgör det han kallar sin ras, utan kriget som rasbegreppet är en förevändning för. Om alla människor var vita skulle han hitta nya skillnader — hårfärg, blodgrupp, språk, hemvist — vad som helst som låter honom skilja på människor och kriga mot de andra.
Varför vill han kriga? Jag har uteslutit sadism; alla samhällen, även fascistens, behöver människans inneboende sociala klister och detta fungerar inte ihop med sadism. Jag har även uteslutit girighet; visst finns det krigskapitalister, legosoldater och byplundrare som kan misstas för fascister, men den hängivne fascisten är av en annan natur. Han tar avstånd från materialism och pratar gärna om munkens spartanska och stränga tillvaro. Han älskar inte ens livet utan pratar hellre om döden. Allting ska offras för krigets skull, för krigandet själv, men varför? Svaret finner vi i hans världsbild, och nu börjar det bli riktigt intressant.
Han är nämligen driven av en djup samhällskritik. Långt bak i historien ser han en svunnen gyllene tidsålder, då människorna var starka, vackra och fria, och naturen var rik och mäktig, och allt levde i harmoni. De här människorna var de sanna arierna, som levde i landet Hyperborea (”bortom nordanvinden”), och de var i kropp och själ friska människor. Denna tid kopplas ihop med hinduernas mytiska guldålder, Satya Yuga. Många fascister intresserar sig för naturromantisk konst, det såg man även tydligt i Tredje Riket, där Hitler ägnade mycket uppmärksamhet åt konstutställningar, och de kanske främsta konstverken var skulpturer av Breker och Thorak, som föreställde övertydligt friska och muskulösa människor. Jag antar att dessa var en symbol för ur-ariernas svunna skönhet.
Hursomhelst, en dag bestämde sig arierna för att testa sina gränser och börja bygga civilisationer. De var djupt troende människor och ansåg sina främsta vara gudarnas sändebud på jorden, och dessa sändebud satte igång med att bygga gyllene palats för att hedra gudarna och därmed utveckla ariernas roll i världen. (Exempel: pyramiderna i Egypten.) Men för att bygga dessa gyllene palats där de kunde känna sig viktiga behövde de material och arbetskraft, så de var tvungna att börja kriga, att råna och förslava andra folk. Detta ses inte som något moraliskt problem, för arierna är ju gudarnas utvalda, och gudarna är råa krigsgudar som lovar att i Valhalla skydda sina kämpar från den himmelska rättvisan. Detta är en ordning i himlen som gör att människor med medlidande i all evighet kommer att tillhöra förlorarna som trängs i Hels trista dödsrike. Att arierna ska vara gudarnas utvalda är också intressant, det motiveras med att det gått så bra för civilisationsbyggarna genom historien att gudarna måste ha hjälpt till en aning, och att de främsta civilisationsbyggarna var arier tar man för givet. Arierna har också något som kallas en folksjäl, som ger dem dessa unika färdigheter i civilisationsbyggande, och ursäktar detsamma med att det ligger i arierns natur, så som jakten ligger i kattens natur. Allt detta är förstås ett cirkelresonemang.
Nu har tio tusen år gått sedan ariernas projekt började, och resultatet är inte vackert. Världen står inför en miljökatastrof, som sägs bero på girighet, som kommer ur moraliskt förfall. Industrialismen har gjort människan sjuk och klen, och även den kan skyllas på girighet. Den utvalda rasen har tappat sitt självförtroende och riskerar blandning med icke-utvalda raser som kommer och koloniserar Europa. Som pricken på i:et står den självhatande, rotlösa vita vänsteristen där och bjuder in hela världen för att blåsa lite liv in i det trötta Europa. Allt det här sägs vara tecken på civilisationens förfall, som kopplas ihop med hinduismens mörka tidsålder, Kali Yuga. Fascisten läser gärna Spengler som beskriver hur civilisationer växer, fulla av självförtroende och under dyrkan av gudar och fysisk friskhet, och hur dessa, när de nått sina gränser, börjar sjunka ihop som trötta suffléer, och folket har övergett gudarna, och ägnar sig åt världsliga förlustelser, och även konsten skäms nu för forna drömmar om storhet och hälsa. Det är i denna punkt som det absolut nödvändiga kriget kommer in i bilden. Man talar om Ragnarök, apokalypsen, den förnyande undergången. Den nuvarande västvärlden ska skrotas, hela världen ska brinna, och ur askan ska en ny arisk civilisation resa sig, full av gudsdyrkan och självförtroende, för att slutföra det ursprungliga projektet, att bygga det ultimata guldpalatset och föra ariern ett snäpp närmare gudarna. För en människa som kastat bort allt medlidande, allt nöje i livet, all vikt vid sociala band, blir detta framtidslöfte någonting att dö för, en ultimat belöning som gottgör allt lidande, ja, den sista stadiga stolpen som ger någon mening i en så usel mental tillvaro.
Nu menar jag inte att han skulle tänka så här till vardags. Jag har bara likt Daniel Quinn i Ismael försökt kartlägga den bakomliggande världsbilden. Fascisten talar sällan om Satya Yuga, men han talar gärna om vardagligare begrepp, som heder. Hedersbegreppet är intressant. Det betyder delvis att man är en stark och modig krigare som hellre stupar än flyr slagfältet. Delvis är det ett arv från det gamla gentlemannamässiga hedersbegreppet, att bete sig på ett socialt oklanderligt sätt till vardags. Men där gentlemannen verkligen bryr sig om damen som ofredats, handlar det för fascisten främst om klanderlighet. Min heder är större än din, du är mer klanderlig än jag. Det blir ett verktyg för att skapa avstånd mellan människor. Och just avståndet, separation, är en nyckel till fascistens psyke. Han ser gärna på vackra landskapsmålningar men skulle aldrig springa barfota och skratta i landskapet. Han skulle aldrig delta i naturen. Gudarna han säger sig dyrka befinner sig på ett tryggt avstånd i en abstrakt himmel, han söker aldrig direkt kontakt med dem. Han finner stolthet i sin separation från allt vad mänskliga känslor heter, och när han är på extra dåligt humör kallar han sig misantrop och försöker separera sig till och med från sin egen mänskliga existens.
Min egen tolkning är att fascisten är ett särskilt tragiskt offer för den separation från ens mänskliga kontinuum som det industriella samhället innebär, ett offer som i stolthet vägrar inse sin skada utan istället gör den till sin högsta princip. Och de som grundade civilisationerna var knappast drivna av religion utan girighet. Ironiskt nog är det fascisten själv som är den smutsigaste slaggprodukten av denna civilisationens trötta pensionsålder som han säger sig avsky.
PS. Efter att jag lagt detta intresse bakom mig och börjat skriva här på Fimbulvinter, märkte jag ett märkligt sammanträffande. På Fimbulvinters interna sida kan man se att Oskorei flera gånger länkat hit till Fimbulvinter, och då inte i fientligt syfte, utan driven av någon slags fascination för den där “råa, vilda gröna anarkismen”. Hmm, fråga inte mig. Kanske vill han lägga ner vapnen och ta en genväg till sitt harmoniska Satya Yuga. Men då inser han inte hur lång, lång, lång väg han har kvar att gå. Och förresten, det är ingen vits att tjafsa emot honom på hans blogg, för han har ett lömskt sätt att radera kommentarer. Din kommentar är raderad men från datorn där du skrev den ser det ut som om den fortfarande är kvar, så du tror att ingen svarar dig men egentligen kan ingen se din kommentar. Så var det med den hedern.
Eberhard
Hakim Bey är en anarkist som varit med ett bra tag och skrivit boken Temporary Autonomous Zone. År 2005 gav han en strålande intervju för tidningen Arthur: http://www.arthurmag.com/magpie/?p=2461
Han säger många kloka saker om den moderna anarkiströrelsen och riskerna med internet. Här är några utdrag:
I went to a Peace March yesterday – it was the anniversary of the beginning of the war in Iraq. I swear it was like being back in the 60s again: same clothes, same slogans:
“- What do we want?
- Peace!
- When do we want it?
- Now!”
We’ve been saying this for 40 years and we still haven’t realized that symbolic action and symbolic discourse is NOT Action!
And this is even better: there was a counter-demonstration, and the anti-demonstrators were yelling at us that we were communists! This is like a civil war reenactment; it’s like people in medieval costumes pretending to be knights and ladies. Totally bizarre. I haven’t been going to demonstrations lately, so I thought maybe a few things have changed. But no! It’s just “a blast from the past” - for everybody, including the fascists who thought that they were still living in 1979. Very strange.
And this is it! You go, you have a march, you say: “Not in my name!” And then you go home and watch TV. You don’t then go out and start an alternative institution: a church, a farm, a commune…
AM: A pleasure club.
HB: Or even a pleasure club! Instead, they just go home and watch TV.
…
I was thinking about this yesterday on the Peace March – nobody who sees this Peace March and hears the “Peace Now!” slogans is going to change their mind about something. Maybe, if they are 11 years old. It’s always nice to think that maybe some 9 year-old kid will see the March and that changes his or her mind. But basically, this stuff is not persuasive and it’s not even what it’s all about. I asked everybody if they themselves or anybody they knew changed their mind about anything from seeing that movie, Michael Moore’s “911 Fahrenheit”, which I didn’t see. I was just curious to know. No - not one person. They all went because they knew that they would either hate it or agree with it. They didn’t change their mind as a result of seeing the movie. This is not about persuasion. It’s some kind of ritualistic reinforcement of class-values.
…
This is why other radical groupings are not terribly interested in anarchism. If you are Black in this country – anarchism doesn’t have much to offer you. If you’re Native American – anarchism doesn’t have much to say to you. We’ve become a very esoteric little cult, or a group of cults, since, of course, every anarchist is her or his own cult. And I’m kind of sick of that. I’d like to see some Action, even if it’s impure! Just for purely existentialist reasons; because, if you go for too long without getting revenge – it’s not good. “Workers revenge” they used to call it. Perhaps, the idea of the “worker” has to be rethought but the revenge part is still relevant.
AM: Does it have to be on the local level?
HB: Whatever. Not necessarily violence, of course, in the sense, that we’ve always talked about direct action and they think that we mean violence, whereas we could as easily be talking about a food co-op. So, when I say “revenge” – a food co-op can be a good revenge, because we don’t have them here. We have one in the whole county.
…
Basically, I see this as a metaphorically military situation: we had a war in 1968 and we lost but apparently we haven’t realized it, so instead of retreating we do this ritual of repeating the prayers of the 1960’s, like I told you about this Peace March. All I can think of is to try to retreat as deeply as possible into something else. … In any case, it seems to me that when you’re beaten – in the military sense – then you retreat. And if possible, you make an orderly retreat towards sources of reinforcement and logistic supply. That was what Napoleon said.
…
The problem seems to be that the Internet is sucking away any energy that would have gone into real action but which instead goes into the “symbolic discourse” - but even more so because now you have interactivity and the “many-to-many” bullshit, so that you have the illusion of accomplishing great things: “O! We have a million hits on our peace website!” And a million people on the march!” And still nothing happens. And everybody scratches the head and says: “Well, maybe we need to get the message even wider. We need to educate the new generation.” “Education! Education!” I’m so sick of hearing about education. How many times do we have to educate these fucking fools? Don’t they ever learn?
…
Capitalism has a niche for everybody including the people who are fed up with it.
…
There was a time when South Africa was the only country that didn’t have television — for obvious reasons, not the good reasons but the bad reasons. Now everybody has got it and that’s it, thatís the end. This is the end of human society. You can’t have television and human society, as far as I can make out. And a car, of course, completes that by making it possible for human society to physically disperse itself into nothingness.
…
It’s like saying that there’s something liberatory about the telephone. Well, yes, in a way; but in another way not. And the two ways cancel each other out. With telephones the lure is that I can call you in Moscow and we can talk, but that’s also the problem, because youíre in Moscow and I am here. And that’s not society that’s just communication. Communication is not the same as community.
So that’s my problem with the current Internet situation and it’s not just theory, because what I see here in America is that ALL the activity on what we call “the Left” is ALL virtual! All of it, except for a few communes here and there, a few bomb-throwers, people who destroy genetic crops. I have a lot of respect for these people even though I think that their tactics are stupid but I still respect them, because at least they’re doing something.
Everybody else is just “on-line” all the time. It’s maddening! It’s maddening! Especially, since I don’t participate in it. If I participated in it, I would soon sink into the hypnotic state that goes with it.
SM: It is the illusion that something actually happens: Youíre producing some thought and people react to it.
HB: That’s right. Back in the 70s, there was a book called Four Arguments for the Elimination of Television by Jerry Mander. One of his points was very subtle. The other points were quite clear but one was rather difficult to understand. And still many people don’t understand it. He said, for example, let’s imagine that you watch an hour special on PBS about some fucking Indian tribe that’s disappearing. And you go, “Oh, thatís terrible!” And you feel your heart bursting out with sorrow. And then it switches to some game show. And, basically, what’s going on here is that the television is giving you the illusion of doing something, because you wasted an hour, you spent an hour watching this rather bad television show, when you could have been watching the latest horror movie or something much more entertaining. So you’ve done something! You’ve sacrificed an hour of your life. And now you know things. You can go to work the next day and say “Do you know about the Indians and bla-bla-bla,” and everybody goes “Oh, the poor Indians!” And that’s it! That’s the end of it.
And television actually makes sure that they will never go further than this.
SM: Yes, and if it has already been on television, then why study it more? After all, the journalists have done research and got some money from the TV company. So, it’s there. And then people also need to talk about something, so let’s talk about Indians today.
HB: And this completely replaces human relations. There are people, who think that they have friends, but it turns out that they are the people at work with whom they talk about television.
This woman told me that she had quarreled with her mother years ago and that they have finally reconciled. She had traveled to visit her mother many thousands of miles. And as soon as she came into the house, the mother said, “Oh, there’s this special television show that I have to watch now.” And she said, “Mom, I thought we were reconciling after 7 or 10 years and you are going to go and watch a television show?” The mother said, “You don’t understand. I work for a living and my only friends are the people I work with and this show is the show that we discuss on Tuesdays and I have to watch this show, or I’ll have nothing to talk with my friends about. So, you will just have to wait.”
Well, you can sort of sympathize with the mother. That’s all that’s left of the social for her.
— Eberhard
System Of A Down - Fuck The System
Im, but a little bit bit bit, show!
But a little bit bit bit, shame!
But a little bit, bit, bit
Bit! bit! bit!
[2x]
Im just the man in the back!
Just the man in the back!
Just the back!
Im just demeaning the pack!
Just demeaning the pack!
Just demeaning the pack!
War!
Fuck the system!
War!
Fuck the system!
Fuck the system!!
War!
Fuck the system!
War!
I need to fuck the sys.
I need to fuck the sys..
I need to fuck the sys…
Im, but a little bit bit bit, show!
But a little bit bit bit, shame!
But a little bit, bit, bit
Bit! bit! bit!
[2x]
Im just demeaning the pack!
Just demeaning the pack!
Just demeaning the pack!
Im just the man in the back!
Just the man in the back!
Just the back!
Whore!
Fuck the system!
Whore!
Fuck the system!
Fuck the system!!
Whore!
Fuck the system!
Whore!
I need to fuck the sys.
I need to fuck the sys..
I need to fuck the sys..
You need to fuck the sys.
You need to fuck the sys..
You need to fuck the sys…
We all need to fuck the sys….
Im, but a little bit bit bit, show!
But a little bit bit bit, shame!
But a little bit, bit, bit
Bit! bit! bit!
I need to fuck the system!!
I need to fuck the sys!
I need to fuck the system!!
We all need to fuck the system!!!
- Svartbjörn
Det är inte ofta det dyker upp civilisationskritiska böcker av svenska författare, men här är en nyutgiven bok som jag tror är intressant. Den är skriven av Helena Granström och heter "Alltings mått". Så här skriver förlaget om boken:
Helena Granström debuterar med en svindlande poetisk essä om kroppsliga dimensioner av språket och språkliga dimensioner av kroppen. Alltings mått använder sig av pornografi, teknik, dödsdrift, stadsmiljö och kvantfysik för att undersöka hur det västerländska kulturarvet separererat individen från sin omvärld och människorna från varandra. En kritik utan utopiska anspråk, men med en kärna av längtan efter en vänskaplig annanhet.
Återkommer när jag har läst den.
~ Nattsmyg ~
Hittade den här underbara filmsnutten på YouTube (where else?) och fick lite inspiration att skriva igen. Det var länge sedan nu.
Visst är det svårt att bestämma sig för vad man ska göra här och nu? Å ena sidan så tjatas det om att vara klimatsmart titt som tätt i medierna för tillfället, men å andra sidan så är recepten på lösningarna så skrattretande att man bara vill gråta. Fredrik Reinfeldt talar om klimatmål men arbetar stenhårt för att få alla att tro att det går hand i hand med ökad tillväxt och ett starkt näringsliv. Så vad ska en stackars primitivist ta sig till? I vilken ända av denna härva ska vi börja nysta?
Jag och antagligen många med mig (inte bara svartgröningar) känner stundtals en djup förtvivlan - inga personliga mål verkar vara möjliga att uppnås, vi orkade inte lägga om kosten, vanorna, träningen, boendet och så vidare. Bokhögen med tuffa-böcker-som-man-redan-borde-ha-läst-för-att-kunna-vara-med-i-snacket växer sig allt större. Aktionsgruppen slogs sönder av polisen eller föll isär av allmän desillusion och uppgivenhet (det senare oftare än det förra) och vi känner oss ensamma i vårt tänk eftersom våra vänner oftast inte alls förstår vitsen med att läsa Ljungberg och Zerzan. Hur många har inte tappat sugen efter att ha munbrottats med en svart anarkist en hel kväll utan att ha kommit nån vart ("Jo men om du bara läser den här av Jensen så kommer du fatta precis vad jag menar"). Det är hemskt svårt att försöka förena den där känslan i kroppen, långt inne i oss, och den vanliga knotiga vardag som vi av gammal vana fortsätter att tröska runt i. En gegga så kletig att det känns lättare att lägga sig på rygg och sakta sjunka ner utan att ens så mycket som vifta med armarna. På det större planet verkar också det mesta arbeta mot oss. Helt plötsligt har kärnkraft visat sig vara "klimatneutralt" , kapitalismen blivit "grön", och överklassen kör runt i "miljöbilar". Jag tänkte plocka upp George Orwells 1984 igen men lät bli, jag vågar inte.
Så vad göra?
Alternativet till att ge upp fullständigt är att fortsätta kämpa på. Men låt oss vara ärliga - vi kämpar i motvind, för att inte säga storm. Om vi ska orka kämpa på måste vi börja vara ärliga mot oss själva och varandra och vi måste framförallt börja ta hand om varandra. En bra struktur är grunden för all lyckad politisk och personlig kamp. En bra struktur börjar i starka och hållbara mänskliga relationer. En klassisk anarkistisk vängrupp, eller kalla den klan eller feministisk basgrupp eller vad du vill, är en perfekt grund att stå på. Samla dina närmaste (2-5 personer om ni aldrig gjort det förr men aldrig fler än tio) och bli politiska eller kom nära dina politiska aktionskamrater och stöd varandra i vått som torrt. Träffas regelbundet, helst ute (kom ihåg aluminiumfolien runt moben om den måste med), låt varandra tala oavbrutet en stund varje gång om hur man mår och vad man funderar på, ha en liten studiecirkel kring saker ni vill veta mer om (kanske ätbara växter, datasäkerhet eller sabotagetekniker) och avsluta alltid med att slå fast när och var ni ska ses igen. En fungerande vängrupp tar tid att få att växa ihop, så låt det ta tid och lägg ribban lågt till en början. Som Taoismen säger "den styvaste pinnen är den första att knäckas". Många bär med sig känslan av att det bara är en själv som misslyckas men så är det inte och vi måste finna sätt att peppa varandra inför det stora arbete som ligger framför oss.
De långsamma omställningarna är de som bäst håller. Vi drömmer alla om Revolutionen med stort R, men vi vet ju med oss själva att det är de små stegvisa förändringarna av ens personlighet, vanor och livsval som har störst chans att överleva. Därmed inte sagt att vi inte har bråttom, men vi måste våga bromsa vår iver så att vi inte springer in i väggen, med följden att allt går om intet. Vi har att bygga det liv vi själva vill leva i så stor utsträckning som är möjligt. Vi har att stoppa de värsta brotten och kväva de största övergreppen i sin linda - exempelvis genom att omintetgöra alla försök att gräva efter uran, hugga ner skog, bygga vägar och slänga ut flyktingar - för att bara nämna något. Vi har att fortsätta samtala med alla vi kommer åt och problematisera sättet vi ser på oss själva och allt annat liv och försöka få folk att lyfta blicken bortom Spottnytt och Melodiafragmafestivalen.
Kampen står här och nu men det är viktigt att komma ihåg en sak: det är inte vårt fel. Bara vårt ansvar. Vi valde inte eländet, vi kan bara välja vägar bort från det. Och jag önskar att vår rörelse blir vårt livsprojekt och inte en livsstilssluss för folk mellan 15 och 30 år (jag har sagt det förr och säger det igen).
Vilket leder mig in på något helt annat, eller egenltigen där jag började, med filmlänken på YouTube: Vi måste bort från apokalypsprimitivismen! Det finns en stig som somliga har valt att vandra, som går ut på att civilisation kommer att klappa ihop hur vi än gör genom världskrig, ekokollaps eller what have you och att vi därför ingenting kan göra än att klämta med klockan och samla på oss primitive skills för att klara oss efteråt. Jag kan villigt erkänna att jag själv lätt går i den fällan när det är gråväder och orken tryter men jag har tack och lov folk runt mig som rycker upp mig när det händer. Den hållningen är inte acceptabel som permanent livsfilosofi - den är fullständigt oansvarig och jag avskyr den. Det är just en sådan hållning som gör att primitivismen ständigt hålls som stollig och omöjlig av folk som vi borde kunna samtala med utan behöva tjafsa om detta. Vi vet ingenting om framtiden, det är det enda vi vet. Vi ser tecknen som klimatologer, biologer och oceanologer skrikandes pekar på och det är ingen skönläsning, men att hemfalla åt att "det går åt helvete i alla fall" är inte en hållbar hållning och vips så är vi inne på de små stegens kamp igen. Ingen människa kan rädda denna planet, men miljontals gnetande vängrupper av primitivister, anarkister, feminister, anti-fascister, fältbiologer, förortskids, vägmotståndare, snattande småbarnsmammor, surmulna norrlänningar och lappjävlar kan det. Vi vet inte vad som händer - vi vet bara på ett ungefär hur vi vill ha det och det ska vi kämpa mot. Du kan välja på att sitta och vänta på att huset vittrar sönder och hoppas att det inte faller över dig - eller så lär du dig hur man spränger kåken så att det faller ihop i en prydlig liten hög.
Därmed inte sagt att det är knas att syssla med primitive skills eller utforska ens andlighet och - tvärtom, det kommer att behövas i allra högsta grad - och det är mumma för själen.
~ Vildrote
David Rovics heter en amerikansk trubadur som spelar jäkligt bra motståndsmusik, och vars låtar finns att hämta på Soundclick. Där finns det mycket att välja mellan men jag rekommenderar speciellt dessa, som lagom får plats på en cd:
Here At The End Of The World
Strike a Blow Against the Empire
Burn It Down (live)
Resistance
Age of Oil
Song for the ELF
We Just Want The World
No One Is Illegal
Behind the barricades
Free (Song for Jeffrey Luers)
Everything Looks The Same
They’re Building A Wall
We are everywhere
Song For Big Mountain
Life Is Beautiful
Before the Oil Wells Ran Dry
After We Torture Our Prisoners
Halliburton Boardroom Massacre
Palestine
Hummer
Beyond The Mall
Pray for the Dead & Fight Like Hell for the Living
En annan shysst kampsång, från ett närmare håll, handlar om nej till uran.
Sitt nu bara inte inne för länge och lyssna, utan gå ut och gör saker också. Det finns en verkligare och vackrare värld därute.
~ Nattsmyg ~
