Också i mitt fall var grönanarkism något som satte fingret på det jag alltid känt inombords, men för mig är inte begreppen viktiga i sig utan som möjliga månpekare.

Däremot börjar jag röra mig bort från den slags konservativa retrogardism som g@ kan innebära - även om jag bibehåller stora delar av analysen och kritiken, och alltmer rör mig mot tanken på att allt faktiskt löser sig, och/men att vi kanske är lika oförstående inför lösningen som larven är inför den fjäril hon inte ens kan ana.

Det är intressant för att jag har inte förlorat några av dom vänner som jag hade innan jag blev “grönsvart”… å andra sidan ser jag dom som mina vänner som accepterar mig som jag är… och jag har ju alltid varit svartbjörn… jag menar svartgrön. det är bara på senare år som jag har hittat ord för det. ord som svartgrön, anarko-primitivism, civilisationskritik osv…

“Titta inte på fingret, titta på vad fingret pekar mot.”

Därför är det viktigt att fokusera på allt man kan vinna istället. Och inte vara för svartvitt moralistisk mot sig själv, för som taoismen säger; den styvaste pinnen är den första att knäckas.