Idag hölls en lite speciell gudstjänst på ett högbevakat psykiatriområde, en mässa som hölls för att uppmärksamma den fjärde söndagen i december men med ett lite utsvävande skådespel framfört av en diakon, två präster, två interner och två volontärer.

 Gudstjänsten inleddes med den sedvanliga klockringningen och följdes av introduktionspsalm. Sedan började skådespelet och de 14 samlade internerna var förväntansfulla. I predikstolen stod en man dömd till 20 års psykiatrisk vård och agerade berättare. Med en medryckande och taktfull röst fångade han allas uppmärksamhet och skådespelet inleddes. Det var den klassiska kristna berättelsen om Jesus födelse som framfördes, diakon(issan) agerade Maria, en av prästerna Josef, den andra en ärkeängel och de övriga som värdshusvärdar. Det var inte någon stel pjäs utan Josef(prästen) låg på golvet och hallucinerade om änglar och värdshusvärdarna(volontärerna) improviserade sina bortglömda manus. Internerna roades.

 Efter pjäsen tändes ett ljus för var och en som deltog i gudstjänsten. Diakon(issan) frågade alla närvarande om deras förnamn och tände därefter ett ljus och avslutade med att tända ett ljus för alla interner som inte kunde närvara. Den enda som inte var bekväm med ljusen var en socitetsdam som följt med sin man (denne arbetade på områdets museum); hon klagade på allt och fann hela gudstjänsten värdelös.

 När nattvarden delats ut och den sista psalmen sjungits var det kyrkkaffe och alla församlade gick in till rummet bredvid. Där satt interner, vårdare, präster och övriga, sörplandes kaffe med kakor. Alla var glada utom just socitetsdamen.

När vi gick ut ur huset som huserade kyrkosalen möttes jag av murar, kameror och taggtrådsstängsel; den enda in och utvägen var en fem meter hög metallport som såg ointaglig ut (och "outtaglig"). Detta var den inlevelsefulla berättarens hem, han som var dömd till 20 år och vid kyrkkaffet lade fram djupa och välartikulerade analyser. Han som var god vän med alla volontärer och vårdare, präster och diakoner. Han och de andra varma och välvilliga människorna som inte släpps utanför murarna mer än en gång i veckan och då tillsammans med vårdare.

 Efter att ha samtalat om mina tankar med diakon(issan) säger hon att just ljuständandet är internernas favoritögonblick under gudstjänsterna och att de flesta interner inte är det minsta religiösa. De går till gudstjänsterna för att få vara sig själva, byta miljö för en stund och känna värmen som infinner sig under de upplivade gudstjänsterna och kyrkkaffet.

 De som spärras in och isoleras på institutioner som denna är alltifrån mano-depressiva(!) till psykotiska människor som har alltifrån mördat till betett sig opassande i fel sammanhang. De har blivit frustrerade över att de inte har någon plats i samhället för sina tankar och idéer; blivit utstötta eller utsatta för repression och till slut förlorat sin fattning och blivit dömda.

 Anledning till att jag skriver om dessa människor är att de sällan ses på som annat än hemska, galna eller som avskräde och paria. De skiljer sig inte från andra människor mer än att de har en ytterst begränsad rörelsefrihet och en person som ständigt följer deras minsta rörelse, en "vårdare". En vårdare som numera "jämställts" med internerna då de vare sig bär uniform eller specifik klädsel. I vissa fall bär de namnbrickor. Dessa människor utgör också en känslig faktor i kampen mot civilisationen. De bör ju, liksom alla andra levande varelser få vara fria. Men med de skador de bär med sig, åsamkade av civilisationens systematiska repression (uppfostran, skolgång mm) och alla de dagliga tusentals intrycken som ibland blir för mycket för känsliga hjärnor, utgör vissa av dem en risk för andras liv. Många av dem är "farliga" men förtjänar lik förbannat inte att sitta inspärrade. Är vi alla lika skadade på ett eller annat sätt? De flesta av oss fyller antagligen de kriterier som krävs för att bli inspärrad. Hur kommer det se ut dagen då anstalternas murar sprängs och taggtrådarna slits i stycken, kameralinserna blir tusentals små skärvor och metallportarna skrynklas ihop?

Agueli