Från Svenska Dagbladets ledarsida:

Miljökrigarna som vill ta dig tillbaka till stenåldern
Publicerat: 30 november 2007, 07:03

EKOLOGI | En ny revolutionär vänster

När européer år 1642 först kom till Tasmanien mötte de världens minst utvecklade folkspillra, teknologiskt sett. De tasmanska aboriginerna använde inte bearbetade stenredskap. De hade inga klädesplagg. De hade inga nät och inga fiskekrokar av ben – fisk ingick alls inte i dieten, trots att de var omgivna av vatten. De använde heller inte spjutspetsar med hullingar, eller fällor för jakt. De visste inte hur man gjorde upp eld.

Idag vet vi att tasmanierna en gång haft teknikerna. Utgrävningar har visat att de fiskade, till exempel. Men kunskapen dog ut.

Kulturer har dött regelbundet i människans utveckling. Krig och naturkatastrofer har utplånat – men också överexploatering av naturresurser. När européer kom till Påskön hade invånarna till exempel ingen aning om hur de magnifika stenstoderna hade rests och visste lika lite hur man skulle konstruera en ny om viljan hade funnits. Det timmer som sannolikt använts var sedan länge kalhugget. Den viktiga debatten om klimatförändringarna och deras följder har alltså historisk resonans. Ingen vill se det vi åstadkommit gå förlorat.

Det där sista var en lögn. Det finns ett nätverk av aktivister som vill överge civilisationen och återföra mänskligheten till stenåldern, för naturens skull. Istället för att motverka det moderna samhällets sammanbrott, som ändå även de mest rabiata klimat alarmister vill göra, gräver dessa ungdomar bokstavligen efter rötterna. Som tydligen smakar bittert.

I tidskriften Re:Public Service (7/07) beskrivs nätverket Det vildväxande kollektivet, en rörelse som, med egna ord, längtar till ”ett liv som jägare och samlare, det liv vi är menade att leva”. I artikeln möter vi ”David”, 28 och avhoppad student, i ett vindskydd i en skog någon timme utanför Stockholm. Här lever han ensam på bär, rötter, insekter och fisk. I Nackareservatet bor det, enligt artikeln, ännu fler med samma ideal.

De är gröna anarkister, och anser att livet på jorden hamnade i ”en ond spiral” när människan domesticerade djur och växter. I nätverkets tidskrift Vargatid behandlas ”den återförvildande process vi alla måste genomgå” och kampen ”mot teknosfärens skräckvälde”, en kamp som en sann ”anarko-primitivist” bör vara beredd att föra ”med alla tillgängliga medel”.

Med den ekofascistiskt inspirerade skolmassakern i Jokela i färskt minne kan detta kanske förskräcka. Och visst finns paralleller. Även de gröna anarkisterna har befolkningsminskning på agendan. Och som inspiration listas den amerikanske anarkisten John Zerzan, sympatisör till UNA-bombaren. Men det är svårt att se hur folk som gör upp eld med pinnar ska kunna ta till automatvapen. De är helt enkelt anarkister som, besvikna över att socialismen bara blev ännu en ny maktstruktur, söker ett skogsliv långt bortom Walden, för att parafrasera Thoreau. För oss alla.

Man frestas att starta en insamling. Köpa dem en dunge i Hälsingland, be dem ta med så många av sina själsfränder som möjligt, och göra en anteckning i kalendern om att någon får ta svävaren och söka upp dem om tvåtusen år. Men det vore inte sjysst. För vi vet ju alla att de kommer att vilja tillbaks till civilisationen när snön faller. Sådan är salongsvänsterns historia. Deevolutionen inställd på grund av dåligt väder.

Per Gudmundson
Ledarskribent
08-13 50 00
per.gudmundson@svd.se

Hej Per!

Jag är ingen talesperson men är aktiv inom den
“anarkoprimitivistiska” rörelsen i Sverige och kan
svara för mig själv. Det var kul att läsa din artikel
på ledarsidan, men samtidigt blir jag bekymrad över
något jag tycker är ett allvarligt missförstånd.

Jag har inte hört talas om någon inom rörelsen som
uttryckt sympati för UNA-bombarens våldsdåd (på sin
höjd delar av hans manifest), ekofascism, Pekka-Eric,
eller överhuvudtaget för oprovocerat våld mot
människor.

Det är sant att vi anser att naturfolkens sätt att
leva är bra, bättre än vårt, för både människan och
naturen. Vi anser inte att det är “det enda rätta”
sättet att leva, men det är bevisligen ett hållbart
sätt att leva, till skillnad från civilisationen som
bara kan växa eller kollapsa. Det är sant att vi är
hundra gånger för många människor på jorden för att
kunna leva som naturfolk utan jordbruk. Lägger man
ihop dessa premisser kan man få för sig att vi skulle
bli glada om 99% “försvann” i något krig eller
tvingades sluta föröka sig. Men det är fel. Vi vill
folk inte illa, och angriper man problemet med makt
och tvång så har man inte kommit någonvart utan
tvärtom förstärkt “roten till det onda” som man kan
kalla det, föreställningen att jorden och människor
går att ÄGA. Personligen tror jag att en kultur som
tror på egendom, till skillnad från jämlikhet med
växter och djur (naturfolkens synsätt), är dömd att
sluka allt i sin väg för att kollapsa när resurserna
tar slut.

Det finns en essä som behandlar just missförstånden
runt rörelsen:
http://anthropik.com/2005/10/5-common-objections-to-primitivism-and-why-theyre-wrong/

Av samma författare finns en samling essäer med
argument för civilisationens ohållbarhet och
fördelarna med att leva som naturfolk:
http://anthropik.com/thirty

Bortsett från detta tycker jag att din artikel även
visar på två mindre missförstånd. Det första är att
kalla rörelsen för en vänster, vilket jag tycker är
missvisande. Om man sträcker sig till den ursprungliga
definitionen, “mot kungen”, så visst, men för mig
handlar “vänster” om makten över produktionsmedlen,
och vi är mot både makt och produktionsmedel.

För det andra, och detta är visserligen ett vanligt
missförstånd, så verkar du tro att det är en
försakelse, ett nödvändigt ont för oss, att söka sig
till livet som naturfolk, och detta är helt fel.
Forskningen visar att (ostörda) naturfolk mentalt mår
mycket bättre än människor i civilisationen, och detta
kan vi själva intyga genom våra små försök. Jag saknar
inte tekniken ute i skogen. Jag saknar framförallt
inte jäkten, tvånget att arbeta, tvånget att gå i
skola, informationsstress, individuell konkurrens
eller känslan av meningslöshet när jag inte själv
samlar min mat och bygger min hydda. Det finns ingen
tomhet därute, det finns frihet. Och gemenskap - med
människor, övriga djur, växter och allt annat som
lever i det vilda.

Jag fortsätter gärna diskussionen och hoppas att ni
kan ge en mer nyanserad bild av rörelsen i framtiden!

Med vänliga hälsningar
“Eberhard”