Denna artikel kommer också återfinnas i Vargtid nummer 3.

Tack vare vetenskapen har vår självbild dramatiskt förändrats. Astronomin lärde oss att jorden inte är universums mittpunkt utan bara en av miljarder himlakroppar. Av biologin har vi lärt oss att vi inte är specialdesignade av gud, utan utvecklats tillsammans med miljoner andra arter. Nu fäller arkeologin en annan helig ko: att den mänskliga historien under de senaste miljoner åren varit en lång rad av progressiv utveckling. Nya upptäckter visar att övergången till jordbruk, som alltid hållits som det viktigaste steget mot ett bättre liv, på många sätt var en katastrof från vilken vi aldrig riktigt har återhämtat oss. Med jordbruket kom stor social och sexuell ojämlikhet, sjukdomar och tyranni.

Vid första titten verkar bevisen mot denna revisionistiska tolkning förefalla omöjliga att motbevisa för den dagens västerlänningar . Vi har det bättre på nästan alla sätt än hur medeltidsmänniskan hade det och de hade det bättre än grottmänniskorna, som i sin tur hade det bättre än aporna. Det är bara att lista fördelarna. Vi kan glädja oss åt ett överflöd av varierad kost, de bästa verktygen och materialen, samt de längsta och mest hälsosamma liven i historien. De flesta av oss råkar aldrig ut för rovdjur eller svält. Vilken neo-Luddit  skulle vilja byta liv med en medeltidsmänniska, en grottmänniska eller en apa?

 

Under större delen av vår historia försörjde vi oss genom att samla och jaga: vi jagade vilda djur och samlade in vilda växter. Detta är ett liv som filosofer traditionellt har beskrivit som snuskigt, djuriskt och kort. Eftersom ingen mat odlas och väldigt lite lagras så blir det (utifrån det här synsättet) aldrig paus från den dagliga kampen i sökandet efter mat så att man slapp svälta. Vår frigörelse från denna misär möjliggjordes för bara tio tusen år sedan, då människor i olika delar av världen började tämja vilda växter och djur. Jordbruksrevolutionen spreds tills idag då den blivit nästan helt dominerande och få stammar av samlare-jägare överlever.

Utifrån det progressivistiska perspektiv som jag växte upp i, skulle frågan ”Varför övergick nästan alla våra samlande och jagande urmödrar och förfäder över till jordbruket?” verka ganska löjlig. Självklart plockade de upp jordbruket, eftersom det är ett effektivt sätt att få mer mat med mindre arbete. Odlade växter ger långt mycket mer per ytenhet än rötter och bär. Föreställ dig bara, ett gäng vildar, som utmattade av att leta nötter och jaga runt efter vilda djur, plötsligt kan skåda över en fruktträdgård och en hage full av får. Hur många millisekunder tror du det skulle ta dem att uppskatta fördelarna med jordbruk?

Den progressivistiska partilinjen går till och med så långt att den tillskriver jordbruket den anmärkningsvärda uppblomningen av konst, som har ägt rum under de senaste årtusendena. Eftersom spannmål kan lagras och eftersom det tar kortade tid att skörda i en trädgård än att samla i det vilda, gav jordbruket oss den fritid som samlare-jägare aldrig hade. Alltså var det jordbruket som gjorde det möjligt för oss att bygga grekiska tempel och komponera katolska mässor i H-moll.

Även om indicierna för det progressivistiska synsättet verkar överväldigande, så är det svårt att bevisa. Hur visar man på att människors liv för tio tusen år sedan blev bättre när de övergav jakt och samlande för jordbruk? Tills alldeles nyligen var arkeologer tvungna att luta sig mot indirekta test, vars resultat (överraskande nog) inte lyckades stödja det progressivistiska synsättet. Här är ett exempel på ett indirekt test: Har dagens samlare-jägare  det sämre ställt än sina jordbrukande grannar? Spridda över jorden fortsätter dussintals så kallade primitiva folk, som Khoisan  i Kalahari, att leva på det sättet. Det visar sig att dessa människor har en väldig massa tid att slappa och sova och arbetar mindre hårt än sina jordbrukande grannar. Till exempel ägnade Khoisan och Hadzafolket i Tanzania i genomsnitt 12 till 19 timmar, respektive 14 timmar i veckan, till att skaffa mat. På frågan om varför han inte tog efter sina grannar och tog upp jordbruket, svarade en Khoisan, ”Varför skulle vi, när det finns så många mongongonötter i världen?”.

När bönder koncentrerar sig på kolhydratrika grödor som ris och potatis, får de överlevande samlare-jägarna genom en varierad kost av vilda växter och djur mer protein och en bättre balans av andra näringsämnen. I en studie bestod en Khoisans dagliga matintag (under en månad när det fanns gott om mat) av 2140 kalorier och 93 gram protein, betydligt mer än det rekommenderade dagliga intaget för människor i deras storlek. Det är näst intill otänkbart att en Khoisan, som äter ungefär 75 olika växter, skulle kunna svälta ihjäl på samma sätt som hundratusentals irländska bönder och deras familjer gjorde under potatissjukan på 18040-talet.

Så åtminstone är livet för de överlevande samlare-jägarna inte särskilt besvärligt eller svårt, även om jordbrukarna har tryckt undan dem till några av världens sämsta landområden. Men de moderna samlar-jägarsamhällena, som har levt sida vid sida med jordbrukssamhällen under tusentals år, säger oss inget om villkoren före jordbruksrevolutionen. Den progressivistiska hållningen gör verkligen anspråk på att berätta hur forna tider tedde sig: att livet för de primitiva människorna blev bättre när de gick över till jordbruk. Arkeologer kan fastställa när det bytet ägde rum genom att urskilja lämningar av vilda växter och djur och domesticerade i förhistoriska sophögar.

Hur skulle någon kunna sluta sig till hälsan hos förhistoriska soptillverkare och på så vis direkt testa den progressivistiska hållningen? Den frågan har alldeles nyligen blivit möjlig att besvara, delvis med nyss utvecklad teknik inom paleopatologin, studiet av tecken på sjukdom i lämningar av förhistoriska folk.

I vissa turliga fall har paleopatologen lika mycket material att studera som en nutida patolog. Som exempel kan nämnas att arkeologer i Chile fann mumier i öknen som var så väl bevarade att deras medicinska tillstånd när de dog kunde slås fast genom en obduktion. Och avföring från sedan länge döda indianer som levde i torra grottor i Nevada, förblir tillräckligt välbevarade för att man skulle kunna undersöka om de haft mask och andra parasiter.

Vanligtvis är skelett de enda kvarlämningar från människor, men de ger möjligheter till en överraskande mängd slutledningar. Till att börja med så avslöjar ett skelett personens kön, vikt och ungefärliga ålder. I de sällsynta fall då man hittar flera skelett kan man konstruera mortalitetstabeller, på samma sätt som dem försäkringsbolag använder för att räkna ut människors förväntade livslängd och risk att dö vid olika åldrar. Paleopatologer kan också beräkna tillväxtgraden genom att mäta benen på människor i olika åldrar, undersöka emaljbrist (tecken på undernäring under barndomen) och också känna igen ärr på benen efter blodbrist, tuberkulos, spetälska och andra sjukdomar.

Ett krasst exempel på vad paleopatologer har lärt sig av skelett gäller historiska förändringar i kroppslängd. Skelett från Grekland och Turkiet visar att genomsnittslängden för samlare-jägare i slutet av istiden var generösa 179 cm för män och 167 cm för kvinnor. När man tog upp jordbruket sjönk medellängden till att vid år 3000 f.v.t. har hamnat på 161 cm för män och 152 cm för kvinnor. Vid den klassiska tiden var medellängden sakta på väg uppåt igen, men dagens Greker och Turkar har inte återvunnit sina urmödrars och anfäders genomsnittslängder.

Ett annat exempel på paleopatologiskt arbete är studiet av indianska  skelett från gravplatser i Illinois och Ohios dalgångar. Vid Dickson Mounds, som är beläget där Illinois- och Spoonfloderna går samman, har arkeologer grävt ur nära 800 skelett som berättar om hur hälsan förändrades när samlare-jägarekulturen gav vika för en intensiv majsodling runt år 1150 e.v.t. De studier som George Armelagos och hans kollegor vid University of Massachusetts gjort visar att dessa tidiga bönder betalade ett högt pris för sin nyfunna livsstil. Jämfört med de samlare-jägare som föregick dem, hade de 50 % fler skador på sin emalj till följd av undernäring, en fyrdubbling av järnbrist (påvisad genom spår av sjukdomen protisk hyperostosis ), en trefaldig ökning av sjukliga förändringar på benen som tecken på flera olika infektioner samt nedsatta funktioner på ryggmärgen, troligen till följd av hårt fysiskt arbete. ”Den förväntade livslängden vid födseln i det pre-agrara samhället var tjugosex år”, säger Armelagos, ”men i det post-agrara samhället var den nitton. Så dessa perioder av näringsbrist och infektionssjukdomar slog allvarligt mot deras möjligheter att överleva”.

Bevisen antyder att indianerna vid Dickson Mounds, som många andra primitiva folk, anammade jordbruket inte av fri vilja, utan genom behovet att kunna försörja sin konstant växande befolkning. ”Jag tror att de flesta samlare-jägare inte odlade förrän de blev tvungna och när de växlade, bytte de kvalitet mot kvantitet”, säger Mark Cohen vid State University of New York i Plattsburgh, som tillsammans med Armelagos författat den i ämnet inflytelserika boken Paleopathology at the Origins of Agriculture. ”När jag först började framlägga den tesen för tio år sedan var det inte många som höll med mig. Nu har den blivit en respekterad, om än kontroversiell, sida av debatten.”

Det finns åtminstone tre skäl till varför fynden bevisar att jordbruk inte var bra för hälsan. För det första höll sig samlare-jägare med en varierad diet, samtidigt som tidiga jordbrukare skaffade föda från en eller några få stärkelserika grödor. Jordbrukarna vann snabba kalorier på bekostnad av näringen (idag utgör endast tre kolhydratrika grödor stapelföda för människan – ris, vete och majs – fastän samtliga saknar vissa vitaminer eller aminosyror som är livsviktiga för oss). För det andra var risken större för jordbrukarna att dö av svält, om en skörd slog fel, eftersom de förlitade sig på så få olika grödor. Slutligen kan man peka på det faktum att jordbruk uppmuntrade folk att tränga ihop sig i tätbefolkade samhällen, av vilka flera sedan idkade handel med andra tätbefolkade samhällen, vilket ledde till spridning av parasiter och infektionssjukdomar. (Somliga arkeologer tror att det främst var trängseln, mer än jordbruket, som ledde till sjukdomsspridningen, men det mynnar bara ut i ett hönan-eller-ägget-argument, eftersom trängsel uppmuntrar jordbruk och vice versa.) Epidemier kunde inte få fäste när befolkningar var uppdelade i små grupper och band som hela tiden bytte boplats. Tuberkulos och diarrésjukdomar var tvungna att invänta jordbruket och mässlingen och pestsmittor uppväxten av stora städer.

 

Vid sidan av undernäring, svält och epidemiska sjukdomar, bidrog jordbruket till att lägga ytterligare en förbannelse över mänskligheten: djupa klassklyftor. Samlare-jägare har lite eller ingen lagrad föda och inga koncentrerade födokällor, som exempelvis en trädgård eller en boskapshjord: de lever av de vilda växter och djur de kommer över varje dag. På grund av detta kan det inte finnas några kungar, inga klasser av sociala parasiter som äter sig feta på mat som stulits från andra. Bara i en jordbrukande befolkning kunde en frisk, icke-producerade elit sätta sig över den av sjukdomar plågade massan. Skellett från den grekiska staden Mycenae cirka 1500 f.v.t. pekar på att kungligeter åtnjöt en bättre kost än allmänheten, eftersom kungliga skellett var 6-8 cm längre och hade bättre tänder (i genomsnitt ett hål eller en saknad tand i stället för sex). Hos chilenska mumier från cirka år 1000 e.v.t. utmärkte sig eliten inte bara genom ornament och hårförlängningar av guld, utan också genom att ha fyra gånger färre sjukdomsrelaterade skador på skelettet.

Liknande skillnader i näringsnivå och hälsa består idag på global nivå. För människor i rika länder som USA eller Sverige låter det rent av löjligt att lovprisa fördelarna med samlande och jagande. Men amerikaner och svenskar tillhör en elit som är beroende av olja och mineraler som ofta måste importeras av länder med sämre näringsnivå och hälsa. Om du kunde välja på att vara en bonde i Etiopien eller en Khoisan i Kalahari, vilket tror du skulle vara det bästa alternativet?

Jordbruk kan också ha främjat ojämlikhet mellan könen. Ur friheten att slippa bära på sina barn under en nomadisk tillvaro och pressad att lämna fler händer till att bruka jorden, så tenderade jordbrukarkvinnor att föda fler barn än sina motparter i samlar-jägarsamhällen – vilket fick svåra konsekvenser för deras hälsa. Bland chilenska mumier har kvinnorna till exempel långt fler skador på skelettet än männen, till följd av infektionssjukdomar.

Kvinnor i jordbrukarsamhällen tenderar ofta att bli lastdjur. I samhällen på Nya Guinea ser jag även idag ofta kvinnor som vacklar under tyngden av grönsaker och ved medan männen ofta går tomhänta. En gång när jag var där för att studera fåglar, anlitade jag några bybor för att bära upp min packning från flygplatsen till mitt läger i bergen. Det tyngsta kollit var en säck ris som vägde 50 kg som jag slängde mot en stolpe och anvisade en grupp på fyra män att bära tillsammans. När jag sedermera kom ikapp med byborna bar männen runt på lättare packning medan rissäcken bars av en liten kvinna som vägde mindre än säcken själv, med ett band över hennes panna som enda hjälpmedel.

Vad det gäller påståendet att jordbrukssamhället uppmuntrade till uppblomningen av konst genom att skapa en massa fritid, så har dagens samlare-jägare minst lika mycket fritid som jordbrukarna. Hela tonvikten på fritiden som huvudfaktor verkar missvisande. Gorillor har en omfattande fritid att bygga sitt eget Parthenon på, om de hade velat. Även om post-agrara teknologiska framsteg gjorde nya konstformer möjliga och konservering av konst lättare, så producerades fantastiska målningar och skulpturer redan för 15 000 år sedan av samlare-jägare och producerades dessutom så sent som förra århundradet av samlare-jägare som exempelvis eskimåer och indianer på norra Stillahavskusten.

Följaktligen blev det så att eliten tjänade på jordbrukets ankomst, medan de allra flesta fick det sämre. Istället för att svälja den progressivistiska partilinjen att vi valde jordbruket för att det var bra för oss, måste vi fråga oss hur vi blev lurade in i det trots nackdelarna.

Ett svar kan kokas ner till talesättet ”Den starkes rätt” . Jordbruk kan mätta många fler munnar än jakt, må vara under en lägre levnadsstandard. (Befolkningstätheten bland samlare-jägare är sällan högre än en person på 16 km2, medan den i jordbrukarsamhällen är 100 gånger högre.) Delvis beror detta på att en åker där enbart för människan ätbara växter växer kan mätta långt fler människor än en skog på samma yta med bara ett fåtal ätbara växter. Det beror också på att nomadiserande samlare-jägare måste hålla nere födelsefrekvensen till ett barn vart tredje-fjärde år, genom infanticid och på andra sätt, därför att mamman måste bära barnet tills det är stort nog att hålla jämna steg med de vuxna. Eftersom jorbrukarmödrar inte behöver bära på den bördan, kan de föda barn vartannat år, vilket de också ofta gör.

När så samlare-jägarnas befolkningar ökade i slutet av den senaste istiden, hade banden att välja på att ta ett steg mot jordbruk eller att hitta andra sätt att begränsa tillväxten. Vissa band valde det förra, utan att ha möjlighet att förutse baksidan av jordbrukskulturen, förförda som de var av kortsiktiga överskottet de kunde njuta av tills befolkningstillväxten hade kommit ikapp den ökade matproduktionen. Sådana band förökade sig och drev bort eller mördade de band som valt att fortsätta samla och jaga, för hundra undernärda jordbrukare kan alltid besegra en frisk jägare. Det var inte så att samlare-jägare övergav sin livsstil, utan de som var kloka nog att hålla fast vid den drevs bort från alla områden utom dem som jordbrukarna inte ville ha.

Så här dags kan det vara av vikt att återkomma till påståendet att arkeologi är en lyx, som ägnar sig åt något avlägset förflutet, eller har något att lära oss i nuet. Arkeologer har studerat jordbrukets framväxt och rekonstruerat ett avgörande skede i vilket vi begick mänsklighetens största misstag. Tvingade att välja mellan att begränsa vår folkmängd eller att försöka öka vår matproduktion, så valde vi det senare och hamnade i svält, krig och tyranni.

Samlare-jägare tillämpade den mest lyckade och varaktiga livsstilen i mänsklighetens historia. i kontrast till detta kämpar vi fortfarande med att lösa den röra som jordbruket kastade oss in i och det är inte säkert att vi kan det. Låtsas att en arkeolog från yttre rymden skulle försöka förklara människans historia för sina kamrater. Han skulle kanske illustrera resultatet av sin utgrävning som en tjugofyratimmarsklocka på vilken en timme motsvarar 100 000 år. Om människans existens började vid midnatt, så skulle vi nu befinna oss nästan vid slutet av vårt första dygn. Vi levde som samlare och jägare under nästan hela den dagen, från midnatt via gryning, middag och skymning. Slutligen, då klockan står på 23:54 plockade vi upp jordbruket. När så vår andra midnatt närmar sig, kommer plågorna av svältande bönder att gradvis sprida sig för att omsluta oss alla? Eller kommer vi slutligen att nå de där förföriska gudagåvorna som vi fantiserar ska finnas bakom jordbrukets glittrande fasad och som hitintills har undsluppit oss?

“The Worst Mistake in the History of the Human Race” av Jared Diamond
Discover Magazine, majnumret 1987, sid 64-66

Översatt av Vildrote

—————— 

1.  “twentieth century Americans”
2.  Ludditerna var en samhällsrörelse bland engelska arbetare som under det tidiga 1800-talet protesterade, ofta genom att förstöra textilmaskiner, mot den Industriella Revolutionens förändringar, som de kände hotade deras arbeten. Rörelsen, som startade 1811, var uppkallad efter en troligtvis fiktiv ledare, Ned Ludd. En kort tid var rörelsen så stark att den hade sammandrabbningar med den brittiska armén. Regeringens åtgärder innefattade en massrättegång i York 1813 vilken resulterade I ett flertal dödsstraff och deportationer till kolonierna. På senare tid används termerna Luddism och Luddit eller Neo-Luddism och Neo-Luddit synonymt med någon som motsätter sig teknikens och teknologins utveckling p.g.a. de kulturella förändringar utvecklingen för med sig. (Wikipedia)
3.  Diamond skriver hunter-gatherer, men eftersom samlandet var viktigare än jakten, sett ur näringssynpunkt, har jag konsekvent översatt det med samlare-jägare.
4.  Jared Diamond använder termen bushman, men jag har konsekvent översatt det till Khoisan, som är det som de flesta i denna grupp kallar sig själva. En annan vanlig benämning är San. Läs mer om Khoisan i Lasse Bergs fantastiska bok Gryning över Kalahari.
5.  Diamond själv använder ordet Indian och senare också Eskimå, så då gör jag det också, även om det är puckat.
6.  ”porotic hyperostosis”
7.  ”Might makes right”