FIMBULVINTER - anarko-primitivism på svenska

 ”-Vad säger grisen?! -muff muff muff!” …
…tjoar demonstranter i ledet jag själv är en del av. Jag stämmer inte in i deras rop, utan går och funderar över orden på plakaten och i luften, konstelationen och syftet.
Mina tankar tar vid där oviljan att likna grisar med ”muffare” föds, men växer sedan till något annat.
En gris infödd i civilisationens distans till ursprunglighet säger muff (eller skulle lika gärna kunna göra, med tanke på alla andra onaturliga drag samhället frammanar).
Hon har blivigt domesticerad, vet inte sitt ursprung, gör som de andra och beakar de intressen som serverats henne.
Hon vet inte vad lycka är. Hon vet inga alternativ.
Är det inte också just så som den domesticerade och civiliserade människan fungerar i samhället?
Åtminståne är det vad muffsägarna själva gör och lever av, där de är på toppen i samhällshierarkin.
Kapitalismen hålls uppe av en våg byggd på ovetskap och distans, som man oundvikligen själv blir en del av då man föds in i samhället.

Jag fick ett flygblad på vägen till en konsumtionsjätte för att själv ge mitt bidrag till samhället.

 ”Demonstrera den 27/10 mot moderaternas politik”

Det är klart jag ska göra det, tänkte jag och tog följdaktigen min plats i ledet.
Skamset såg jag sedan på när Reinfelts springpojke tog emot protestlistorna med ett ironiskt léende utbrett över ansiktet. Skamsen över att jag stod där och var en del av den massa som lät dem gotta sig ännu mer i sitt maktövertag. Kanske skulle de följdaktligen bli ännu mer distanserade från sitt ursprung? Jag ville visa min opposition till regeringen och tyckte att det var viktigt att inte bara tiga stilla, fastän jag i vanliga fall inte deltar i dylika aktioner, utan tänker mig att min aktion är att leva som jag lär. Helt ambivalent, kluven och med en känsla av hyckleri, visste jag varken fram eller bak. Jag mest bara stod där, beakade de intressen som serverats mig och gjorde som de andra.

”Demonstrationen upplöses och förklaras härmed avslutad ”  ljudar någon och jag börjar med en lättnad som jag ännu inte formulerat för mig själv, att styra mina steg hemmåt. Jag stannade efter vägen för att fota spraymålningarna nedan utan att riktigt veta varför.
”Jag mest bara stod där, beakade de intressen som serverats mig och gjorde som de andra.”

Samtidigt som jag å ena sidan tycker att dylikt är en ofruktbar väg att gå, tycker jag å den andra sidan att de som sprayat är både modiga och vettiga. Jag är inte helt på det klara med min åsikt här heller, men det kanske inte gör något?
Att allt inte går att kategorisera efter mallar som ”svart-vitt” eller ”rätt-fel” hade jag redan insett, men inte hur mycket jag själv var präglad av dylikt tänkande på en grundläggande nivå.
På min väg till att hitta mig själv, har jag på något vis alltid använt den här typen av mallar att utgå från. Så har jag blivigt lärd, liksom många andra civiliserade mäniskor med mig. Visst kan det vara bra att ha något att utgå från, i syfte att komma till start med att formulera sitt eget inre? Nu i skrivande stund, inser jag dock hur lätt det är att fastna i mallen och hur hämmande det är för den egna personen att göra det. Genom att placera världen innanför gränser och ramar, placerar man även sig själv och sin egen utveckling innanför dessa gränser och ramar. Det vill säga, hämmar sig själv.

När jag stod där och gjorde vad som väntades av mig, fick jag ett erbjudande.

Tidningen mot ett foto.
För mig som gärna vill uppmuntra byteshandel och tradering är det en given deal.
När jag senare vandrat vidare efter ett kort samtal om bloggsfären, började jag sakta formulera mina tankar om demonstrationen till ord i mitt huvud.
Mitt ute på stigen är det svårt att ”se skogen för alla träd”, men väl med lite perspektiv förefaller det sig alltid att det som skulle ske också skedde. Uppe i hela min efterdynande ambivalens hade jag svårt att förstå varför jag gått med i demonstrationståget alls.
Nu börjar jag medan jag skriver att förstå, att det var för min egen skull och inte för samhällets skull. Just där och då började jag sakteligen formulera mina känslor i ord och därför förstå mig själv bättre. Det vill säga, växa som människa och ta några fler steg framåt på livets stig.

På bussen hem läste jag diverse politiska artiklar i min färdlektyr ”Arbetaren”, samtidigt som jag försökte formulera en röd tråd i den artikel jag så smått börjat bygga i mitt huvud. Jag hoppade mellan ståndpunkter och i samma andetag jag lyckats formulera en ny tanke, hittade jag dess motsättning inom mig själv.
I samma andetag jag lyckats formulera nya ord på mina känslor, fick jag en känsla av att jag ljög.
I samma andetag jag lyckats formulera mina känslor i frågeställningar, hittade jag vilseledande svar som födde nya frågeställningar.

…

”Är man som människa i vår tid, offer för civilisationen eller är man dess skapare? Kan man tänka sig att muffsägarna är offer för civilisationen och att de därför inte är värda att bli begravda i personlig skitkastning? Är det dem mot oss eller vi alla tillsammans…mot vaddå? Är jag muffsägare eller är jag offer för muffsägare? Är det muffsägarna som är civilisationen och jag, bland andra som försöker bryta sig loss, dess offer?

Om de anticivilisatoriska som är boende i skog och på landsbygd, blir de som stryker med när moderjord säger ifrån med sina biologiska krafter, vilka blir kvar? Vad sker sen? …civilisationens återuppbyggnad av desamma domesticerade vett som drivit livet till dess spets? Spelar det isåfall någon roll för annat än ”den lilla människan” att vi lever som vi lär..? Är det isåfall slöseri med livstid att demonstrera eller att aktivera sig på dylika sätt? ..skulle man varit och lagt ved på sin brasa istället..?

Kan man göra en jämförelse mellan aktivism och AA..? AA-möten fungerar för många som en påminnelse om att hålla sig på spåret och vad som är syftet bakom att göra det. Också ger de en gemenskap med likasinnade, fastän man kanske varit nykter en lång tid och igentligen skulle klara sig bra på egen hand. Passar det att jämföra med aktivism? …att demonstrera för att hålla sig på spåret, för sin egen skull. …att hålla fokus och söka frigörelse från domesticeringen genom att opponera sig genom aktivism. …är oppositionen en del av domesticeringen?..svart eller vitt?

När man inom missbruksvård talar om medberoende, syftar man till en anhörig som genom att ta över ansvaret för beroendepersonens missbruk, gör sig själv beroende av missbruket. Släpp taget, säger man. Ju förr beroendepersonen når sin personliga botten, desto snabbare reser denne sig upp. ”Goda råd” gör inget gott. Den som inte är redo för tillfrisknande, kan heller inte ta dem till sig. Den som å andra sidan är redo, söker råden på egen hand.

Ibland pratar man också om att beroendepersonens fall blir större ju mer utdragen resan mot dennes botten är.

Är det på så vis med aktivism också?

Kan det tänkas att civilisationen måste slå i botten för att kunna resa sig igen? Kan det tänkas att bottennivån (hur stort man faller) regleras av hur lång resan dit blir? Kan det tänkas att aktivism förlänger resan? ..att det fungerar som ett drivmedel i att stärka gränserna.. att öka kontrasten mellan svart och vitt, rätt och fel, vi mot dem… …spä på domesticeringen..? …vad är rätt? …vad är fel?

…

I sommras under min vistelse på Gotland, träffade jag några anmärkningsvärda människor.
En av dem uttryckte sina tankar kring att leva som hycklare i en motsägelsefull tillvaro.
Det han sade lät som en självklarhet och jag nickade, regestrerade orden i mitt inre, men viderutvecklade inte innebörden av dem. Förstod inte min relation till dem.
Nu mitt i alla dessa tankar och känslor kring min egen ambivalens, önskade jag att jag mindes hans ord. Jag önskade att han hade svaret som skulle leda mig bort från den tunga magkänslan av hyckleri som jag hade. Leda mig bort från stressen av att inte veta min placering, min kategori och mina ramar, i tron om att jag måste veta dem.
I tron om att mina ramar och gränser definerar mig.

Jag trodde att tankarna bakom hans ord, var något han sagt högt, att jag glömt dem och om jag bara mindes dem skulle jag kunna leverera svaret och kontentan på de här funderingarna.
Så var det ju inte.
"Det bara är så det är” sade han med lätthet. Den som inte är redo kan heller inte ta vare sig goda råd eller någon annans upplysning till sig.
Alla har vi vår egen stig att vandra, om än den slingrar sig över och smälter ihop med många andra stigar. Vårt ansvar är att öppna ögonen och inte låta oss bli förblindade av alla träd så att vi av en händelse missar skogen, eller tvärtom.
Vi behöver se träden som enskilda och som en enhetlig skog samt även se mossarna, svamparna, småfolket och stenarna.
Vi kan vidare inte känna vår egen skog, vår egen stig och de träd som står längs med den, förräns vi går där själva och är en del av den.
Min väns ord fick därför en mening först nu. Först nu när jag står tryckt mot det där trädet själv och känner barkens fåror mot min egen kind.

Det bara är så det är.

In i civilisationen blir man född med ett varsitt filarkiv. Där finns en mängd olika fack med tillhörande gränser. Vidare arkiverar man alla sina upplevser i dessa olika fack för att kunna rellatera, förstå, hitta orden och bekräfta för sig själv vad man upplevt, känt, sett, tänkt osv. Känslorna blir verkliga först när vi bekräftat dem. Alltså förstår vi oss själva först när vi satt ord på vårt inre.
Dessa filarkiv finns inte.
De är skapade av en civilisation som är byggd på motsättningar, inte på det dynamiska samspel som livet ursprungligen är.

Jag defineras inte av mina gränser och de berättar inget om vem jag är. De begränsar bara min utveckling och min förståelse för vem jag är, förståelsen för livet och min plats i dynamiken.
Livet är inte statiskt och motsättningar som ”svart-vitt” eller ”rätt-fel” finns därtill inte.
Allt är sammanvävt av en dynamik och inga tydliga gränser kan dras. Allt är ”lite av varje”, ”beroende på omständigheterna”, ”i vissa fall, i andra inte”, ”kanske”, ”ibland” osv. Det finns ingen anledning till att bli stressad av sådana känslor och ännu starkare söka efter de definitiva svaren. Att hitta de definitiva svaren innebär inte att man hittar den definitiva kärnpersonen.
Det bara är så det är.
Världen ser ut just så och människan är dess avbild. Allt och alla är vi ständigt föränderliga, påverkade av varandra, av våra minnen och av träden längs stigen vi vandrar, mångs mycket annat.

Ja, ur ett fackligt perspektiv är jag en hycklare i en ambivalent tillvaro, vilket kan göra det svårt för andra med detta fackliga synsätt att greppa mig. Men vad gör det? Jag vill ändå inte definiera mig själv för andras skull. Jag vill låta andras begränsningar vara just deras och inte låta dem hålla mig tillbaka. Jag vill bryta mig loss från de fackliga gränserna och hitta min del i livets dynamik. Jag vill definiera mig själv för min egen skull, för min egen förståelse av mig själv. Jag vill göra det för min egen lycka och frihet.

Det bara är så det är.

/Caroline Wikman

(alias Wynja)