Singlande gula björklöv som virvlar ner mot guldbackar, brinnande asp och lönnlöv som täcker frostig asfalt, en full kall men magnetisk måne iakttar mig från hösthimlen, morgondimma och krispiga oktoberdagar där mina favorithalsdukar i jordfärger äntligen kan komma ut ur sin garderob efter sommarens värme och avkläddhet. Inbjudande svampar i hage och skog, äpplen av alla de sorter, en bärsymfoni med blåbär, odon, lingon, hjortron, tranbär i och runt myren här intill.

Ja, också för mig är just denna tid på året, september och oktober, höstmånad och slaktmånad, en ständigt återkommande och efterlängtad vän. Hur mycket jag än håller sommaren kär och låter kropp och knopp lapa sin sol, så blir hösten den magiska övergången. Porten mellan där allt kan hända. Den kan bli både fortsättningen på sommaren och inledningen till vintern. Den kan bli tiden då jag trött kravlar in i idet och skönt sommartöcknad tar emot vintern som i trans, likväl som de klara sammanfattande rena och kraftfulla tankarna och gärningarnas tid. För mig är det både en ute och innetid. Både friska utflykter och bokläsarfåtöljen. Med sin dova färgskrud i mulliga jordfärger med gröngula inslag sprakar den men ändå måttfullt. En del av de befjädrade vännerna beger sig av och några andra kommer hit. Höst är både kyla dimma gråtungt molntäcke likväl som brittsommarvärme och klarblåa skyar. Från Mickelsmäss och Brittmäss till dess att rimfrostens alver och slutligen Kung Bore klär in landet i sin vita kristallskrud, dansar jag med hösten och dansar den med mig.

Boklöv 

Ibland känner jag att höstens ankomst  ställer mig – och får mig att ställa - frågor som jag inte kunde formulera innan dess om- och inneslutande växelspel och ger mig svar med sobert perspektiv som sommarextasens rus inte förmår. Där varken frågorna eller svaren kan kläs i ord, utan mer in flyktiga och förundrande ahan och magkänslans intuitiva kompassriktningar. Bort och hem till magiska frågsvar bjuder mig höstens drottning, tillbaka och fjärran från socialrealismens svarfrågor bjuder jag henne. I de virvlande lövens polska finner jag min sinnesfrid och det stormöga som klarnar min annars så grumliga blick.

Hösten klär mig naken inför gudarna jag slutat tro på, men hon ger mig också sin varma mantel och viskar förtroligt i mitt öra att det nog ändå, trots allt finns

… något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Vem och vad är detta något? Är det jag avklädd från min kultur. Är det jag iklädd kulturens mest subtila tyger. Är detta något det stora mysteriet, makrokosmos majestätiska transcendens eller är det det enkla lättförklarliga lilla sanna, mikromosmos ödmjuka immanens?

Är det svaret på frågan om vem eller vad jag är innerst inne? Är det svaret att svar på sådana frågor inte kan kläs i ord utan bara smakas, kännas vid och kanske brännas vid.

Jag vet inte, och njuter av ovissheten som ett porlande vin. Jag smuttar, läskas, erinrar och reser med smakerna liksom jag gör detsamma med de rofyllda stunderna av härlig okunskap. Jag vet inte vad som kommer bakom hörnet och gillar det. Jag vet inte hur vintern kommer te sig, och trivs med det. Med att vara i hösten här och nu.

Att läsa en bok 

Hösten ger mig det böjda utropstecknet och det uträtade frågetecknets trans, där hon i skymningslandets magiska stencirkel gifter samman motsatserna. I asplövets eldsken anar jag  höstgudinnans glimtar med ögat. Till svar ser jag på henne med ögat i glimten, och längtar redan till dess att jag möter henne igen nästa år. Glädjefylld melankoli. Längtande närvaro. På återseende.

~Snusmumrik