Fire and Ice, med den underbara undertiteln ”disturbing the comfortable, comforting the disturbed, while tracking our wildest dreams”, är en oerhört vacker bok. Den är ett personligt utforskande av vad det betyder att leva i slutet av civilisationen, skriven av två personer som känner dess sår i sina kroppar, sinnen, hjärtan, och hem. Den här boken reser ner till desperationens botten, för att sen stiga upp till nya möjligheter som känns väldigt bekanta. De diskuterar, söker efter mening, läntar efter att avprogrammeras från kulturen och att helas, försöker återförvildas, och de kastas hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Mycket förtvivlan. De är väldigt bra på att sätta ord på sina känslor, och jag känner många gånger igen mig. Laurel Luddite och Skunkly Monkly, som författarna heter, skriver ibland sina egna historier, ibland skriver de tillsammans och ibland citerar de andra. En jävligt bra bok!
Ett citat:
We are not even outnumbered. If you count the birds, the wasps, each clump of grass and jack pine tree, if you include the stones, the future children who cheer us on, the barnacles in the sea, and the bacteria in our guts, we are very many. We have generation after generation of ancestors backing us up. Our ancestors were with the Earth when things were still balanced, before civilization was even a bad dream. We carry their strength in bodies made from their bodies. We breathe the same air they did. We are never alone.
Fler utdrag finns att läsa, här, här, och här.
~ Nattsmyg ~
