Barfotadans och vandringstrans
Snusmumriksk andlighet del tre
Från de första stegen vid tiotolvmånaders ålder fram till dess att en gammal människa lägger sig ner för den stora vilan går vi omkring på denna säregna och vackra planet. Att gå, vandra, ströva, lunka, springa, och inledningsvis krypa är ett signum för vår art. En upprätt självmedveten människoapa som med fötterna på jorden och huvudet i himlen går livet igenom. Ofta går vi mer eller mindre omedvetet, vi bara går för att uppnå ett mål, komma någonvart, men ibland finns det närvaro i fötterna och gåendet blir en stund av nuvaro.
Där jag bor i Södermanland finns det underbara skogar och med gemytliga vandringsleder som passerar orten. En stor del av tiden jag inte arbetar så befinner jag mig till skogs. Ibland går jag och familjen med sandaler, stövlar eller vinterkängor men allt oftare släpper vi fångarna loss och låter landskapet smeka våra fötter i sina adamiska fotbeklädnad. Att känna kontakt med marken under oss, de olika underlagen och värme eller kyla under det att jag går ser jag som en kungsväg till att uppskatta nuets skönhet och att komma i sin kropp. Att bara ströva omkring och iakttaga träd, fåglar, knott och djur, se örter, blommor, moln och mossa, lukta på vår, sommar, höst och vinter, känna vinden komma från de olika riktningarna, andas med skog och berg är en gåva och en kommunikation som jag känner när min själ. Det är högst förståeligt att just vandrades praxis och symbol är så vanlig i andliga traditioner runt om i världen, både de äldre naturreligionerna och den senare tidens stora världsreligioner. I andliga samtal, traktat och texter finner vi andliga stigar, pilgrimer, stigfinnare, vägledare och mängder av män och kvinnor som genom vandrandet skolat sina själar. Lao-Tse, Bodhidharma, Jesus, Muhammed, nakna hinduiska kvinnliga och manliga helgon, nordamerikanska indianer som vandrar till heliga platser, Thoreau och miljoner andra har använt vandrandet som meditation och en andlig konst.
Att gå kan vara enkelt och svårt, lätt och tungt, underbart och strävsamt utmanande, beroende på sinnestillstånd, närvaro och destination – eller frånvaron av destination. Huvudet kan vara fullt av tankar och göra gåendet till ett sätt att förflytta runt det tankekaos vi kan bära på, men det kan också vara ett sätt att just slippa tankarnas tyranni för en stund med rätt uppmärksamhet. Om jag själv finner det svårt att vandra i medveten närvaro och tusen tankar pockar på, så brukar jag flytta min uppmärksamhet mot det som faktiskt händer i nuet. Hur känns marken jag går på, vad hör jag just nu, vad doftar skogen, vilka små detaljer ser jag på min färd. Sådana sinnesankare finner jag vara ett bra sätt att befria mig från tankebojor och gå in i en skön och lätt trans under mina strövtåg. Att gå vilse är i skogen händer inte så ofta men är ett annat nöje som jag verkligen uppskattar. Det ger mig en kort respit från den mätmani som moder kultur har fostras oss i, att tappa bort sig lite grann och sedan återfinna stigar och hållpunkter får mig att skärpa sinnena lite extra.
Det vackra i att vandra och gå är att det är så lättillgängligt och så enkelt. Såtillvida att man inte handikapp eller sjukdom blivit stillasittande, men även då finns det hundratals sätt att möta det terapeutiska flöde som helar oss i vandrandet, genom att låta världen och intrycken runt om oss vandra förbi, och inte minst i alla de inre landskap vi alla bär omkring på eller möter i drömmarnas världar. Stadsjeepar, megalomaniska konsumtionstempel och motorvägar kan inte på något sätt frånta oss förmågan att vandra i skönhet. Dessa civilisatoriska fenomen tillhör en parantes, medan djur och människor fortfarande vandrar och kommer vandra långt efter att vår innevarande kultur har lagt sig ner för en välbehövlig vila. Vi har alltid vandrat och kommer alltid vandra fram till dödens tröskel, och kanske även efter. Vi behöver ibland mål och syften med gåendet, men att bara ströva omkring lättsamt och okonstlad med en uppmärksamhet mot det som pågår i nuet är andlighet från början till slut. Att vandra är att nära relationer till vår friska inneboende vildväxande och till alla våra släktingar och vänner av de andra arterna på vår gemensamma jord. I sin essä ”Konsten att vandra” skriver Henry David Thoreau ”ge mig en vildhet vars blick ingen civilisation kan uthärda”. Och jag känner att nuets äkthet och vildhet kan läka de sår som vi fått genom vår kulturs bundenhet vid den linjära tidens upptagenhet med dåtid och framtid. Vår gemensamma färd här på jorden är avhängig vår förmåga att vandra i skönhet och under färden återanknyta till alla de andra varelser och arter som vi vandrar tillsammans med.
Barfotadans, älskogslek, förtroliga samtal med sälg och ek, doften av åska och korpens knarr, källvatten som släcker vår törst och tranbär som plockas under vackra senhöstmorgnar. Det är det som format oss till dem vi är. Och det är det som de flesta av oss håller kär, och det är det som djupast sett våra själar när. Och allt vi behöver göra är bara att vara här, vart vi än går är vi där.
Vi ses på stigarna.
~Snusmumrik
