FIMBULVINTER - anarko-primitivism på svenska

~Vargtassa 

 ”-Vad säger grisen?! -muff muff muff!” …
…tjoar demonstranter i ledet jag själv är en del av. Jag stämmer inte in i deras rop, utan går och funderar över orden på plakaten och i luften, konstelationen och syftet.
Mina tankar tar vid där oviljan att likna grisar med ”muffare” föds, men växer sedan till något annat.
En gris infödd i civilisationens distans till ursprunglighet säger muff (eller skulle lika gärna kunna göra, med tanke på alla andra onaturliga drag samhället frammanar).
Hon har blivigt domesticerad, vet inte sitt ursprung, gör som de andra och beakar de intressen som serverats henne.
Hon vet inte vad lycka är. Hon vet inga alternativ.
Är det inte också just så som den domesticerade och civiliserade människan fungerar i samhället?
Åtminståne är det vad muffsägarna själva gör och lever av, där de är på toppen i samhällshierarkin.
Kapitalismen hålls uppe av en våg byggd på ovetskap och distans, som man oundvikligen själv blir en del av då man föds in i samhället.

Jag fick ett flygblad på vägen till en konsumtionsjätte för att själv ge mitt bidrag till samhället.

 ”Demonstrera den 27/10 mot moderaternas politik”

Det är klart jag ska göra det, tänkte jag och tog följdaktigen min plats i ledet.
Skamset såg jag sedan på när Reinfelts springpojke tog emot protestlistorna med ett ironiskt léende utbrett över ansiktet. Skamsen över att jag stod där och var en del av den massa som lät dem gotta sig ännu mer i sitt maktövertag. Kanske skulle de följdaktligen bli ännu mer distanserade från sitt ursprung? Jag ville visa min opposition till regeringen och tyckte att det var viktigt att inte bara tiga stilla, fastän jag i vanliga fall inte deltar i dylika aktioner, utan tänker mig att min aktion är att leva som jag lär. Helt ambivalent, kluven och med en känsla av hyckleri, visste jag varken fram eller bak. Jag mest bara stod där, beakade de intressen som serverats mig och gjorde som de andra.

”Demonstrationen upplöses och förklaras härmed avslutad ”  ljudar någon och jag börjar med en lättnad som jag ännu inte formulerat för mig själv, att styra mina steg hemmåt. Jag stannade efter vägen för att fota spraymålningarna nedan utan att riktigt veta varför.
”Jag mest bara stod där, beakade de intressen som serverats mig och gjorde som de andra.”

Samtidigt som jag å ena sidan tycker att dylikt är en ofruktbar väg att gå, tycker jag å den andra sidan att de som sprayat är både modiga och vettiga. Jag är inte helt på det klara med min åsikt här heller, men det kanske inte gör något?
Att allt inte går att kategorisera efter mallar som ”svart-vitt” eller ”rätt-fel” hade jag redan insett, men inte hur mycket jag själv var präglad av dylikt tänkande på en grundläggande nivå.
På min väg till att hitta mig själv, har jag på något vis alltid använt den här typen av mallar att utgå från. Så har jag blivigt lärd, liksom många andra civiliserade mäniskor med mig. Visst kan det vara bra att ha något att utgå från, i syfte att komma till start med att formulera sitt eget inre? Nu i skrivande stund, inser jag dock hur lätt det är att fastna i mallen och hur hämmande det är för den egna personen att göra det. Genom att placera världen innanför gränser och ramar, placerar man även sig själv och sin egen utveckling innanför dessa gränser och ramar. Det vill säga, hämmar sig själv.

När jag stod där och gjorde vad som väntades av mig, fick jag ett erbjudande.

Tidningen mot ett foto.
För mig som gärna vill uppmuntra byteshandel och tradering är det en given deal.
När jag senare vandrat vidare efter ett kort samtal om bloggsfären, började jag sakta formulera mina tankar om demonstrationen till ord i mitt huvud.
Mitt ute på stigen är det svårt att ”se skogen för alla träd”, men väl med lite perspektiv förefaller det sig alltid att det som skulle ske också skedde. Uppe i hela min efterdynande ambivalens hade jag svårt att förstå varför jag gått med i demonstrationståget alls.
Nu börjar jag medan jag skriver att förstå, att det var för min egen skull och inte för samhällets skull. Just där och då började jag sakteligen formulera mina känslor i ord och därför förstå mig själv bättre. Det vill säga, växa som människa och ta några fler steg framåt på livets stig.

På bussen hem läste jag diverse politiska artiklar i min färdlektyr ”Arbetaren”, samtidigt som jag försökte formulera en röd tråd i den artikel jag så smått börjat bygga i mitt huvud. Jag hoppade mellan ståndpunkter och i samma andetag jag lyckats formulera en ny tanke, hittade jag dess motsättning inom mig själv.
I samma andetag jag lyckats formulera nya ord på mina känslor, fick jag en känsla av att jag ljög.
I samma andetag jag lyckats formulera mina känslor i frågeställningar, hittade jag vilseledande svar som födde nya frågeställningar.

…

”Är man som människa i vår tid, offer för civilisationen eller är man dess skapare? Kan man tänka sig att muffsägarna är offer för civilisationen och att de därför inte är värda att bli begravda i personlig skitkastning? Är det dem mot oss eller vi alla tillsammans…mot vaddå? Är jag muffsägare eller är jag offer för muffsägare? Är det muffsägarna som är civilisationen och jag, bland andra som försöker bryta sig loss, dess offer?

Om de anticivilisatoriska som är boende i skog och på landsbygd, blir de som stryker med när moderjord säger ifrån med sina biologiska krafter, vilka blir kvar? Vad sker sen? …civilisationens återuppbyggnad av desamma domesticerade vett som drivit livet till dess spets? Spelar det isåfall någon roll för annat än ”den lilla människan” att vi lever som vi lär..? Är det isåfall slöseri med livstid att demonstrera eller att aktivera sig på dylika sätt? ..skulle man varit och lagt ved på sin brasa istället..?

Kan man göra en jämförelse mellan aktivism och AA..? AA-möten fungerar för många som en påminnelse om att hålla sig på spåret och vad som är syftet bakom att göra det. Också ger de en gemenskap med likasinnade, fastän man kanske varit nykter en lång tid och igentligen skulle klara sig bra på egen hand. Passar det att jämföra med aktivism? …att demonstrera för att hålla sig på spåret, för sin egen skull. …att hålla fokus och söka frigörelse från domesticeringen genom att opponera sig genom aktivism. …är oppositionen en del av domesticeringen?..svart eller vitt?

När man inom missbruksvård talar om medberoende, syftar man till en anhörig som genom att ta över ansvaret för beroendepersonens missbruk, gör sig själv beroende av missbruket. Släpp taget, säger man. Ju förr beroendepersonen når sin personliga botten, desto snabbare reser denne sig upp. ”Goda råd” gör inget gott. Den som inte är redo för tillfrisknande, kan heller inte ta dem till sig. Den som å andra sidan är redo, söker råden på egen hand.

Ibland pratar man också om att beroendepersonens fall blir större ju mer utdragen resan mot dennes botten är.

Är det på så vis med aktivism också?

Kan det tänkas att civilisationen måste slå i botten för att kunna resa sig igen? Kan det tänkas att bottennivån (hur stort man faller) regleras av hur lång resan dit blir? Kan det tänkas att aktivism förlänger resan? ..att det fungerar som ett drivmedel i att stärka gränserna.. att öka kontrasten mellan svart och vitt, rätt och fel, vi mot dem… …spä på domesticeringen..? …vad är rätt? …vad är fel?

…

I sommras under min vistelse på Gotland, träffade jag några anmärkningsvärda människor.
En av dem uttryckte sina tankar kring att leva som hycklare i en motsägelsefull tillvaro.
Det han sade lät som en självklarhet och jag nickade, regestrerade orden i mitt inre, men viderutvecklade inte innebörden av dem. Förstod inte min relation till dem.
Nu mitt i alla dessa tankar och känslor kring min egen ambivalens, önskade jag att jag mindes hans ord. Jag önskade att han hade svaret som skulle leda mig bort från den tunga magkänslan av hyckleri som jag hade. Leda mig bort från stressen av att inte veta min placering, min kategori och mina ramar, i tron om att jag måste veta dem.
I tron om att mina ramar och gränser definerar mig.

Jag trodde att tankarna bakom hans ord, var något han sagt högt, att jag glömt dem och om jag bara mindes dem skulle jag kunna leverera svaret och kontentan på de här funderingarna.
Så var det ju inte.
"Det bara är så det är” sade han med lätthet. Den som inte är redo kan heller inte ta vare sig goda råd eller någon annans upplysning till sig.
Alla har vi vår egen stig att vandra, om än den slingrar sig över och smälter ihop med många andra stigar. Vårt ansvar är att öppna ögonen och inte låta oss bli förblindade av alla träd så att vi av en händelse missar skogen, eller tvärtom.
Vi behöver se träden som enskilda och som en enhetlig skog samt även se mossarna, svamparna, småfolket och stenarna.
Vi kan vidare inte känna vår egen skog, vår egen stig och de träd som står längs med den, förräns vi går där själva och är en del av den.
Min väns ord fick därför en mening först nu. Först nu när jag står tryckt mot det där trädet själv och känner barkens fåror mot min egen kind.

Det bara är så det är.

In i civilisationen blir man född med ett varsitt filarkiv. Där finns en mängd olika fack med tillhörande gränser. Vidare arkiverar man alla sina upplevser i dessa olika fack för att kunna rellatera, förstå, hitta orden och bekräfta för sig själv vad man upplevt, känt, sett, tänkt osv. Känslorna blir verkliga först när vi bekräftat dem. Alltså förstår vi oss själva först när vi satt ord på vårt inre.
Dessa filarkiv finns inte.
De är skapade av en civilisation som är byggd på motsättningar, inte på det dynamiska samspel som livet ursprungligen är.

Jag defineras inte av mina gränser och de berättar inget om vem jag är. De begränsar bara min utveckling och min förståelse för vem jag är, förståelsen för livet och min plats i dynamiken.
Livet är inte statiskt och motsättningar som ”svart-vitt” eller ”rätt-fel” finns därtill inte.
Allt är sammanvävt av en dynamik och inga tydliga gränser kan dras. Allt är ”lite av varje”, ”beroende på omständigheterna”, ”i vissa fall, i andra inte”, ”kanske”, ”ibland” osv. Det finns ingen anledning till att bli stressad av sådana känslor och ännu starkare söka efter de definitiva svaren. Att hitta de definitiva svaren innebär inte att man hittar den definitiva kärnpersonen.
Det bara är så det är.
Världen ser ut just så och människan är dess avbild. Allt och alla är vi ständigt föränderliga, påverkade av varandra, av våra minnen och av träden längs stigen vi vandrar, mångs mycket annat.

Ja, ur ett fackligt perspektiv är jag en hycklare i en ambivalent tillvaro, vilket kan göra det svårt för andra med detta fackliga synsätt att greppa mig. Men vad gör det? Jag vill ändå inte definiera mig själv för andras skull. Jag vill låta andras begränsningar vara just deras och inte låta dem hålla mig tillbaka. Jag vill bryta mig loss från de fackliga gränserna och hitta min del i livets dynamik. Jag vill definiera mig själv för min egen skull, för min egen förståelse av mig själv. Jag vill göra det för min egen lycka och frihet.

Det bara är så det är.

/Caroline Wikman

(alias Wynja) 

Singlande gula björklöv som virvlar ner mot guldbackar, brinnande asp och lönnlöv som täcker frostig asfalt, en full kall men magnetisk måne iakttar mig från hösthimlen, morgondimma och krispiga oktoberdagar där mina favorithalsdukar i jordfärger äntligen kan komma ut ur sin garderob efter sommarens värme och avkläddhet. Inbjudande svampar i hage och skog, äpplen av alla de sorter, en bärsymfoni med blåbär, odon, lingon, hjortron, tranbär i och runt myren här intill.

Ja, också för mig är just denna tid på året, september och oktober, höstmånad och slaktmånad, en ständigt återkommande och efterlängtad vän. Hur mycket jag än håller sommaren kär och låter kropp och knopp lapa sin sol, så blir hösten den magiska övergången. Porten mellan där allt kan hända. Den kan bli både fortsättningen på sommaren och inledningen till vintern. Den kan bli tiden då jag trött kravlar in i idet och skönt sommartöcknad tar emot vintern som i trans, likväl som de klara sammanfattande rena och kraftfulla tankarna och gärningarnas tid. För mig är det både en ute och innetid. Både friska utflykter och bokläsarfåtöljen. Med sin dova färgskrud i mulliga jordfärger med gröngula inslag sprakar den men ändå måttfullt. En del av de befjädrade vännerna beger sig av och några andra kommer hit. Höst är både kyla dimma gråtungt molntäcke likväl som brittsommarvärme och klarblåa skyar. Från Mickelsmäss och Brittmäss till dess att rimfrostens alver och slutligen Kung Bore klär in landet i sin vita kristallskrud, dansar jag med hösten och dansar den med mig.

Ibland känner jag att höstens ankomst  ställer mig – och får mig att ställa - frågor som jag inte kunde formulera innan dess om- och inneslutande växelspel och ger mig svar med sobert perspektiv som sommarextasens rus inte förmår. Där varken frågorna eller svaren kan kläs i ord, utan mer in flyktiga och förundrande ahan och magkänslans intuitiva kompassriktningar. Bort och hem till magiska frågsvar bjuder mig höstens drottning, tillbaka och fjärran från socialrealismens svarfrågor bjuder jag henne. I de virvlande lövens polska finner jag min sinnesfrid och det stormöga som klarnar min annars så grumliga blick.

Hösten klär mig naken inför gudarna jag slutat tro på, men hon ger mig också sin varma mantel och viskar förtroligt i mitt öra att det nog ändå, trots allt finns

… något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Vem och vad är detta något? Är det jag avklädd från min kultur. Är det jag iklädd kulturens mest subtila tyger. Är detta något det stora mysteriet, makrokosmos majestätiska transcendens eller är det det enkla lättförklarliga lilla sanna, mikromosmos ödmjuka immanens?

Är det svaret på frågan om vem eller vad jag är innerst inne? Är det svaret att svar på sådana frågor inte kan kläs i ord utan bara smakas, kännas vid och kanske brännas vid.

Jag vet inte, och njuter av ovissheten som ett porlande vin. Jag smuttar, läskas, erinrar och reser med smakerna liksom jag gör detsamma med de rofyllda stunderna av härlig okunskap. Jag vet inte vad som kommer bakom hörnet och gillar det. Jag vet inte hur vintern kommer te sig, och trivs med det. Med att vara i hösten här och nu.

Hösten ger mig det böjda utropstecknet och det uträtade frågetecknets trans, där hon i skymningslandets magiska stencirkel gifter samman motsatserna. I asplövets eldsken anar jag  höstgudinnans glimtar med ögat. Till svar ser jag på henne med ögat i glimten, och längtar redan till dess att jag möter henne igen nästa år. Glädjefylld melankoli. Längtande närvaro. På återseende.

~Snusmumrik

Fire and Ice, med den underbara undertiteln ”disturbing the comfortable, comforting the disturbed, while tracking our wildest dreams”, är en oerhört vacker bok. Den är ett personligt utforskande av vad det betyder att leva i slutet av civilisationen, skriven av två personer som känner dess sår i sina kroppar, sinnen, hjärtan, och hem. Den här boken reser ner till desperationens botten, för att sen stiga upp till nya möjligheter som känns väldigt bekanta. De diskuterar, söker efter mening, läntar efter att avprogrammeras från kulturen och att helas, försöker återförvildas, och de kastas hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Mycket förtvivlan. De är väldigt bra på att sätta ord på sina känslor, och jag känner många gånger igen mig. Laurel Luddite och Skunkly Monkly, som författarna heter, skriver ibland sina egna historier, ibland skriver de tillsammans och ibland citerar de andra. En jävligt bra bok!

Ett citat:
We are not even outnumbered. If you count the birds, the wasps, each clump of grass and jack pine tree, if you include the stones, the future children who cheer us on, the barnacles in the sea, and the bacteria in our guts, we are very many. We have generation after generation of ancestors backing us up. Our ancestors were with the Earth when things were still balanced, before civilization was even a bad dream. We carry their strength in bodies made from their bodies. We breathe the same air they did. We are never alone.

Fler utdrag finns att läsa, här, här, och här.

~ Nattsmyg ~

På Jörgen I Erikssons hemsida har författaren en recension och kritik av Endgame. Texten kan nog upplevas som provocerande för många av oss Jensenläsare, men det är genomtänkt och nyttig kritik. Även den anarko-primitivistiska solen har sina fläckar, och det är sunt att nyansera grönanarkistiska förgrundsgestalters tankar för att på så sätt inse att allt går att sätta i perspektiv, att en del frågor behöver funderas kring ytterligare och framförallt för att undvika att, liksom många tankeströmningar och rörelser, sätta upp några (ofta män) på gurupedistalen.

Hur mycket jag än tycker om Derrick Jensen och hans böcker, tycker jag att många av Erikssons frågor är relevanta.

http://www.norrshaman.net/Civilisationskritik.htm

Kommentara gärna hans artikel i kommentarsfältet. 

~Snusmumrik 

Snusmumriksk andlighet del tre

Från de första stegen vid tiotolvmånaders ålder fram till dess att en gammal människa lägger sig ner för den stora vilan går vi omkring  på denna säregna och vackra planet. Att gå, vandra, ströva, lunka, springa, och inledningsvis krypa är ett signum för vår art. En upprätt självmedveten människoapa som med fötterna på jorden och huvudet i himlen går livet igenom. Ofta går vi mer eller mindre omedvetet, vi bara går för att uppnå ett mål, komma någonvart, men ibland finns det närvaro i fötterna och gåendet blir en stund av nuvaro.

Där jag bor i Södermanland finns det underbara skogar och med gemytliga vandringsleder som passerar orten. En stor del av tiden jag inte arbetar så befinner jag mig till skogs. Ibland går jag och familjen med sandaler, stövlar eller vinterkängor men allt oftare släpper vi fångarna loss och låter landskapet smeka våra fötter i sina adamiska fotbeklädnad. Att känna kontakt med marken under oss, de olika underlagen och värme eller kyla under det att jag går ser jag som en kungsväg till att uppskatta nuets skönhet och att komma i sin kropp. Att bara ströva omkring och iakttaga träd, fåglar, knott och djur, se örter, blommor, moln och mossa, lukta på vår, sommar, höst och vinter, känna vinden komma från de olika riktningarna, andas med skog och berg är en gåva och en kommunikation som jag känner när min själ. Det är högst förståeligt att just vandrades praxis och symbol är så vanlig i andliga traditioner runt om i världen, både de äldre naturreligionerna och den senare tidens stora världsreligioner. I andliga samtal, traktat och texter finner vi andliga stigar, pilgrimer, stigfinnare, vägledare och mängder av män och kvinnor som genom vandrandet skolat sina själar. Lao-Tse, Bodhidharma, Jesus, Muhammed, nakna hinduiska kvinnliga och manliga helgon, nordamerikanska indianer som vandrar till heliga platser, Thoreau och miljoner andra har använt vandrandet som meditation och en andlig konst.

Att gå kan vara enkelt och svårt, lätt och tungt, underbart och strävsamt utmanande, beroende på sinnestillstånd, närvaro och destination – eller frånvaron av destination. Huvudet kan vara fullt av tankar och göra gåendet till ett sätt att förflytta runt det tankekaos vi kan bära på, men det kan också vara ett sätt att just slippa tankarnas tyranni för en stund med rätt uppmärksamhet. Om jag själv finner det svårt att vandra i medveten närvaro och tusen tankar pockar på, så brukar jag flytta min uppmärksamhet mot det som faktiskt händer i nuet. Hur känns marken jag går på, vad hör jag just nu, vad doftar skogen, vilka små detaljer ser jag på min färd. Sådana sinnesankare finner jag vara ett bra sätt att befria mig från tankebojor och gå in i en skön och lätt trans under mina strövtåg. Att gå vilse är i skogen händer inte så ofta men är ett annat nöje som jag verkligen uppskattar. Det ger mig en kort respit från den mätmani som moder kultur har fostras oss i, att tappa bort sig lite grann och sedan återfinna stigar och hållpunkter får mig att skärpa sinnena lite extra.

Det vackra i att vandra och gå är att det är så lättillgängligt och så enkelt. Såtillvida att man inte handikapp eller sjukdom blivit stillasittande, men även då finns det hundratals sätt att möta det terapeutiska flöde som helar oss i vandrandet, genom att låta världen och intrycken runt om oss vandra förbi, och inte minst i alla de inre landskap vi alla bär omkring på eller möter i drömmarnas världar. Stadsjeepar, megalomaniska konsumtionstempel och motorvägar kan inte på något sätt frånta oss förmågan att vandra i skönhet. Dessa civilisatoriska fenomen tillhör en parantes, medan djur och människor fortfarande vandrar och kommer vandra långt efter att vår innevarande kultur har lagt sig ner för en välbehövlig vila. Vi har alltid vandrat och kommer alltid vandra fram till dödens tröskel, och kanske även efter. Vi behöver ibland mål och syften med gåendet, men att bara ströva omkring lättsamt och okonstlad med en uppmärksamhet mot det som pågår i nuet är andlighet från början till slut. Att vandra är att nära relationer till vår friska inneboende vildväxande och till alla våra släktingar och vänner av de andra arterna på vår gemensamma jord. I sin essä ”Konsten att vandra” skriver Henry David Thoreau ”ge mig en vildhet vars blick ingen civilisation kan uthärda”. Och jag känner att nuets äkthet och vildhet kan läka de sår som vi fått genom vår kulturs bundenhet vid den linjära tidens upptagenhet med dåtid och framtid. Vår gemensamma färd här på jorden är avhängig vår förmåga att vandra i skönhet och under färden återanknyta till alla de andra varelser och arter som vi vandrar tillsammans med.

Barfotadans, älskogslek, förtroliga samtal med sälg och ek, doften av åska och korpens knarr, källvatten som släcker vår törst och tranbär som plockas under vackra senhöstmorgnar. Det är det som format oss till dem vi är. Och det är det som de flesta av oss håller kär, och det är det som djupast sett våra själar när. Och allt vi behöver göra är bara att vara här, vart vi än går är vi där.

Vi ses på stigarna.

~Snusmumrik 

Arvol Looking Horse från Syddakota beskrivs som beskyddaren i 19:e generationen av Lakota-, Dakota- och Nakotaindianernas viktigaste heliga pipa – den vita buffelkalvpipan.

Enligt myten fick Lakotas denna urpipa av den vita buffelkalvkvinnan och det finns profetior om att hon en dag ska komma tillbaka för att bringa harmoni och balans. Läs mer om Arvol Looking Horse här. Nu ska Arvol Looking Horse besöka Sverige och hålla ett par föreläsningar under rubriken Den vita buffelkalvens budskap - Om miljöförstöring och framtiden för Moder Jord, om hur vi människor bör gå in i framtiden med ömsesidig respekt, om de heliga platsernas betydelse och om de budskap och profetior som kom tillsammans med Den Vita Buffelkalvens Pipa. 10/10 18.00 Etnografiska Museet i Stockholm 13/10 19.00 Världskulturmuséet i Göteborg Biljetter: 100:- + ev. serviceavgifter

Arvol Looking Horse medverkar också vid visningar av den nyproducerade svenska filmen Spirits for Sale. Filmen skildrar situationen för Nordamerikas indianer av idag och tar upp det heta ämnet om exploatering av urfolkens heliga ceremonier. Producenterna Folke Johansson och Annika Banfield samt Arvol Looking Horse svarar på frågor efter filmvisningarna: 10/10 14.00 Biograf Zita, Birger Jarlsgatan, Stockholm 13/10 13.45 Hagabion, Linnégatan, Göteborg (få biljetter kvar) Biljetter: 70:- + ev.serviceavgifter. Biljetter till föreläsningarna och filmvisningarna kan köpas via Ticnet: www.ticnet.se Mer info om filmen samt trailer finns på www.spiritsforsale.com

Från: http://www.norrshaman.net/arvolsverige.htm

~Snusmumrik 

Marcus från Det Vildväxande Kollektivet deltog i en diskussion på Cyklopen för en tid sedan. Rikard Warlenius från Arbetaren reflekterar kring mötet på Arbetarens klimatblogg och debatten gick igång…

// Vildrote