Mitt liv – och kanske vågar jag påstå alla våra liv – är pendelrörelser mellan olika positioner, roller, identitetsskapande sammanhang. Mellan uppbrott och konstans, mellan frigörelse och tradition, mellan natt och dag, arbete och vila, hunger och mättnad, mellan stad och natur, frisk andlighet och religion och stagnant sekularism och frisk sekularism och fyrkantig och hämmande religion, och denna ständiga dynamik mellan lägen går inte undvika som en människa i den senmoderna kulturen.

Men några roller och positioner jag funderat mer över den senaste tiden och som jag tror att jag själv behöver uppmärksamma är rollerna eller identiteterna som en människa som är, som gör och som konsumerar.

I grund och botten har vi ett värde bara för den vi är, men vi tillmäter oss också – och kanske mer ändå – ett värde med det vi åstadkommer, identiteten som våra yrken och cv:n ger oss, och i vår tid är en stor del av identitetsskapandet det vi konsumerar. Vilken musik jag lyssnar på, vilka kläder och märken jag bär, var jag bor och vilka mojänger jag har används som identitet av många. Kanske är identiteten och egenvärdet jag har i att bara vara en slags trygg grundidentitet som borde vara tillräcklig, som folk med en stark självkänsla har lättare att vila i, som kanske många ursprungsfolk och människor har som odlar en rogivande andlighet.

Den som har mest när HAN dör vinner... 

Göraidentiteten som dominerat under årtionden eller möjligtvis sedan industrialismens och lönearbetets genombrott – och kanske min föräldrageneration är de sista sanna bärarna av – som betonar arbetet, att göra rätt för sig, att göra sin plikt och allt det där, handlar om att producera något.

Och så konsumtionsidentiteten som många unga såväl som äldre idag mer eller mindre medvetet definierar sig efter handlar om vilka saker vi köper och är en konsekvens av ett globaliserat konsumtionssamhälle med pengar och prylar i fokus. Även om den senare identiteten givetvis har sina negativa konsekvenser i en ständigt accelererande köphysteri som vår planet inte klarar av så är det få av oss som inte emellanåt befinner oss i den positionen.

Själv känner jag att ett av mina mål för att kunna utvecklas till en mer andlig och när – och nu-varande människa är att försöka hitta tillbaka och kunna vila i varaidentiteten, att konsumtionen, men även görandet är distraktioner som jag bör vara medveten om, men inte låta fungera som självdefinitioner. Jag är, så mycket mer än prylarna jag har eller köper eller yrket jag för tillfället har. Vår djupaste identitet, som en vacker varelse på en vacker planet borde vara tillräcklig. Men detta är givetvis lättare sagt än gjort, och allt som ofta möter jag andra – och möts själv – med de yttre attribut som förmedlas. Hur ofta inleder jag inte ett samtal med att prata om var vi bor, jobbar med, musiksmak och liknande och bedömer och bedöms, istället för att personen bakom rollerna hamnar i fokus. Detta behöver inte vara fel, det kan vara småprat och trevare för att nå bakom, men som ett mönster man lätt kan fastna i kan det vara lite knasigt och ytligt.

För att kunna jobba med detta att hitta tillbaka och odla egenvärdet i att bara vara, kan det vara bra att umgås med varelser som ännu inte fastnat i vuxenvärldens roller, till exempel små barn och djur. I dom relationerna handlar det om att kunna kommunicera utifrån vårt djupaste vara, annars går det ofta inte så bra. Att vandra och spendera några dagar och nätter ute i naturen kan vara ett annat sätt att skala av sig konstgjorda lager. Och alla har vi sätt och metoder för att möta oss själva på djupet. Förutom att försöka vara en närvarande far till min son och att hänga ute i naturen så tycker jag att jag blir hjälp av att det kreativa flödet i sång, skrivande, dansande, hantverk, lek, sex och annat som förankrar mig i nuet. Att ifrågasätta mina konsumtionsmönster – att vara nöjd med det jag har och fundera två gånger om jag verkligen behöver den där boken eller manicken - och inte ta min yrkesidentitet för allvarligt är andra sätt jag använder. Men inte är det lätt inte, ofta blir det just en bok jag tror att jag behöver för att hitta till mitt varande, eller något jag måste åstadkomma och prestera  - som att meditera eller annat – för att nå dit. Men vi gör så gott vi kan, mer än så kan vi inte göra.

Varandets andliga kungsväg är både den mest lättillgängliga – för att den alltid finns där, vart vi än är och går, men även den mest dolda för att vi ofta är så täckta av betungande kulturlager som distraherar oss från det mest väsenteliga. Allt är pendelrörelser. Livet är fullt av kontraster. Så har det nog alltid varit och kommer att förbli. Och livets stora skönhet ligger däri.

~Snusmumrik