Jag har seglat en del den här sommaren, tagit mig runt med vindens hjälp mellan öar i skärgården. Det är ett urgammalt sätt att färdas på, 800 000 år enligt Zerzan. På bilden ses Thor Heyerdahl, som med sina Kon-Tiki och Ra-expeditioner bevisade att det är möjligt att bygga primitiva båtar som kan korsa oceaner. Nu har inte jag seglat en lika ursprunglig båt som han, utan haft en av plast med utombordsmotor, och lyssnat på väderrapporten på radio, och inte heller korsat några oceaner, utan hållit mig inomskärs. Men ändå, det har känts naturnära och ursprungligt.

Jag har tjusats av den fantastiska naturen, sett en mängd vackra fåglar, de otaliga öarna med sina vildvuxna skogar, som jag gissar är så orörda därför att det är för olönsamt att hugga på småöar. Jag har fått se en säl sticka upp huvudet och titta runt innan den dök igen, jag har sett fiskar slå, och ett rådjur som simmade mot en ö som jag just hade lämnat en morgon. När den kom fram tog den sig upp på den hala klippan med visst besvär, skakade av sig, och stirrade på mig ett tag innan den skuttade in i skogen. Jag har sett underbara soluppgångar och solnedgångar. Jag har ätit vilda växter, fiskat abborre, och även smakat vilda ägg.

Men allt har inte varit frid och fröjd. Jag har förbannat de rikas skrytbyggen med ständiga tillbyggen och nybyggen, och deras äckliga vräkiga motorbåtar som likt havets stadsjeepar spyr ut avgaser, och stör både djurliv och fridfulla seglare med sitt motorbuller och stora svallvågor. För att inte tala om de absurda finlandsfärjorna som likt gigantiska köpcenter, hotell, och nattklubbar glider runt på vattnet. Men trots detta finns det ändå mängder av stilla, vackra, orörda platser i skärgården.

Jag har lärt mig att kasta loss och segla iväg utan att starta motorn, men hur jag ska lyckas lägga till med bara seglens hjälp, speciellt de gånger jag seglar ensam, återstår att klura ut. Jag har lärt mig hur man kan förutse var det finns vind och var det är lä, genom att titta på krusningarna på vattenytan och på hur öar och klippor bromsar upp eller förstärker vinden. Jag har lärt mig att vid kanten av ett mörkt regnmoln kan det plötsligt blåsa upp riktigt ordentligt. Jag har fått respekt för vindens krafter efter att ha fått rorkulten (styrpinnen) avbruten, och några gånger varit med om lätta grundstötningar. Det var i vissa stunder ganska dramatiskt, men jag har uppskattat utmaningen, och tror att det är nyttigt att ibland våga kasta loss även om det kan kännas osäkert. Och för att bli metaforisk så lär vi behöva en hel del losskastande ut i det okända den närmsta tiden.

~ Nattsmyg ~