Jag älskar att bläddra i kartböcker och drömma om vackra vildmarker jag hittar där. Tack vare internet, ett av civilisationens minst sämsta påfund, kan jag zooma runt i satellitbilder och se platserna som de faktiskt är! Det är hypnotiskt. Jag funderar på att göra en ordlös film som är en lång fågelflygning över världen till drömsk musik. Men det kan man göra hemma redan nu. Sätt på lite psykedelisk rock, kör igång Google Earth, zooma in i djungeln, sätt kartan på en långsam rullning och luta dig tillbaka.

Men förutom att visa upp ett par satellitbilder jag hittat på Google Maps vill jag föra fram en teori jag har; att civilisationen på ett estetiskt plan är det fulas krig mot det vackra. Jag tror att de flesta upplever naturens kaotiska former som vackra, och regelbundna former som sterila och tråkiga. Allt som växer vilt uppvisar rika former eftersom det växer underifrån, och olika växelverkande naturlagar ges fritt utrymme. Se bara på dessa flodbanker (eller vad det nu är) i Maroccos öken:

Vad vi ser är fraktala mönster, en dans mellan kaos och regler. Fraktala mönster är förgreningar och spiraler som uppträder på alla skalor; från mikroskopbilder till satellitbilder till rymdbilder. Något av det vackraste med naturen är just att den ser liknande ut på alla skalor, att det är samma principer som styr, att det är så enhetligt. Det är vackert för tanken såväl som för ögat.

Och är det inte dramatiska mönster så är det fria former, man hittar knappast ett rakt streck någonstans. Följande bild är från en solig strand i Marocco, där stora havsvågor slår in och stänker upp en dimma med en kilometers radie.

Nästa bild är från Bolivias gröna bergslandskap, där en samling enkla naturlagar skapar ringlande flodsystem. Visst är det fantasieggande!

Som kontrast har jag valt ut några talande bilder av civilisationen. Den första av dem är från Tyskland. Den här bilden är vart som helst i Tyskland, zooma in vart som helst och du finner åkrar, åkrar, åkrar och kanske en stad. Man ser på bristen av naturliga former att människan har total makt över landskapet.

Visst kan åkrarnas arrangemang uppvisa rika mönster på kartan, men då har man dels kompromissat med landskapets former och dels har åkrarna olika ägare och gränserna har dragits efter miljoner individuella granndispyter. Hade åkrarna haft en enda kompromisslös ägare så hade vi sett ett enda urtråkigt rutnät. Och det är precis vad vi ser i följande bild, från en av Rio de Janeiros villaförorter. “Där makten är, finns ingen frihet” - och här finns makt och ingen frihet i formerna.

Vart är allt detta på väg då? Om allt ska underordnas central kontroll, vad är essensen och slutstadiet av det? Jag tror att jag hittat det i följande bild, över Förbjudna Staden i Kina, där en väldigt stor och väldigt centraliserad makt suttit en väldigt lång tid. Allt som växt vilt på platsen är fullständigt förintat, och allt som byggts upp följer samma fyrkantiga regler. De fyrkantiga formernas uppgift är förutom effektivitet att förmedla ett enkelt psykologiskt budskap: “Jag har besegrat naturen. Jag har makten.” På en estetisk skala är bilden rent ut sagt grotesk.

Nej förresten, nu när jag tänker efter så är fyrkantiga former inte alltid effektiva. Varför envisas vi med att bygga hus som är absolut rektangulära och har absolut plana väggar, även om det vore mer ekonomiskt effektivt att låta det ojämna underlaget bestämma? Det är definitivt något psykologiskt. Jag tror vi är besatta av någon slags drift att slå ihjäl allt som är vildväxande.

Nu är jag på väg in i en annan teori jag har; att Makten är ett psykiskt virus, eller rent av en ond ande, som använder människorna som värdkroppar för att själv växa, och har sin samlade materiella kropp i civilisationen. Den förstår inte skönhet utan omvandlar allt till sin egen fördel. Men det blir ett ämne för en annan artikel.

Eberhard