Snusmumriksk andlighet del tre
Nuets vara
Jag är över 30 år och är på flykt. Jag har en stark hemlängtan som inte ger mig någon ro. Jag är på flykt från mig själv och vill inte annat än att återfinna hemmets lugna härd, min själs stillhet och hjärtats ro. Jag har flytt bort från mig själv genom religioner, ideologier, fritidsintressen, studier, böcker, sensationer och tankekomplex. När jag väl insett att jag flyr bort och kunnat betrakta medlet för min flykt med någorlunda objektiv distans har det bara ersatts av ett nytt sätt att fly som uppenbarat sig framför mig och trollar mig vidare på stigar bort.
För några år sedan insåg jag att den känsla av främlingskap jag burit på under större delen av mitt vuxna liv inte beror på världen utan på mig. Hur mycket jag än vantrivs i kulturen, i denna konstgjorda civilisation som arbetar intensivt för att förstöra vår jord, detta vackra lilla blågröna korn i kosmos som vi förärats att ha som hem, hur mycket jag än vantrivs i denna konsumistiska karusell så är mitt främlingskap en inre process. Jag är främst främling inför mig själv, splittringen finns inombords, och alla yttre flyktvägar jag tar kommer ändå innebära att jag bär med mig separationsmärtan vart jag än går. Jag ställde mig också frågan varför flyr jag?
Kanske började den oroliga rastlösa flykten för att jag liksom de flesta i vår moderna kultur haft en rätt knasig barndom, kanske för att vi växer upp i en kultur som är så långt ifrån vår ursprungliga natur där stress, plast, el och betong ersatt lummiga lugna ekskogar. Kanske är det det komplexa människodjurets välsignade gissel att ständigt i sitt inre känna hemlängtan och hemlöshet på samma gång, lite som Herman Hesses stäppvarg. Kanske är det genom att komma över denna inre splittring som jag kan lära mig bli den jag är, kanske smärtan måste föregå mognad och insikt.
Jag flyr från det jag saknar mest. Jag flyr från det jag längtar efter. Är det en gud, flera gudar eller en gudomlig kraft, en utopi, ett himmelrike invärtes i eder. Kanske, kanske inte. Men vad det än är så är det nog mitt djupaste jag – ditt djupaste du. Oss längst inne, sådana som vi är. Jag har erfarit det, smakat det, närmat mig det och kanske kan använda orden stillhet, ro, frid, nuets sötma, varat befriat från tankarnas tyranni för att försöka beskriva det ordlösa nuets vara med godtyckliga ord.
Jag känner på mig att denna rofyllda kärna i mitt inre är mitt egentliga normaltillstånd, min födslorätt, mitt jag bortom alla konstgjorda lager, mitt hjärtas öga, min gudomliga gnista, min port till varat som innefattar och innesluter allt annat, min bro till dig, där jag blir du.
Kanske är det det tillstånd alla djur befinner sig i, våra barn innan de tämjts helt, som många äldre kanske återfunnit, som berusar och glädjer oss när vi helt går upp i kreativitetens flöde och egoförlust, den ro som fyller våra bröst när vi för ett ögonblick glömmer vilka vi blivit och i det samma kommer ihåg vilka vi är.
Det kan vara en meditativ skogspromenad, ett musikstycke, en lek, en meditationsstund, en flaska vin i goda vänners lag, ett hantverk, en förtrollande berättelse, en sportupplevelse som ger den där befriade pausen från mig själv. Steget hem är bara det lilla steget bort från mitt ego, mina tankar, från tidsflödets illusion och hem till nuets vara.
Det är när jag inte längre fastnar i det förflutna, eller upptar oss med att hoppas på det kommande, men bara är i nuet som jag är hemma. Nuet. Vi har inget annat än en massa nun, men ack så svårt det är att vara i dem och inte förlora sig i det som är oviktigt. Att vara stundens son, och inte dåtidens och framtidens slav.
Jag är. Vi är. Jag är något djupare än min kultur, min religion, mitt språk, mina kläder, mina pengar, jag är inte min bakgrund och jag är inte mina framtidsplaner, jag är inte mina tankar, jag är den jag är.
Hur hittar jag hem till min personkärnas vara, till min mittpunkt, ja det kan vara det kreativa flödets egoförlust men också mötet med den Andre. Min unge son märker direkt när jag är närvarande eller när jag är frånvarande, när jag utgår från mitt jags rofyllda källflöde eller när jag befinner mig på rastlös flykt. Djur märker det också direkt. Det är en stor välsignelse att kunna ha sådana läromästare och katalysatorer som barn och djur i sin närhet för att de ständigt kallar oss tillbaka till oss själva.
Kanske är jag generationstypisk när jag känner att jag blir stressad av att försöka stressa av, orolig av ro. Det blir först när jag struntar i att strunta i som jag kan strunta i. Det är först när jag inte försöker stressa av som jag lyckas stressa av. Det är när jag släpper prestationen som det jag vill åstadkoms. Det är när jag ger upp som jag finner. Finner. Mig. Dig. Oss. Vårt gemensamma vara. Livets kärna och magiska märg.
På min nomadiska själs vandring hem är svaren inte givna utan det är mina personliga erfarenheter som är det viktiga. Jag behöver inte klara svar, men drar mig heller inte för att formulera frågor. Jag känner och anar livets allvar och svar men leker hellre med möjligheter och frågor än blir nedstämd och tungsint. Leken är allvarlig och allvaret är lek känns det som. En lek kantad av glädje och sorg.
Vart jag än går är jag där. Vart du än går är du där. Där du är, är nog jag. Kanske så ses vi.
~Snusmumrik
