Tänkte publicera några texter som handlar om religion, naturandlighet och personliga tankar om livsprocessen. Dessa är skrivna de senaste åren och speglar mina olika vandringar i det andliga landskapet, och skiftar position från en positiv syn på religion till en negativ emellanåt. Bear with me. Detta är den första texten.
*************
Snusmumriksk andlighet del ett
Den gröne
Jag har känt att jag tagit en paus med Gud, i Gud, med hjälp av Gud, men från? Efter trettio års gudstro, barnatron inkluderad, känner jag inte att min tro och övertygelse på en Evig upphöjd närvarande Gud och Skapare är det viktigaste i mitt liv. För några år sedan kände jag att den hierarkiska civilisationsunderstödjande religionen, en Gud som är bortom och upphöjd och som samlar det heliga i sin egen person, ett himmelrike som står att finna efter detta livet om man varit lydig och gudsfruktig, detaljerade regler och dogmer, inte längre var sådant jag kunde rätta mitt liv efter, utan efter det att min son föddes, så kände jag att den andlighet jag sökte snarare manifestrerade sig i det konkreta livet, snarare än abstrakta tankesystem. Det lilla barnets blick, var himmelriket här och nu, spädbarnets grepp om mitt finger var en biologisk-själsig kraft starkare än årtusendens religiösa traditioner, Gud var möjlig men inte relevant, med ens kände jag någonstans att min resa inom religionerna varit en resa och kanske en flykt från mig själv, och att faderskapet fick mig att återvända till den utgångspunkt som är jag själv. Bortom religion, kultur, etnicitet, lager som vi ofta tar – eller misstar - för oss själva.
Från att ha känt att livet är fullständigt förklarat genom religionens understödjande raster, känner jag att det mesta är föränderligt och ibland oförklarligt. Att religionen är en kulturprodukt och att det finns något som går djupare än det, en konkret naturprodukt, livets egen sång. Jag gick från att se Gud som alltings mittpunkt, till att se det gudomliga som en möjlig hypotes. Från traderad religion och stort religionsintresse, till självupplevd naturandlighet och viss religionströtthet. Från strikt monoteism, till en salig blandning av ateism, mystik omniteism, polyteism, agnosticism och skepticism. Från att ha fokuserat på en historisk bok skriven av människor, så söker jag numera läsa Livet själv i sin mångfald, en stor berättelse som är cyklisk och ahistorisk. Jag känner att jag gått från att se att vi är den antropocentriska huvudpersonen i en linjär förutbestämd historia, till en av många levande varelser i livets sång om sig själv.
Istället för att hängivet dyrka en gudom, så kan jag leka med tanken att väsen, andar, gudomar, människor och andra djur kan förmedla ett andligt budskap till mig som griper an i just mitt liv. I den mer direkta självupplevda och fantasifulla världen av kansken och möjligheter kan jag skönja vägledare som tilltalar, utan att hölja deras budskap i dogmer och måsten. Ett sådant väsen som jag leker med, vandrar med och speglar mig i, utan att undra om han finns eller inte, är den Gröne mannen.
Jag har länge känt närvaron av en gestalt som jag kallar den gröne. Kanske är han en naturrådare, kanske en liten aspekt av det stora gudomliga, en gammal jägarsamlargudom, en växt- och djurgudomlighet, en fruktbarhetssymbol som dröjer sig kvar i våra uråldriga stenålderssjälars innersta skrymlsen. Kanske är det vår otämjda friska vildhet som ger sig till känna under 10000 års kultur och civilisationslager. Och kanske är det bara lek och inbillning, men är det så så gör det inget.
Utan att vara religionshistorisk korrekt, om man nu kan vara det, utan genom att associera fritt känner jag igen honom som den behornade Kernunnos i keltisk tradition, som vår nordiske Frej, som mesopotamiens Enkidu, som den indiska kulturens proto-Shiva, som en arkaisk kvarleva inom den sufiska traditionen känd som al-Khidr, som aspekter av egyptens Osiris, som den hellenska kulturens Pan och Dionysus, som den gröne mannen inom europeisk kultur, en figur som ofta sitter på kyrkofasader och katedraler och kikar ner på den kultur som lämnade de stora skogarna bakom sig.
I Litteraturhistorien finns arketypen också bevarad och använd genom karaktärer som Puck i Shakespears en Midsommarnattsdröm, Robin Hood, den gröne Riddaren i sagan om Gawain, Tove Janssons Snusmumriken, Tolkiens gröne halvgud Tom Bombadill och enten Lavskägge, Plupp i Inga Borgs barnböcker och många fler. Till och med på amerikanska burkar med genmodifierad majs står han att finna paradoxalt nog.
Att leka och gå med den gröne mannen är att söka sig tillbaka till den inneboende positiva vildväxande kraft vi har inombords, det är att skymta honom i skogsbrynet en disig höstmorgon, det är att återknyta till den självläkande naturkraft som vi finner i samhörigheten med allt annat levande, det är att åter igen börja nynna och kanske sjunga den gröna sången vi föddes med men ofta tappade kontakt med uppväxta i en tämjd fyrkantig stadskultur, att gå med den gröne är att ta ansvar för Moder Jords hälsa och värna vår biologiska mångfald, det är att se träden som våra helgedomar och djuren som syskon. Det är att se sexualiteten som den underbara livsbejakande kraft det är och skönheten i livets olika växlingar.
Den gröne mannen dansar med den stora gudinnan. En dans som vi alla är inbjudna till om vi så vill. Det är inte en fråga om tro, vetenskap, dogmer och system, utan en fritt flödande lekfull polska där vi i extasens virvel hittar oss själva som vi är bakom stela fasader. I Stormens öga sjunger våra själar fortfarande sången om oss själva som en vacker liten del av Livet.
Den naturromantiske värmländske skalden Dan Andersson skaldade:
Jag har känt det dunklaste dunkla,
som lever och njuter och lider
under gräsens flätade täcke,
som kravlar och krälar och kryper
och fångar och dödar och äter
och avlar och dör för att leva
pånyttfött i kommande tider…
Jag vet alla vägar för vattnet,
där de nyfödda bäckarna mumla,
under mossornas multnande skogar,
under böljande lövverk, som myllra
av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,
som väntar på växande vingar
till soldans i berglandets vår.
~Snusmumrik
