Det framförs ofta av svarta och röda anarkister och marxister att primitivister inte har någon "plan" och ingen "realpolitik". Vi beskylls för att vara babblande domedagsprofeter, av typen långt-skägg-och-stor-skylt-på-magen. Till viss del har de rätt. Personligen är jag livrädd för vad klimatförändringarna och alla artificiella ämnen och utsläpp kommer få för konsekvens för biosfären i allmänhet, men min familj i synnerhet. Det är kanske den rädslan som gröna anarkister och anarko-primitivister oftast lyfter i diskussioner, vilket kan låta som skäggmummel för den som redan stämplat oss som tokstollar. Men när till och med Bush Jr. erkänner problemet med klimatet, då kan den matematiskt lagde räkna ut att allvaret började minst ett sekel tidigare än texaspajasen öppnade käften (den amerikanska regeringen kommer därför, om den finns kvar, börja erkänna att Irakkriget var ett misstag någon gång på 2050-talet).
Fakta: vi sitter i skiten. Vi är sex miljarder människor, som om vi levde med 1100-talets konsumtionsmönster, ändå skulle behöva ett jordklot till för att försörja oss i framtiden. Majoriteten lever nu under den nivån. Det är en minoritet på säg, knappt en miljard människor, som står för 90% av konsumtionen på jorden. Storslagna planer för hur samhället BORDE fungera, halkar ofta in i facket ideologi-som-försöker-få-verkligenheten-att-passa-kartan med tillhörande makthierarkier och utrensningar. Därför är primitivismen anarkistisk.
Liksom situationisterna och insurrektionalisterna tänker många svartgröna att vi lägger stor vikt vid det spontana upproret. Visst har vi idéer, på såväl de personliga, individuella, andliga, kollektiva och globala planen, men de är just idéer och inga storslagna planer.
Det industriella samhället är ohållbart av flera orsaker:
1. Det industriella samhället förutsätter en penningekonomi som hur vi än vrider och vänder på det alltid kommer att vara styrd av tillgång och efterfrågan och som därför troligtvis kommer leda till någon form av kapitalism och upplagring av överskott och därigenom till en orättvis fördelning av denna. Småskaligt utbyte har människor (och alla andra levande varelser för den delen) använt sig av sedan livet uppstod, men industri förutsätter storskalig handel som förr eller senare leder till en enorm snedfördelning av biomassa, vilket i sin tur leder till obalans i ekologin. Exempel: råvaror massproduceras av tredje världens allt mer utarmade jordar, som snabbt eroderas så att öknarna växer och befolkningen svälter, samtidigt som de "förädlas" i första världen och konsumeras där och resterna släpps ut så att etrofiering förstör vattendragen och förgiftar marken, samtidigt som befolkningen allt mer ser ut som amerikanska truckförare.
2. Det industriella samhället förutsätter en syn på naturen som människans förråd av outnyttjade resurser att bruka och missbruka efter vårt behag. Naturen finns till för sin egen skull och vi är, vad vi än inbillar oss, en del av den. Att leva av naturen är inte samma sak som att leva med naturen. Ett samhälle som tar mer av naturen än det ger tillbaka kan aldrig vara ett hållbart samhälle. Bara människor som ser de direkta konsekvenserna för naturen av sin egen livsstil kan fullt ut förstå vidden av vårt nuvarande (civiliserade) konsumtionsmönster. Hur ska vi göra det när vi bor i städer och äter importerade apelsiner från israel? Exempel: vattendragen däms upp för att skapa vattenkraftverk fast vi vet att laxbestånden dör ut fortare än livsgnistan för ett utvisat flyktingbarn. Regnskog skövlas så att vi kan få vackra exotiska möbler till våra västerländska hem. Olja utgör vår främsta energikälla, med allt vad det innebär, trots att alla har sett "Planeten" på SVT.
3. Det industriella samhället förutsätter en syn på människor och andra levande varelser som kuggar i ett maskineri. Maskiner har man inga relationer med (förhoppningsvis) utan de disponeras, smörjs och används tills de är så utslitna att de måste skrotas eller plockas isär och användas till nya maskiner. Vill du bli betraktad så? Skaffa ett jobb! Antagandet att människor frivilligt skulle arbeta i fabriker efter "revolutionen", är en dröm som många syndikalister och andra frihetliga socialister hoppas på. Det är mycket möjligt att de skulle det, att ett frihetligt socialistiskt samhälle skulle kunna innehålla arbetarstyrda fabriker, där arbetsuppgifterna roteras och allt är så fint och demokratiskt. Jag menar att folk nog skulle dyka up på arbetet mer av gammal vana och skräck inför drastiska förändringar snarare än genom ett noga avvägt beslut. Hur som helst återstår ändå problem 1 och 2. Det finns alltid en överhängande risk i specialistsamhällen att den enes yrke värderas högre än den andres. Om någon vill hänge sitt liv åt konsten och leva snålt, medan andra, som ägnar sig åt för samhällsekonomin viktigare sysslor, som jordbruk eller växtsamlande eller någon slags tillverkning, så kommer den senare att premieras självklart. Så återuppstår klassamhället fortare än vi hinner säga s-y-n-d-i-k-a-l-i-s-m. Ju större ett samhälle är och ju tätare befolkningen bor, desto mer resurser kräver det samhället av den omgivande landsbygden och desto svårare är det att skapa verkligt jämlika och solidariska samhällen. Att bidragsfusket och korruptionen i den relativt lilla nationalstaten sverige inte är större än det är, kan nog snarare härledes till en rädsla för att åka fast, än på en allmän känsla av att det påstått solidariska välfärssystemet fungerar.
So what’s the grand plan? Här presenteras ett gäng uppslag så här i stunden:
1. Gör Självransakningen med stort S. Låt oss släppa loss vår inre ande och slå undan alla freudianska spärrar och annan skit som vår kultur försett våra svårt sargade psyken med. Låt oss fråga oss själva, vad är det verkigt viktiga i mitt liv och vad gör jag för att andra (chefen, föräldrarna, lärarna, kompisarna, samhället) säger åt mig att göra det? Vad är det verkligt goda i livet? Styr konventionerna mitt val av sexualitet, eller hur vill jag ha det egentligen? Hur mycket är jag beredd att offra för att förverkliga mina idéer och leva verkligt fritt? Vad innebär det att ha frihet? Hur mycket plats i samhället och i ekosystemet kan jag ta upp utan att inskränka på andra levande varelsers frihet? På detta sätt kommer vi närmare den kärna som är det verkliga vi och då kan vad som helst hända.
2. Omvärdera synen på arbete. Våga starta arbetarstyrda arbetsplatser, våga flytta dit du vill och göra det du vill. Våga vägra konsumtionshysteri, våga strejka, våga gå ifrån pengaekonomin och löneslaveriet. Bilda kooperativ, kollektiv, kvartersråd, föräldraråd, vängrupper och basgrupper. Är du tonåring? Våga snacka allvar, riktigt allvar, med polarna. Är du förälder? Våga gå ner till halvtid och häng med ungarna. Om du inte behövde arbeta, vad skulle du göra då? Hur kan du nå dit, utifrån den situation du lever i nu? På så sätt rör vi oss mot ett samhälle där pengarna inte styr.
3. Arbeta för att Sverige ska bli helt självförsörjande på kort sikt. Då tvingas vi leva ekologiskt, då tvingas vi ta itu med de uppenbara problemen som den globaliserade nationalstaten bär med sig, annars går vi under på mindre än en generation. Handla bara lokalt odlade varor eller odla/samla/jaga själv, så långt det går. På aningen längre sikt, helst imorgon, måste vi bli helt självförsörjande på bioregional nivå, kanske av varianten sápmi-kolahalvön/södra norrland-mellersta norge-södra finland/svealand-södra norge, götaland-skärgården, och så vidare. Vi har gjort det förr och vi kan göra det bättre nu. På så sätt rör vi oss mot ett ekosystem vi kan ha någorlunda överblick över och se vår egen roll i.
4. Brandkårsverksamhet måste nog till för att stoppa de värsta förbrytelserna mot moder jord och alla hennes barn (inklusive du som läser detta, glöm inte det). Vi snackar i det lilla mot bensinslukande bilar, elektriska apparater som inte fyller någon vettig funktion utöver vår egen bekvämlighet, alla slags avverkningsprojekt och storskaliga nybyggen. Personangrepp är inte att rekommendera, i alla fall inte fysiska sådana. Människor är människor, även om de bär armani och kammar sig med kotletter. I det stora kan nog en och annan norrländsk älv behöva lite hjälp med att flöda fritt igen och uranbrytning måste kanske motas i grind. Det är inte energibrist i det här landet, det är initiativbrist. Teknologin kommer inte rädda oss, bara hjärtats kraft, mycket finurlighet och viljan att förändras och utveckla oss till något bättre. Vill de skövla din skog? Det finns en uppsjö metoder att skydda den. På så sätt stoppar vi den grövre förstörelsen och skapar uppmärksamhet kring aningen radikalare metoder än röstsedeln. När de börjar ropa ”gröna faran” vet vi att vi börjar göra skillnad.
5. Våga leva ett lyckligt liv. Inse att du inte är grundproblemet. Du är en mikroskopisk organism sett i det stora hela och det är inte ditt fel att det är som det är. Men även små små virus kan fälla stora elefanter, så låt oss vara ett gruskorn i maskineriet. Du kanske har valt knäppa saker i ditt liv idag, men imorgon kan du faktiskt välja att göra saker på andra sätt. På så sätt rör vi oss mot en verkligt direkt aktion.
6. Vardagspolitik är ej att förakta. Snatta i affären och själ på jobbet. Ha sönder bildäck. Planka i kollektivtrafiken. Vägra alla avgifter och skatter du kan. Starta fonder och lokala hjälpcentraler för folk som körts över av "samhället". Stöd fångarna på ditt lokala fängelse. Piratodla potatis i hålen i gatan och låt parken bli din egen odlinglott. Limma igen låsen på bättre bemedlade medborgares löjligt stora villor. Ta hand om din familj, dina vänner och dina kamrater. Samarbeta aldrig med myndigheter, om det inte direkt gynnar dig ekonomiskt. Strejka! Sjukskriv dig och dra och bada eller åk pulka, om inte klimatförändringarna hunnit förstöra det nöjet. Våga vägra delta i urbaniseringen, flytta till landet om du drömmer om det. Staden och massamhället är inte hållbart på något sätt på lång sikt. Stjäl porrtidningar och bränn dem. Låt de grå betongväggarna få veta vad du tycker om politiker, miljöbovar, poliser, militärer, våldtäktsmän, kapitalister, myndigheter och fascister – ett bra sätt att störa förstörelsemaskinen och göra skillnad varje dag. För att inte tala om hur bra man mår efter en lyckad minikupp mot civilisationen.
7. Befolkningsminskning. Vi måste ta vårt ansvar. Vår kultur har sedan jordbruket uppfanns värderat stora barnfamiljer högre än andra och kärnfamiljen har varit den enda accepterade familjen, vilket lett till mycket besvär för alla de som inte vill leva så. Vi måste gå ut hårt och bestämma oss för högst ett barn per förälder. Är vi en storfamilj med sex vuxna bör vi inte yngla av oss mer än att det blir sex barn sammanlagt. För barnens skull och för planetens skull måste vi bli färre. Färre barn ger mer vuxentid per barn och färre munnar att mätta.
8. Låt oss pröva olika sätt att leva. Låt de som vill leva ursprungligt, som samlare och jägare i sverige, göra det. Det är få som verkligen kan och vill, men vi kan lära mycket av dem. Låt oss rädda de få ursprungsfolk som finns kvar. De har otroligt mycket att lära oss om mellanmänskliga relationer och relationer med andra levande varelser. Låt oss inte kasta skit på dem som vill bo i skogen och heller på dem som vill på i storstan och ockupera hus eller bara leva ett stillsamt liv i förorten. Låt oss se att vi är en del av samma kamp och låt oss bilda nätverk istället för att sekta loss oss från det större sammanhanget.
Det här är en kamp som gäller livet och låt inte vår rörelse förfalla till en subkultur för folk mellan 15 och 30 år.
För återknytningen till livet och för en ursprunglig relation till Moder Jord, Loke Vildrote
