För mig personligen så känner jag att ju mer jag lever i harmoni med naturen desto mindre skuldkänslor har jag. Verkar rätt naturligt att det blir så tycker jag. Det finns stora möjligheter att minska sitt ekologiska fotavtryck. Jag försöker se det som en utmaning snarare än ett problem. För mig känns det oerhört mycket bättre när jag går runt i skogen att kunna känna att jag gör det jag kan för att bli ett med naturen.

På samma gång tror jag att vi alla är mer eller mindre tvungna att kompromissa. Själv har jag märkt att om jag försöker att verkligen följa det som känns rätt hamnar jag ensamen ute i skogen (egentligen är jag inte ju inte ensamen, har antagligen bara inte den medvetenhet som krävs för att känna mig som en broder till naturens alla varelser. Samtidigt tror jag att i alla fall de flesta av oss människor är menade att leva med andra människor).

Det betyder inte att jag är ett offer för omständigheterna. Vi har mer frihet än de flesta av oss antagligen tror. Vi är så vana att se oss själva som offer, och vi är så fast i att klaga och hålla varandra tillbaka. Vi styrs till väldigt stor grad av våra rädslor.

Som jag ser det så har vi alla ett personligt ansvar. Och jag är det enda som kan ta mitt. Jag måste göra det som känns rätt för mig. Samtidigt så påverkar ju vad alla andra gör allting. Så det är svårt att dra linjen när jag ska tvinga andra att göra mot deras vilja (som jag inte tror är deras innersta egentliga vilja utan snarare en vilja styrd av deras civiliserade ego). Ultimat tror jag att naturen (som vi alla är en del av) sätter sina gränser.

För mig handlar det här inte om moral. Det är baserat på känslor, inte åsikter. Det är baserat på en vilja att vara en broder till Rådjuret, Granen och Gråstenen. På hur jag vill att min relation till mina bröder och systrar ska se ut.

Att rädda världen och att rädda sig själv är en och samma sak. Vi är alla en del av allting och allt vi gör påverkar allting. På samma sätt är att frigöra sig själv att frigöra världen.

Känner för övrigt väl igen mig i dina känslor av alienation och stress. Något jag kämpar med hela tiden. Att komma bortom detta tror jag till stor del handlar om medvetenhet. Om att lära känna oss själva - vårt sanna jag. Att komma till insikt om alltings varande.

Själv växte jag upp utan dagis, helt fri att ströva kring i naturen med kompisar, stanna till vid nästan vilket hus som helst och få en macka, leksakerna byggde vi själva, inget plast inget metall, bara det som hittas i naturen, kvistar, grenar, löv blev leksaker. Kommer ihåg denna friheten, kommer ihåg vad jag kände första dan i skolan. Detta har gjort att jag blev anarkist redan vid 14, 15års ålder. Även om det inte är att leva helt vilt, är det tillräckligt för att jag ska göra vad jag kan för att mina barn ska njuta av samma frihet, åtminstone tills 7 års ålder, varje dag är värd det.

Det går nog men kräver att kvinn/man arbetar för att åstadkomma det. Vill man/kvinn inte leva i en fullkomlig “bliss of ignorance” utan ta in den smärta kvinn/man erfar med dessa insikter, krävs det… ja vadå?

Att verkligen kunna ventilera sin vrede, med bomber och granater?
Att börja sjunga Moder Jords gröna sång och lämna den döende civilisationen bakom sig och leva som de urfolk vi borde vara och innerst inne är?
Positiv projecering?
En så stark andlig insikt och visshet att ingenting kan rubba den livsgläje och det lugn du uppnått?
Att kämpa med ett dödsföraktande leende på dina läppar och dö med stövlarna på oavsett dåliga odds, att dö med hedern i behåll?

Kunde Herman (Arminius) vid slaget i Teutoburgerskogen år 9 e Kr besegra den tidens stormakt, Rom, så kan vi. Men vågar vi? Och på vilket sätt ska och kan vi slåss? Och vågar vi vara Jordens befrielsefront? Kan vi vara fyllda av optimism, glädje och ett själsigt lugn samtidigt som vi höjer den svartgröna motståndsfanan?

Kraft att slå tillbaka.

Men den kampen kan föras på många olika sätt. Det finns inte ett sätt att bekämpa civ utan tusentals. Kanske ska man ta till sig Sun-Tzus taktiska tips i “Krigets konst” att bästa sättet att vinna är att själv vara den som väljer slagfält? Och att slå till mot civ är att göra det systemet minst väntar sig.

Och vad kan det vara månntro?

Att skita i det och bygga upp något annat?
Att slåss på ett sätt de aldrig kan förutse?
Att lägga ut rökridåer och slåss inne i civs kärna?
Att “rida tigern” och verka inom systemets innersta kretsar för att sedan som femtekollonnare bekämpa det innifrån?
Att jobba som datahacker och sprida virus?
Att slå ut infrastruktur: el, vatten, vägar, matförsörjning?
Att hoppas på att Moder Jord själv klarar biffen och bara se till att överleva medelst ursprungliga tekniker och andlig mognad?

Nej, jag tror inte någon kan rädda världen. (Det är snarare du som tror det?!) Men jag tror att jag eventuellt kan rädda mig själv.

Det handlar i första hand om mig och min frigörelse. Det är det enda jag verkligen kan påverka. Och hur skulle jag kunna bli en kämpe om jag inte först frigjort mig själv?