Hur tillämpar jag anarkoprimitivismen?
Jag kom in på anarkoprimitivism för nästan ett år sedan, och sedan dess har min psykiska hälsa försämrats. Jag delar in symptomen i tre kategorier:
Alienation, som redan väl beskrivits i denna blogg. Jag har inga vänner längre, och den lilla gemenskap jag började känna med arbetskamraterna har även den blåst bort. På annat håll har jag jämfört känslan med att vara nyinvandrad från en helt annorlunda kultur och inte förstå dom där svenskarna. Eller snarare nyutvandrad — men kroppen dröjer sig kvar här.
Men den värsta alienationen är ändå den inre — hur ska jag kunna respektera mig själv när jag lever mot mina principer? Eller som en i övrigt tvivelaktig forskare sagt:
You have your unique script, what I call personal script; then you have the cultural archetype; then you have the biological scheme. Now let’s suppose you are in harmony with these three levels: Then you are happy. Let’s suppose there is a disconnect between the three levels: Then you’re very unhappy, right? So that the problem comes from the disconnect between you own script — the way you function as a person — your culture and your biology.
Skuldkänslor, som också redan väl beskrivits i denna blogg. Vad skulle jag tycka om att besöka de f.d. skogarna där man nu gräver efter metall för att tillverka datorerna jag jobbar för att sälja? Vad skulle jag säga till barnen som syr mina kläder? Skulle jag kunna se djuren i ögonen, de som lever i burar för min skull?
Visst, jag har inte bett om att bli född här, jag är uppfostrad till att leva så här, det finns mycket att skylla på. Men jag skulle aldrig skylla någons beteende på samhället; för mig är en vuxen människa 100% ansvarig för sina handlingar. Oavsett hur starkt trycket är så kan man alltid vägra. Och klarar man inte av att vägra skada andra människor, så borde man egentligen ta livet av sig för att ha någon som helst värdighet i kroppen, och det har jag följaktligen inte. Detta är lasset jag drar varje dag.
Stress, som allt detta mynnar ut i. Jag har inte anmält mig till överlevnadskursen än! Jag har inte varit på något friluftsläger än! Jag har fortfarande inte orkat söka upp ekologiska matvaror i trakten! Hur länge ska jag orka med att jobba för att betala mina 200.000 i studieskulder? Hjäääälp!
Sakta i backarna nu. Spola tillbaka bandet och lyssna. Bzzzz…. Jag kom in på anarkoprimitivism för nästan ett år sedan, och sedan dess har min psykiska hälsa försämrats. - Då måste jag ha fått något om bakfoten. Jag vet det, jag känner det i magen, jag kan till och med förklara det. Titta på The Art of Nothing, en av de första primitivisttexter jag fängslades av:
We often expect that such primitive cultures as the Shoshone must have worked all the time just to stay alive, but in actuality these were generally very leisured peoples. Anthropological studies in different parts of the world have indicated that nomadic hunter-gatherer type societies typically worked only two or three hours per day for their subsistence. … Today many of us westerners find ourselves fascinated with these simple cultures, and a few of us really dive into it to reproduce or recreate the primitive lifestyle. In our typical western zeal we get right into it and produce, produce, produce. … In our effort to recreate the primitive lifestyle we find that we have ironically missed our mark completely — that we have made many primitive things, but that we have not begun to grasp the true nature of a primitive culture. To truly grasp that essence requires that we let go, and begin to understand the art of doing nothing.
Det här var en artikel som tidigt visade vägen åt mig. Primitivism står för hälsa, det står i motsats till stress. Om primitivismen gör mig stressad så är det inte primitivism, eller så är min ingångsvinkel anti-primitivistisk, civilisatorisk. Jag tar mig an primitivismen som ännu ett projekt med utgångspunkt, väg, mål, tidsplan och naturligtvis utvärdering efteråt, och har därmed missat hela poängen.
Jag erkänner att jag är dum. Jag kallar mig anarkoprimitivist men vet knappt vad det är eller hur man tar sig dit. Men jag har en teori. Anarkoprimitivismen säger aldrig till dig vad du ska göra. Det ger inga order. Det ställer inte upp några ideal. Det bestraffar inte. Men den har en liten röst som viskar en liten sak:
“Hyssch. Tyst. Känn efter. Det finns en röst inom dig. Jag kan inte tala om för dig vad den säger, för rösten är unik. Du hade rösten när du föddes, men du slutade lyssna på den. Du måste leta efter den och leda den hem igen. Jag kan inte tala om för dig var den gömmer sig, men jag kan föreslå var du ska leta. Jag kan försöka väcka minnen hos dig så du minns var ni senast sågs. Om du inte hittar rösten så kommer du aldrig ur labyrinten. Hittar du rösten så är du äntligen din egen och du behöver inte mig längre.”
Jag tackar dig, Theo Musher, som berättade om dig, Claude Dallas, i artikeln “Outlaw of the week”:
Basically, He was a modern day Mountain man, living out in the Idaho desert, shooting and trapping game for food and or money regardless of the law. If somebody chooses to live independantly of civilization way out in the desert, chances are they want to be left alone. That would be a safe bet.
But sure enough though “the man” couldn’t have that. Two game wardens, came out to his camp and one of them pulled a gun on him and Claude basically beat them to the draw and shot them both dead.
Jag säger inte “gör som Claude”. Jag säger inte “Claude är min hjälte”. Men det finns något oerhört gripande i historien som jag tolkar den, om mannen som stod på sig. Mannen som krävde frihet och vägrade kompromissa. Han hade en form av värdighet som jag aldrig upplevt i den här världen, en värdighet som jag glömt för länge sedan. Historien om Claude är, för mig, en historia om själen. Själen måste vara fri. Själen är antingen kompromisslöst fri eller bortglömd. Detta är en röst, en pusselbit för mig, en pusselbit av mitt riktiga jag. Så småningom kommer jag att kunna pussla ihop hela mig, och då kommer jag att hitta ut ur labyrinten. Under tiden har ni mig här, och jag skriver en liten post-it-lapp till mig själv: förändringen kan bara komma inifrån.
Eberhard
Ditt stora problem är att du låter dig styras av moral. Sluta vara så jävla hård mot dig själv. Har du funderat på om det är därför som du mår så dåligt? Att du ställer så stora krav på dig själv för att du tror att du ska rädda världen? Om bara jag låter bli att använda mobiltelefoner. Om bara jag gör si och så. Handlar det bara om dig och din frigörelse? Tror du verkligen att du kommer att bli fri genom navelskåderi?
Comment by Väinämöinen — 12 October 2006 @ 8:09 pm
Visst, jag styrs av moral, men det känns inte som en yttre moral, det känns som en inre moral hos mig själv. En moral jag är född med. Jag skulle knappast må bättre om jag slutade lyssna på den.
Nej, jag tror inte någon kan rädda världen. (Det är snarare du som tror det?!) Men jag tror att jag eventuellt kan rädda mig själv.
Det handlar i första hand om mig och min frigörelse. Det är det enda jag verkligen kan påverka. Och hur skulle jag kunna bli en kämpe om jag inte först frigjort mig själv?
Comment by Eberhard — 12 October 2006 @ 8:43 pm
Den inre kampen/insikten måste alltid föregå den yttre. Det är inte navelskåderi utan att börja i rätt ände. Det är rörelsen innifrån ut som ger verklig kraft.
Kraft att slå tillbaka.
Men den kampen kan föras på många olika sätt. Det finns inte ett sätt att bekämpa civ utan tusentals. Kanske ska man ta till sig Sun-Tzus taktiska tips i “Krigets konst” att bästa sättet att vinna är att själv vara den som väljer slagfält? Och att slå till mot civ är att göra det systemet minst väntar sig.
Och vad kan det vara månntro?
Att skita i det och bygga upp något annat?
Att slåss på ett sätt de aldrig kan förutse?
Att lägga ut rökridåer och slåss inne i civs kärna?
Att “rida tigern” och verka inom systemets innersta kretsar för att sedan som femtekollonnare bekämpa det innifrån?
Att jobba som datahacker och sprida virus?
Att slå ut infrastruktur: el, vatten, vägar, matförsörjning?
Att hoppas på att Moder Jord själv klarar biffen och bara se till att överleva medelst ursprungliga tekniker och andlig mognad?
Comment by Snusmumrik — 12 October 2006 @ 9:59 pm
Jo någonstans tycker jag att en av de absolut viktigaste frågorna i mitt liv just nu är hur jag kan kombinera insikterna om vad som händer på planeten just nu och hur svårt det är att påverka det, med min psykiska hälsa och en hoppfull livsglädje.
Det går nog men kräver att kvinn/man arbetar för att åstadkomma det. Vill man/kvinn inte leva i en fullkomlig “bliss of ignorance” utan ta in den smärta kvinn/man erfar med dessa insikter, krävs det… ja vadå?
Att verkligen kunna ventilera sin vrede, med bomber och granater?
Att börja sjunga Moder Jords gröna sång och lämna den döende civilisationen bakom sig och leva som de urfolk vi borde vara och innerst inne är?
Positiv projecering?
En så stark andlig insikt och visshet att ingenting kan rubba den livsgläje och det lugn du uppnått?
Att kämpa med ett dödsföraktande leende på dina läppar och dö med stövlarna på oavsett dåliga odds, att dö med hedern i behåll?
Kunde Herman (Arminius) vid slaget i Teutoburgerskogen år 9 e Kr besegra den tidens stormakt, Rom, så kan vi. Men vågar vi? Och på vilket sätt ska och kan vi slåss? Och vågar vi vara Jordens befrielsefront? Kan vi vara fyllda av optimism, glädje och ett själsigt lugn samtidigt som vi höjer den svartgröna motståndsfanan?
Comment by Snusmumrik — 12 October 2006 @ 10:19 pm
“If you can honestly say that the story of Jewish resistance to Hitler is horrific rather than honorable, if you sincerely believe that the Jews did the wrong thing when they fought back, then you may wear the title of a consistent pacifist. If, on the other hand, you think that the Jews were not blameworthy for what they did, then you are not a complete pacifist. If Jewish violence against Hitler was right, then violence is not always and everywhere wrong.” - David B. Kopel
Comment by Väinämöinen — 12 October 2006 @ 10:39 pm
Jag ska göra en kompromiss, leva civilisatorisk endast på och till jobbet, allt annat så vilt som jag kan. Jobbet som jag valt är ett där jag kan påverka och göra livet mer uthärdligt för mina medmänniskor, elever. Leva på landet så naturligt det går, inspirerad av dokumentären “Japanese secret watergardens”. Det är en bra kompromiss, leva på randen men bekämpa det inifrån. Inspirerad av Derrick Jensens “walking on water” vad gäller “under”-visning. Den enda moralen jag har att följa är magkänslan. Om ett par år då förberedelserna för detta är färdiga drar jag ut i skogen.
Själv växte jag upp utan dagis, helt fri att ströva kring i naturen med kompisar, stanna till vid nästan vilket hus som helst och få en macka, leksakerna byggde vi själva, inget plast inget metall, bara det som hittas i naturen, kvistar, grenar, löv blev leksaker. Kommer ihåg denna friheten, kommer ihåg vad jag kände första dan i skolan. Detta har gjort att jag blev anarkist redan vid 14, 15års ålder. Även om det inte är att leva helt vilt, är det tillräckligt för att jag ska göra vad jag kan för att mina barn ska njuta av samma frihet, åtminstone tills 7 års ålder, varje dag är värd det.
Comment by fonik — 13 October 2006 @ 9:43 am
Mumrik, jag tror att alla vägar måste prövas, av olika grupper på var sitt håll. En motståndets biodiversitet. Tiden kommer att utvisa vilka av vägarna som blir framgångsrika. Jag ska skriva en artikel om det här.
Comment by Eberhard — 13 October 2006 @ 5:40 pm
Fonik, det låter som en fin uppväxt, och en bra plan!
Comment by Eberhard — 13 October 2006 @ 5:41 pm
Angående skuldkänslor så tror jag att de finns där av en anledning, liksom alla våra andra känslor. Jag ser dem som inre guider.
För mig personligen så känner jag att ju mer jag lever i harmoni med naturen desto mindre skuldkänslor har jag. Verkar rätt naturligt att det blir så tycker jag. Det finns stora möjligheter att minska sitt ekologiska fotavtryck. Jag försöker se det som en utmaning snarare än ett problem. För mig känns det oerhört mycket bättre när jag går runt i skogen att kunna känna att jag gör det jag kan för att bli ett med naturen.
På samma gång tror jag att vi alla är mer eller mindre tvungna att kompromissa. Själv har jag märkt att om jag försöker att verkligen följa det som känns rätt hamnar jag ensamen ute i skogen (egentligen är jag inte ju inte ensamen, har antagligen bara inte den medvetenhet som krävs för att känna mig som en broder till naturens alla varelser. Samtidigt tror jag att i alla fall de flesta av oss människor är menade att leva med andra människor).
Det betyder inte att jag är ett offer för omständigheterna. Vi har mer frihet än de flesta av oss antagligen tror. Vi är så vana att se oss själva som offer, och vi är så fast i att klaga och hålla varandra tillbaka. Vi styrs till väldigt stor grad av våra rädslor.
Som jag ser det så har vi alla ett personligt ansvar. Och jag är det enda som kan ta mitt. Jag måste göra det som känns rätt för mig. Samtidigt så påverkar ju vad alla andra gör allting. Så det är svårt att dra linjen när jag ska tvinga andra att göra mot deras vilja (som jag inte tror är deras innersta egentliga vilja utan snarare en vilja styrd av deras civiliserade ego). Ultimat tror jag att naturen (som vi alla är en del av) sätter sina gränser.
För mig handlar det här inte om moral. Det är baserat på känslor, inte åsikter. Det är baserat på en vilja att vara en broder till Rådjuret, Granen och Gråstenen. På hur jag vill att min relation till mina bröder och systrar ska se ut.
Att rädda världen och att rädda sig själv är en och samma sak. Vi är alla en del av allting och allt vi gör påverkar allting. På samma sätt är att frigöra sig själv att frigöra världen.
Känner för övrigt väl igen mig i dina känslor av alienation och stress. Något jag kämpar med hela tiden. Att komma bortom detta tror jag till stor del handlar om medvetenhet. Om att lära känna oss själva - vårt sanna jag. Att komma till insikt om alltings varande.
Comment by Oge Motrob — 14 October 2006 @ 7:41 pm
Tack, Oge!
Comment by Eberhard — 16 October 2006 @ 6:18 pm