Det här är naturligtvis ett extremt västerländskt dilemma, men jag kan inte få till det i mitt huvud, hur jag ska uppnå någon slags balans i mitt liv. Mina tankar kretsar främst kring tre saker: 1. att leva med min familj; 2. att kämpa för en bättre värld, samt; 3. att behålla mina vänner. Alla dessa tre går naturligtvis in i varandra på olika sätt, de närmaste av mina vänner är de som kämpar i samma kamp som jag själv och min kamp går i stora delar ut på att skapa en bättre värld till mina barn.

I säkra händerMen hur fan ska jag få tiden att gå ihop? Jag försöker att inte titta på klockan - men det är omöjligt, för mitt barn ska lämnas på dagis senast 8:30, studiegruppen ska träffas 9:00, jag måste ta tuben som går 14:55 annars hinner jag inte till dagis för att hämta före 15:30, min livskamrat kommer hem nästan exakt 17:10 varje dag och då ska jag ha hunnit stoppa i ungarna mellanmål (så att de inte skriker fram till middagen), sysselsatt dem med Lego och vara klar med middagen. Hela vårt samhälle bygger på att tiden är faktiskt, absolut, mätbar och indelad i sekunder. Vi har alla 86400 sekunder tilldelade per dygn, varken mer eller mindre. Hur disponerar du dina?

Hur ska jag hinna krossa civilisationen under dygnets vakna timmar, när jag går i dess ledband under merparten av dem? Hur i helvete hamnade jag här, i den här karusellen? Jag är ju anarkist! Det är ett ständigt kompromissande. Jag väljer att leva med min kvinna för att det ger mig otroligt mycket, men det innebär också att jag säger upp en stor del av det jag tycker är viktigt. Vi kompromissar för att få ihop vår kärlek; jag har lärt henne att snatta; hon har lärt mig hur djupt den manliga kulturen skadat mig; jag accepterar att hon köper kläder på H&M; hon accepterar att jag äter kött, fast hon är vegan. Men jag är trött på att kompromissa. Jag är trött på att känna klumpen i magen varje gång jag lånar en bil för att åka och storhandla, varje gång jag klär på mina barn kläder sydda av andra barn i samma ålder på andra sidan jordklotet, varje gång elräkningen kommer och varje gång jag faktiskt inte orkar gå på demonstrationen mot eller för ditten å datten och varje gång jag inte lever ut mina aggressioner mot de företag och makthavare som systematiskt förstör livet på den här planeten.
 

Jag vill känna att ett försvarligt antal timmar går åt till att föra kampen ett steg vidare, att sabotera förstörelsemaskinen , som är vår kultur, om än så lite till. Men jag är rädd att jag snarare lever kontraproduktivt. Jag vet att det är vansinne att tänka så här, jag får tröstande ord från kamrater och från min kvinna som säger att alla problem faktiskt inte är mitt fel. Men jag kan inte låta bli att känna att jag faktiskt är en del av problemet, fastän jag vill vara en del av lösningen. Jag kan ingenting om att leva i och av naturen, men jag vet hur man snattar soyamjölk och renskav på Coop Forum. Jag förstår inte vad vargar menar när dom rör sig på det där sättet, men jag har sett Björnbröder I och II flera gånger.  Vi lever i en låtsasvärld, The Matrix, och vi fortsätter göra det fastän vi vet vart det slutar. Hur fan är vi skapta egentligen?

Jag ska bli pappa igen i sommar.  Med skräckblandad förtjusning tar jag mig an bestyren. Jag har gett upp försöken att övertala barnets mor att föda i hemmet, amma flera år och låta barnet slippa dagis. Jag kompromissar. Jag bokar till på BB:s barnmorska, jättesnäll. Jag följer med till H&M och tittar ut ett par fina mammabyxor med resår. Jag hämtar upp den gamla spjälsängen fast jag hellre vill att barnet sover mellan oss i stora sängen. Jag kompromissar. Jag försöker förmå mig själv att ta med barnen ut i skogen för att leka och lära, men som jag sade, jag kan ju inget själv, så det blir den av EU godkända lekparken. Den icke förnyelsebara, icke nedbrytbara, icke levande lekplatsen. Vi är så trötta om kvällarna av larmet från arbetskamraterna, de andra pendlarna, alla bilarna, kylskåpets burrande och diskmaskinens gnissel att vi om kvällarna knappt orkar läsa sagor för våra barn. Vi sätter på DVD:n med Bamse istället. Vi betalade i alla fall inte för den. Frågan är om det är vi som ägar alla bekväma apparater vi så politiskt korrekt har stulit, eller om det är de som äger oss.

Jag undrar om det är jag som äger klockan och mina 86400 sekunder eller om civilisationen gladeligen dagligen spränger sönder mig i ett liknande antal bitar.

// Vildrote