FIMBULVINTER - anarko-primitivism på svenska

DN: Larmrapport om framtidens miljö

BBC: Climate change fight ‘can’t wait’

~Snusmumrik 

PKU-registret är en biobank med blodprov från alla födda i Sverige efter 1975 (även från vissa födda tidigare), som förvaras i "forskningssyfte". För den som vill veta mer om detta register och hur man/kvinn begär utträde (innan det blir olagligt…) kolla på http://sv.wikipedia.org/wiki/PKU-registret

/Oge Motrob 

Jag lade in "traces of man"-bilden på min släktsida och det small direkt. Jag ville bara dela med mig av dialogen som följde mellan mig och min kusin. Jag uppdaterar den så fort jag får svar. Mycket intressant.

2006-11-12 Har uppdaterat diologen lite. Du får bläddra ner en bit. Den äldre texten har jag gjort ljusare men den nya är normal. /Vildrote

 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Kusinen: Ska du ta oss en och en eller alla på en gång med en fetbomb?

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Vildrote:   Det är just det som är grejen, jag varken vill eller behöver "ta er". Det håller det här samhället - vi själva - på att göra alldeles själv.

Om vi bara fortsätter att leva våra liv som vi gör just nu, åker bil som vi gör, använder el som vi göra, åker flyg som vi gör, köper kemiskt behandlade kläder som vi gör, slösar med vatten som vi gör, så kommer livet på den här planeten att förstöras till den grad att människan inte kommer överleva. kanske inom vår livstid. Annars garanterat inom våra barns. Om inte alla miljögifter vi släppt ut tar dem först, genom astma, allergier, missbildningar, bristsjukdomar, cancer och en radda andra härligheter som knappt fann för ett par tusen år sedan.

Jag läste att ingen katastrof under jordens historia kan mäta sig med den takt som vi utrotar djur- och växtliv på, inte ens den ekologiska katastrof som drabbade dinosaurerna! Det är dags att vakna upp och ta tag i det här, för att uttrycka sig försiktigt.

Och skämt om att den onde-anarkist-kusinen ska komma och "ta er", är inte ens roliga längre. Det känns mest som ett sätt att skjuta infrån sig allt det jobbiga som jag envisas med att vilja prata om.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Vildrote: Och en annan viktig fråga: tycker vi att vi har rätt att lämna det här avtrycket på planeten? Den moderna människan har funnits i kanske 250 000 år, men lämnar spår efter oss i miljontals år framåt. Dinosaurerna som dominerade den här planeten under miljontals år, lämnar bara efter sig sina förstelnade skelett, som ju mestadels gått in i det ekologiska kretsloppet igen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Kusinen: >>> VARNING Pessimistiskt resonemang <<<

Förvisso, men finns det en realistisk lösning (frikopplad människans inneboende överlevnadsinstinkt och hennes uppfinningsrikedom)? Det får väl ändå sägas vara mycket orealistiskt att tro att ”världens folk” skall vakna och plötsligt handla gentemot varandra och planeten på ett ekologiskt hållbart sätt. Om inte ens du och jag (som väl ändå räknar oss till planstens makroekologiskt mest medvetna percentiler) utifrån dessa kunskaper väljer de ekologiskt hållbara, kan vi väl inte förvänta oss att alla andra skall göra det? En allegori för mitt och alla jag känners liv är att om jordens miljöproblem är en vedkamin så öser vi först in ved och blåser på utav bara 17 för att sedan ställa oss och gottandes i värmen spotta på kaminen och högt säga ”vi måste göra något åt den annalkande katastrofen”.

Rätt att lämna avtryck? Vad för rätt då menar du? Vilken rätt hade dinosaurierna att lämna sina skelett efter sig? Det är ju vi som drömmer den rätten, vi som lever i framtiden, i facit precis som framtida liv eller ickeliv måste döma oss. Jag menar, hade Hilter vunnit är risken stor att vi alla avskytt judar (om de fortfarande hade funnits kvar), vinnaren skriver historien, senare generationer dömer.
I västerländsk tradition har det varigt viktigt att man sätter och lämnar just avtryck i tiden. Redan de gamla grekerna (och då menar jag de gamlagamla grekerna innan sokrates och grabbarna) försökte lösa frågan om hur man bäst ”blev odödlig”. Kunde det göras med bara filosofiska modeller eller krävdes det ett fysiskt uttryck (en staty eller så). I dag översvämmar vår värld med möjligheter till att bli ihågkommen och erkänd (skriv en bok, vinn en match, syns i tv, bli känd! Skaffa barn –  gör ett avtryck!). Om man tittar på jordens 5 miljardiga historia (eller universums snart 15) är 2 miljoner år inte ett särskillt stort avtryck.
I skarp kontrast till den västerländska filosofin står tex många indianstammars filosofier där det finaste man kan göra är att lämna, inte bara en boplats, utan också denna jord utan att minsta spår blir kvar. Ekologiskt hållbart - javisst men knappast ekologiskt gångbart… fråga Darwin.

"I den allmänna föreställningen finns det färg, finns det något sött och något bittert;
i själva verket finns blott atomer och tomhet."
Demokritos (han som kom på atomteorin ca 400 f kr)

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Kusinen: Appropå "Och skämt om att den…"-stycket. Point taken, visst kan det ses som en billig poäng och ett "gömma-huvudet-i-sanden"-beteende. Det finns dock en seriositet i frågan. Hela teorin som du visar i bilden ovan bygger ju på att människorna är borta. Eftersom den faktorn (dvs mänsklighetens existens) i mina ögon väger ganska tungt får bilden en slags domedagstouch som gör den svår att förhålla sig till, tycker jag.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Vildrote: Visst kan det kännas "orealistiskt" att alla människor ska "vakna upp" och helt välja en annan livstil imorgon och det kan också kännas tungt att inse att man kanske inte alltid lever på ett så bra sätt, som man skulle vilja. Din allegori är väldigt träffande på flera sätt. Men låt oss ta en titt på dem som står runt kaminen och värmer händerna, för där står inte bara vår klan, utan hela den industrialiserade världen:

• Närmast kaminerna står dem som äger dem och dessa får själva den mesta av värmen. De har lyckats övertala (nästan) alla andra runt kaminen att kaminer är det enda sättet att hålla sig varm på. Lustigt nog är det också dessa som ”äger” skogen som all ved kommer från och de har också övertygat oss om att vi måste hugga ner all skog för att göra ved, för ”hur skulle vi annars kunna hålla igång kaminen”? Eftersom befolkningen växer i landet måste vi öka ”tillväxten” av ”vedproduceringen”.

• Längst bort i rummet står dem som inte får någon värme från kaminerna: ursprungsbefolkningar, uteliggare, fattiga människor och här finner vi utrotningshotade djurarter, alla växter som är beroende av skogen som veden kommer ifrån, etc. Urfolken har aldrig behövt kaminer, men de tvingas ändå stå i rummet och se på när deras hem hackas till småbitar och värmer oss andra.

• I mitten står en brokig skara: här finns de människor som glömt att det fanns en tid då kaminerna inte existerade, en tid då värmen aldrig var en handelsvara. Många av dem jobbar i skogen med att hugga ved, som de sedan tvingas köpa tillbaka av kaminägarna för att kunna värma sina egna hus. Nästan alla som står i mitten, mellan de första två grupperna, är beroende av kaminerna eller veden på ett eller annat sätt. Somliga tycker att det bästa som finns, är att titta på kaminerna och dem som äger dem och önska att de fick stå längre fram. Allt de tänker är hur de ska kunna komma över så mycket skog eller ved, så att de kanske i framtiden ska kunna köpa en kamin och själva styra och ställa. Vissa i mittengruppen har som yrke att lära allas barn hur man skövlar skog och hugger ved, för det är det vår kultur bygger på.

  Men det finns en liten, men snabbt växande grupp människor i grupp den som börjat snegla åt sidorna och bakåt i rummet. Vissa har fått en glimt av något annat. Somliga har försiktigt rört sig bakåt för att se efter vad som finns där, lockade av en känsla av att det här med gjutjärnskaminer ju inte kan vara allt som livet handlar om. När de upptäcker den andra världen, den som inte värms av kaminens värme, men som ändå betalar ett högt pris för vårt närvaro, reagerar de olika. Vissa känner att det sticker till i magen, men biter ihop för att inte lamslås av insikten. Det här är alla människor i mittengruppen, ja alla framför kaminen, riktigt bra på. Vi har tränat hela livet på att strypa plötsliga infall och insikter som bubblar upp inom oss. Somliga försöker pysa ut lite ånga genom att starta rörelser i mittengruppen, som kämpar för att veden ska vara ”ekomärkt” och hanterad på ett ”humant” sätt. På så sätt känns det lite bättre. Vissa biter ihop ännu hårdare, fortsätter leva sina liv, men bär ständigt med sig en gnagande oro. De känner det inte varje dag, men det finns en knut långt ner i magen som de inte vet hur de fick och de blir aldrig av med den.

  Vissa bestämmer sig för att det de såg och kände nyss bara var inbillning och eftersom alla andra i mittengruppen verkar tycka att det här med ved och kaminer ju faktiskt är det mest moderna och det mest fulländade sätt som någon levande varelse någonsin värmt sig på, så övertygar de sig själva och andra, ofta genom komplicerade ekonomiska utläggningar och naturvetenskapliga analyser, om att naturen ju faktiskt skapat både träden som veden kommer ifrån, järnet som kaminerna är gjutna av och människan, som ju ständigt fryser – så att det ska kännas som att ekvationen går ihop. Denna teknik av självbedrägeri har de förfinat under tusentals år.

  Sen finns det de som stannade kvar där bak lite för länge. Något lossnade inom dem och de insåg att det finns andra sätt att hålla sig varm på. De ser från och med nu alla andra som trängs framför kaminen, med ryggen mot dem längst bak i rummet, ihopkurade och med kaminägarna längst fram, skrockandes och klirrandes med glasen, ur ett nytt perspektiv. De i den här lilla, lilla samlingen människor, vet inte vad de ska göra med den nya känslan i magen. Ska de hålla till här bak i rummet, med risk för att tappa kontakten med alla släktingar och vänner som ju kurar i mitten, eller ska de svälja också denna nya insikt och välja att fortsätta leva i mitten, trots att de sett att något annat fanns och trots att de äldre knutarna i magen faktiskt släppte lite, när de var där? Somliga blir förbannade och försöker rusa fram till kaminerna för att slå sönder dem, men blir stoppade av sina medmänniskor i mitten. Ju närmare kaminen de kommer, desto högre ljuder protesterna och desto hårdare kommer slagen.

Så kan man, för att utvidga din allegori, beskriva läget idag. Det som talar för att människoarten faktiskt kommer överleva är att det på alla plan idag finns människor som protesterar. Band har knutits mellan människor längst bak och dem i mitten. Ibland har somliga kaminägare bränt sig på kaminen och insett vad de håller på med, kommit längre bak i ledet och här funnit en helt ny gemenskap. Det är numera nästan okej att prata om problemet med att vi faktiskt halkar en liten bit närmare avgrunden varje gång kastar in en pinne i brasan. Så visst finns det hopp!

Men det är dags att vi människor som står i mitten och vankar, eller som varit längst bak och sett vad som händer där, faktiskt försöker mötas. Det är okej att känna ångest över insikter man kommit fram till. Det är bara naturligt. Vi måste få känna det, annars vore vi inte längre människor. Det är okej att känna sig skrämd av tanken på att behöva förändra sättet man lever på i grunden, för det är stora saker det! Men det vi gör nu, du och jag, min älskade kusin, är så ballt och så viktigt. Vi sätter ord på våra farhågor och bollar idéer. Det kan bli gnistan som tänder elden. Du vet så mycket, du har läst så mycket, du gav mig några av de viktigaste böckerna i mitt liv, när vi var tonåringer. Man kan säga att fröna av det jag tänker och kämpar för faktiskt såddes av dig en gång. Minns du Richard Bach? Minns du diskussionerna i bastun i fjällen? Kommer du ihåg alla långa samtal per telefon som vi har, nu när båda har familj och bor så många mil ifrån varandra?

Att våga se vad som håller på att hända och sin roll i det är jättetungt. Jag och min livskamrat bråkar en hel del om vad vi vill och vad som är möjligt – vilket liv vi ska välja att leva. Eller som en vän till mig en gång sade, fast han menade något helt annat: ”Vill du tillhöra den närande eller den tärande sektorn?”

Hade dinosaurerna rätt att lämna fossila avtryck? Begreppet ”rätt” är något vi människor uppfunnit. Det de gamlarna grekerna hade för sig får stå för dem själva, de var, för att uttrycka sig postmodernt; ett gäng intellektuella gamla rasistsnobbar, som hade lagt under sig så mycket makt och slavar att de kunde ägna dagarna åt att fundera på varför just de var universums härskare. Män med makt har genom historien alltid försökt undertrycka sina egna jobbiga känslor genom att slå hårt mot dem som var svagare. Hela den västerländska kulturen bygger på det. Är det något som vi ska ta för självklart och efterapa? No way, José!

Som du själv uttryckte det: ”I skarp kontrast till den västerländska filosofin står tex många indianstammars filosofier där det finaste man kan göra är att lämna, inte bara en boplats, utan också denna jord utan att minsta spår blir kvar.” Nej, vi kan inte och ska hellerinte eftersträva att försöka gå tillbaka till stenåldern. Men vi bör intressera oss för vad våra urmödrar, anfäder och samtida, ”primitiva” folk har att lära oss. Vi har glömt bort väldigt mycket av vårt ursprungliga sätt att leva.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Vildrote: Angående ditt senare inlägg:

Jo, bilden visar vad som skulle hända om människan försvann precis nu. Men min poäng är att dessa spår och sår på biosfären skulle ha kommit nästan uteslutande från de människor som levt de senaste 2000 åren. Innan dess levde vi mer eller mindre i balans med det omgivande naturen och var en del av ekosystemen. De naturvetenskapliga analyserna, som visserligen är knapphändiga, visar att vi genetiskt sett inte har förändrats ett dugg på en halv miljon år (beroende på vilken forskare man frågar), utan det är vårt val av livsföring som ändrats och vår kultur. Kultur är något vi delvis föds in i, men också själva återskapar och förändrar.

Alla mänskliga kulturer har haft en relation till övriga djur- och växtarter, så även vi, även om den västerländska kulturen, de senaste 500 åren, kanske kan sägas vara den mest exploaterande och destruktiva någonsin, sett till minskningen av biologisk mångfald förändringen av klimatet på hela jorden. Vi måste fråga oss detta: eftersom vi bevisligen får dåligt samvete av att vetskapen att vårt sätt att leva skadar andra levande organismer, är denna känsla något att bejaka? Kan det vara så att det finns hållbara sätt att leva och kan vi inhämta kunskap om detta genom befintliga källor? Kan det vara rätt att kämpa mot en kultur som krossar livet på jorden och skadar våra barn dagligen?

Om man svarar Ja på alla dessa tre frågor så är det en bra början. Vilken ”rätt” vi har att betrakta naturen som vår ”resurs” att utnyttja, måste man avgöra själv. Jag försöker utkristalisera mina egna sanningar, genom att kämpa för det jag tror på, läsa massor med bra böcker och föra sådana här diskussioner med mina nära och kära.

Kram

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Moster: Imponerad av ditt sätt att utveckla [kusinens] kamintänkande. Har läst hela din långa inlaga och imponerats. Hinner inte nu på fredagsmorgonen kommentera vidare vilket jag skulle vilja. Ha det bra [Vildrote] och fortsätt röra om i kaminen.             
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Vildrote: Vill gärna höra dina tankar kring det här, kära moster. Det här blir allt klarare i min skalle.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Lillkussen: Kära kusin. Jag tror att du i mångt och mycket i det du skriver har rätt, du lockar onekligen fram många delar av allas vårt dåliga samvete…

Men det är svårt, oj så svårt att förändra den värld vi lever i och hur vi lever i den. Frågan är också hur mycket som står i människans makt att påverka? Jorden är i ständig förändring, har så varit och kommer att förbli. I biosfären ingår klimatförändringar och naturkatastrofer. Vad människan bidragit med för att öka detta vet man faktiskt inte. Sedan jordens uppkomst har temperaturskillnader, jordbävningar, orkaner, översvämningar skett i olika omgångar och kommer så att fortsätta att uppstå. Faktum kvarstår dock att de mänskliga aktiviterna de senaste 200 åren inte lindrat dessa klimatförändringar, utan snarare tvärtom.

Men vad ska man då göra? Att kräva att jordens befolkning återgår till stenålderskost och jägar- och samlarsamhället går inte, det vet vi alla även om det kanske egentligen är det enda alternativet med riktig verkan. Inte heller kan vi kräva att de x antal kineser som finnes slutar upp med den ekonomiska utvecklingen och expansionen Kina är mitt uppe uti. Även om detta skulle behövas för att förhindra de enorma utsläppet av koldioxid som kommer att uppstå när alla kineser helt plötsligt skall ha en egen bil! Tänka sig sådan lyx, det borde bara vara oss i väst förunnat…

Nej, miljöproblemen finns och minskar inte, trots vissa ekonomers mening att tillväxt skulle innebära mer pengar och intresse åt miljöåtgärder… Orkar vi vänta på att dessa skall komma, om de någongång kommer att komma?

Det är ingen positiv framtidsutsikt för miljön inte. Samtidigt tror jag dock att det är till oss pessimister som framtidens hopp finns. Om man tror att teknologin kommer att lösa allt och att det bara är att fortsätta som vi gör, är vi verkligen dömda. Pessimistiskt tänkande gällande miljökrisen är i mångt och mycket befogat för att få människor att agera! Vi måste dock inse källsortering inte innebär att vi räddar världen. Men, vad ska vi och vad kan vi annars göra? Det kapitalistiska systemet med tillväxt som främsta mål går onekligen helt i klinch med det ekologiska tänkandet. Tyvärr är det i ytterst få fall som det verkligen lönar sig att tänka långsiktigt, tyvärr är människor för dåligt insatta/har inte möjlighet att välja ekologiska alternativ. Tyvärr köpte jag inte kravmärkta bananer idag på konsum, dom var för dyra…            
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Moster: Kravmärkta bananer är aldrig för dyra, [Lillkussen]! Du får inte köpa annat än kravmärkta. Eftersom du är student och har ont om pengar, stöttar jag dig med kravbananbidrag så länge du studerar och lever på studielån. Har sett en film om hur mycket sprut och skit som sprutas in och omkring dessa stackars bananer som ej är kravmärkta. Ingen skulle köpa chiquita eller andra vanliga bananer om de sett filmen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Kusinens maka: Jag skulle vilja… så mycket.

Men när verkligheten gjort sitt, med tidsbrist, pengabrist, brist på vettiga kommunala fortskaffningsmedel, brist på nära boende släktingar och vänner, brist på ork… Ja, då står jag där. Ett stort antal kilowattimmar, bensinlitrar och plastförpackningar senare och undrar hur jag ska få ihop det?

Jag har ansvar för den värld jag lämnar efter mig. Men efter att ansvaret är taget för det mer omedelbart förestående; barnen, jobbet, middagen, räkningarna, disken, städningen… Då har klockan ännu en gång passerat 22 och dagen är slut. Jag är slut.

Så när? Hur? Tips? Konkreta förslag på hur i hela friden den lilla individen ska göra för att i någon mån hjälpa till att vända en atlantångare som kräver mer styrkraft än sopsortering och kravbananer…?

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Moster: Kan inte familjerna byta bostad under en tid?

Vildrotes familj kanske vill pröva på att bo trevligt på landet, nära naturen, med utan dusch men miljövänlig toa, utan tvättmaskin men ett snart färdigt bastuhus, inte bra kommunikationer men härliga hagar med plats för häst och vagn, inte så många nära vänner eller släkt i närheten, men skogsnära och rådjur på tomten, inte nära skola eller jobb men tidiga morgnar med sömniga ungar, inte så bra elektrisitet men mycket pysslande med nödvändiga förnödenheter.

Ja, bara pröva på menar jag.
Hur ska man värdera det ena mot det andra??             

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Vildrote: Det är svårt med konkreta tips. Om ni tänker bo där ni bor så är det nog svårt att ändra på så mycket. Arbeta mindre för att få tid till det ni verkligen vill göra? Hur går det med lån och amorteringar då? Jag tänker att även om våra familjer kanske drar mindre ström än många andra så är inte ens vår livsstil hållbar.

Vi måste komma fram till ett helt nytt sätt att leva. Vårt samhälle har inpräntat i oss att allt är vårt eget fel och att det är upp till individen att ändra oss. Men nej, det är inte vårt fel, vi föddes in i ett system som vi faktiskt ändå tycker inte är helt bra. Vi måste tänka, prata och känna oss fram tillsammans. Vem faan har sagt att det ska vara lätt.

Steg Numero Uno är att försöka hitta sätt att leva som är i fas med naturen. Trähus? Old School isolering med mossa? Gräva egen brunn? Elda med ved? Flytta nära sin kära svåger och hans galna norrländska hus och ha en massa höns och hästar tillsammans? Odla den mesta av den egna maten?

Steg Numero Due är börja hela sig själv. Vår kultur har fått oss, vare sig vi fattat det ännu eller inte, fått oss att glömma att vi tilhör jorden och inte tvärtom. Vi har glömt hur naturen funkar och att vi bör leva i den. Vår kultur säger oss att alla levande varelser, och människor också för del delen, är "resurser" som vi ska "förbruka" och "förvalta". Som om ägande var en naturlag och inget vi själva hittat på. Om vi hade varit i kontakt med våra rötter och med naturen skulle vi inte kompostera våra matrester. Vi skulle ta ett gäng skiftnycklar och springa till närmsta vägbygge och montera ner varenda grävmaskin i sikte. Till att börja med. Bra böcker att peppas av och som öppnar ögonen:

- "A Language Older Than Words" av Derrick Jensen (låna av mig)
- "Gryning Över Kalahari" av Lasse Berg (låna av mig)
- "Människan, Kulturen och Evolutionen" av Thomas Ljungberg (låna av mig)
- "Ecofeminism" av Maria Mies och Vandana Shiva (låna på biblan)

Steg Numero Tres är att göra motstånd mot den maskin som förgör allt i sin väg: den västerländska kulturen. Den vita överklassgubben och hans allierade förstör livet självt, får oss att glömma var vi kommer ifrån och präntar i oss att det inte finns alternativ till det industrialiserade samhället. Det är dags att sluta snacka och fysiskt montera ner skiten. Skär sönder däcken på alla bilar du ser, börja med stadsjeeparna. Blockera kärnkraftverken och tvinga dem att stänga ner. Börja samarbeta med människor runt dig och styr upp gemensamma lösningar som funkar bättre än de statliga; matanskaffning, barnpassning, byggen, vård, etc.

När till och med Tony Blair erkänner att miljöförstöringen är ett problem, då har det varit dags att börja för länge sedan.   Ja, det kommer krävas uppoffringar, eller kanske snarare en ny syn på saker och ting. Det vi tog för givet kan leda till vår egen undergång.

Think.
Outside.
The box.

"Det är nu, det är nu det börjar" /Bob Hund             

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Kusinens maka: Men hur? När?

Jag tänker outside the box och gör den lilla del av det som jag ser möjlig här och nu, dvs den del som…

… inte äventyrar min eller min familjs hälsa.
… inte riskerar att göra mig hemlös eller arbetslös.
… jag hinner med när ovanstående två punkter är säkrade. (Typ lokal opinionsbildning av sorten "man borde skriva en insändare, eller engagera sig mer politiskt, fast jag ska bara tömma dass först…")

Och ärligt talat kan jag inte ens i tanken se hur jag någonsin ska kunna genomföra mer än en obetydlig bråkdel av vad som egentligen behövs i det perspektiv som ryms bortom min livstid.

Och ärligt talat 2, så orkar jag inte gräva ned mig i tanken på allt jag inte gör, för då orkar jag inte ens göra det jag gör (hänger ni med…?).

Hellre lite verkstad och lite snack, än mycket snack och ingen verkstad. Det är på nåt sätt min strategi, i brist på alternativ.

Vem av oss ska börja med att skära sönder däcken på sin bil? (Den brukar stå närmast.)

Jag hänger inte med i hur min praktiska verklighet ska kunna möta de ideologiska och skrämmande fakta vi diskuterar här.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Vildrote: Jag tänker att när vi verkligen tänker över vad vi vill och vilka konsekvenser det kommer att få för livet är stort, så faller saker och ting på sin plats.

Motståndet mot maskinen kan se så olika ut. Du har familj och ett hus på landet att ta hand om, så jag förstår att du varken vill bli arbetslös (eller pengalös, eller frihetsberövad, för det är väl vad det egentligen handlar om?) eller hamna i fängelse. Ditt motstånd kanske handlar om att diskutera saker med mig, tömma dass, odla egna grönsaker, bygga egna huset, inte bo i stan, inte shoppa för konsumtionens skull, skänka pengar till organisationer som jobbar för naturen, uppfostra dina underbar barn till vettiga människor, etc.

Du har helt rätt i att lite verkstad är så mycket mer värt än tonvis med snack. Men man måste också vara medveten om att förändringar, på så sätt, tar väldigt lång tid, om man inte aktivt väljer att skynda på ens egen utveckling och utvecklingen globalt. Och vi har inte den tiden. Den tiden finns inte längre. De senaste hundra årens konsumtion och överbefolkning har fått konsekvenserna att svämma över alla bredder, på bildlikt och bokstavligt.

En jobbig period nu kanske ger en mycket bättre framtid. Det är jobbigt att tänka så, när nuet är överbelamrat med 40-timmarsvecka, hämtning, lämning, vinterdäck, läckande tak, skenande elräkning, trasig biljävel, packad laptop, mm, mm. Det är just det som är grejen! Är det inte läge att stanna upp, haja till och fråga sig vad man lever för egentligen? Jag personligen vill vara en god far, en mysig make, en god biologisk varelse som lever med naturen och som tack vare det kan somna gott om natten. Jag önskar att mitt största bekymmer vore att inte veta vad jag ska laga för middag eller om jag ska laga ladan eller plocka upp fisknäten föst imorgon bitti. Men så är det inte. Jag oroas över en samhällsutveckling där allt jag vill göra snart är olagligt och där människor slås ut för att de inte passar in i Det Rena Och Snygga Sverige och där mina barn och barnbarn kommer betrakta abborrar, fjällrävar, isbjörnar och laxar på samma sätt som vi betraktar dinosaurier: som utdöda urtidsdjur. Dina barns hälsa hänger rätt hårt på hur hårt ansatt resten av biosfären är. Vi måste tänka långsiktigt och inte kortsiktigt.  

Och du har alldeles rätt. Egen bil skall skäras upp först.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 …to be continued.

Animal Rights BitTorrents är en sida där man kan ladda ner filmer om radikal miljökamp och djurrättsaktivism.

Jag kan framför allt rekommendera A Burning Rage som handlar om ELF, ALF, och om the green scare som är den amerikanska statens motattack mot dessa rörelser.

Andra bra filmer är Igniting the Revolution som är en introduktion till Earth Liberation Front, och ALF 3: the frontline som handlar om Animal Liberation Front.

Holme

En lite rörig men innehållsrik sida som tar upp många olika saker som är omdebatterade såsom:

aspartam, flour, bokstavsbarn, dagis och annat…

http://www.alternativmixen.com

~Snusmumrik 

Hittade den här bilden när jag surfade runt…

 

Vet inte vem det är som kommit fram till detta… Verkar rimligt i mina ögon…

~Oge Motrob 

Att bli sig själv

Är att bli den som andas med Anden
Är att lämna sitt egos skal och tankekaos och bli den lugne därbakom
Är att åter se och uppleva allt som en enhet
Är att själva smaka, lära och knyta an till och inte bara lita på andrahandskällor
Är att bjuda in allt levande till den cirkel som jag vill vara en del av
Är att åter bli de andliga urkulturella människodjur vi höljer och döljer under våra stela skal
Är att vandra i skönhet

Att bli sig själv

Kan underlättas genom att färdas genom olika trans-portar såsom:

Dansens, Svampens, Rusets, Älskogslekens, Trummans, Utesittningens…

 

Själv prövade jag Toppslätsskivlingen förra helgen, 30 stycken åt jag. Det var en av de mest fascinerande och underbara upplevelserna i mitt liv hitills. Svampen fungerade som en Växtlärare under de 5-6 timmar som effekten varade, och de budskap jag fick till mig var väldigt intressanta och personliga. Det kändes för mig som en kungsväg till andlig samhörighet med Modern och allt som lever och vandrar på henne. Magi är ordet som närmast beskriver det jag upplevde. Nu blir det till att fara ut och plocka fler toppisar innan säsongen slutar…

Vill man gå lite försiktigt fram - på den andliga vägen Hem - kan Jörgen I Erikssons vackra text här nedan inspirera till att hitta en andlig rytm i vardagen.

Försök till ett paleolitiskt paradigm

Er medresenär,

Snusmumrik 

PS. Och för dem av er som också vill bekanta er med Svampen (och andra enteogener) rekommenderas: http://www.magiskamolekyler.org

Anarcho-primitivist go hippie! 

Malmö mörklagt av sabotage mitt under matchen
- 
"Snabbt spred sig en märklig stämning – undergång blandad med folkfest.
Boende i Slottsstaden letade sig ut på gatorna i Slottsstaden. Små grupper formerade runt dem med ficklampor."

Artikel i sydsvenskan om misstänkt sabotage i Malmö den 8 Okt. 

Läs hela här.

- 

Usch och fy! - kodama

På The Planets sajt finns många alarmerande och/men intressanta intervjuer att se och lyssna på här.

Bla Norman Myers som talar om ekologisk förintelse.

 ~Snusmumrik

Ser du ängarna lysa
när dagg i morgonljus
berusat av solens rodnad
genom ungt gräs driver

Hör du skogens andning
som genom kvällen drar
och fjärran storm förkunnar
som snart urladdar sig

Känner du den grova barken
på gamla askens stam
förskräckt av världens förvandling
virket av dimman fuktig

Känner du jordens doft
så regnblöt och tung
som strömmar ur svarta grunden
ännu kal och sädeslös

Känner du smaken av havets salt
i tidvattnens växling
en längtan efter fjärran
efter okända vidder

Kan du i drömmen ana
förborgade sinnens makt
som följer din själ åt
genom djup jordanatt

Låten är “Empfindsamkeit” av det tyska folkmusikbandet Forseti. Översättningen från tyska är min egen.

Eberhard

Hittade en gammal text av författren Marcus Birro som jag inspirerats mycket av. Nu skänkar jag den till er:

Kärlek är anarki
I förälskelsen finns inga regler eller lagar  
Inga givna mallar att rätta sig efter  
Just därför är kärleken och romantiken så farlig för maktens män och kvinnor  
Kärleken tillåts inte ta någon plats i förkrympta hjärtan eftersom den virvlar ohämmat  
Den öppnar dörrar som dessa maktens människor är så livrädda för  
Därför måste man leva sitt liv anarkistiskt, det vill säga i kärlek  
Och tänk på en sak:  
Makten och dess kärlekslösa varelser har bara den makt som du tillåter dem att ha över dig  
Alltså är du fri att bygga ditt eget liv  
Det kan handla om kärleken till en vän  
Och till dig själv inte minst  
Och alla dem som står dig nära  
Det behöver inte handla om kärleken till Honom eller Henne  
Om nu Han eller Hon inte dykt upp ännu  
Alla drattar på arslet ibland  
Det är delvis därför som vi är här  
Egentligen är det precis det som livet i många stycken går ut på  
Att dratta på arslet  
Att våga ta språnget  
Gå vilse med flit  
Att hylla den sunda galenskapen  
För du har ingen anledning att skämmas  
Du är en vacker människa i en galen värld  
Och du är inte skyldig någon ett skit  
Låt inte maktens flottiga fingrar nå dig  
Kärlek ÄR anarki och just därför en smula omtumlande  
Men det är så det ska vara  Bli inte rädd  
Den vill dig bara väl  
Men som sagt, det kan ta tid  
Men den tiden är nödvändig  
Ingen tid är missbrukad eller bortkastad tid  
All tid är oumbärlig och livsviktig tid  
Kärlek är omtanke och solidaritet  
Likgiltighet däremot är också ett ställningstagande och motsatsen till kärlek  
För bryr du dig inte då har du redan gjort ditt val  
Och då svärtar du ner din själ  Det är egentligen det enda ansvaret som kärleken lägger på dig  
Att du ska värna om de svaga  
Att vara en av dom  
Det finns miljoner sätt att bry sig  
Ta vara på ett av dem

 // Vildrote

Leken är allvar och allvar är lek.

Lek är vildväxande allvar.

Allvarligt vildväxande leker.

Locka Lokes lekfulla låga.

Det står inte mellan eskapistisk fantasi och verklighet. Fantasin finns. Verkligheten växer. 

Fantasin motar Makten, och Leken återbördar oss till Pakten.

http://anthropik.com/2006/10/dream-worlds/

http://www.goanimal.com/

 

~Snus-spelar-på-sin-flöjt-mumrik 

 

Några länkar till trevliga hus:

En Hobbithåla

Ett annat runt jordhus

Jurtor

Tipi

 

Köpt tipitält

Bilder på minihus

Bygga småhus själv

Amerikanska småhus

Underjordshus

Koja

~Snusmumrik 

Många inlägg och samtal här på fimbul på sistone har funderat kring det, ofta, tyngande i att börja ifrågasätta civilisationen och dess kulturella utryck. Att känna sig stressad, maktlös, ensam och få starka skuldkänslor drabbar nog de flesta som fått upp ögonen för civ-kulturens destruktivitet.Trots detta vill jag påstå att @-p/återförvildning och mer ursprunglig livsstil verkligen kan vara en väg mot helande i både fysisk och psykisk mening, en väg mot större glädje och trygghet i och till livet.

Vad kan då ett primitivt helande innebära? Det är nog olika för alla, jag tänkte dela min egen väg in i ett mer ursprungligt sätt att leva och hur det hjälpt mig själv att hela.

För mig var första steget att överhuvudtaget upptäcka den @-p tankefloran och med den få en i mig sedan länge oförklarad känsla av att något stod fel till i världen, förklarad. Bara känslan av att ha hittat en förklaringsmodell till alla dessa hemskheter vi utsätter varrandra och jorden för som faktiskt verkade förankrad i verkligheten, jorden och urhistorien var en enorm lättnad. Men med lättnaden kom ensamheten, jag insåg fort att ingen av de jag delade mina vardagar med förstod, eller ville förstå. Och under en period övergav jag mina @-p tankegångar helt för att åter kunna känna mig delaktig i det vardagliga, sociala stadssamspelet igen.

- 

Under den perioden skrev jag följande textrader i sorg och förvirring;
Livet förändras, jag förändras och mina egna idéer och förhoppningar om framtiden ändras. Och det sker just nu, och det sker snabbt och ursinnigt. Det senaste året har jag byggt upp ett "vanligt" liv, i förhoppning att kunna passa in och leva, åtminstone ett någorlunda, samhällsacceptera anpassat "svensson" liv . Flytta till staden, skaffa jobb, följa åtminstone en tv-serie, ha trevliga helg-sammankomster med det lagom alternativa kollektivets vänner och dricka vin och bara låtsas om det som är pk att låtsas om, och det känns som ingenting i största allmännhet. 

Det smärtar i mig att jag inte längre uppskattar detta liv vi lever, att jag inte längre nöjer mig med detta. Och eftersom jag är ensam om att ha denna upplevelse i vårat kollektiv (och bland alla min gamla vänner) så känner jag mig som en förrädare, som någon som vill förstöra det vi har, det som äntligen har nått upp till omgivningens krav på livsstil…

- 

Jag försökte ignorera känslan men det gick inte, och den frihet jag kände när jag bröt upp från det gamla förhållandet, livet och sammanhanget (en smärtsam separation var det ändå, för kärleken till de jag delat mitt liv med var och är fortfarande stor) kan jag inte beskriva som något annat än helande på många sätt. Trots att jag var ensam på ett sätt som jag aldrig varit förut, med en hel värld av gamla vänner som inte riktigt förstod hur och vad och varför jag tänkte och agerade som jag gjorde så levde jag i alla fall med känslan av jag var sann mot mig själv. Jag träffade och knöt an till nya människor som var närmare min egen syn på civilisationen och dess destruktivitet.

Allt detta har känts som ett slags återförvildning av ett mer psykologiskt slag, att våga lyssna på min egen inre röst trots att den gick emot den rationellt inlärda kulturföljsamheten som försökte hålla mig tillbaka. Att börja hela mina inre demoner som skapats av de horribla barnuppbringningsmetoder gyllentass just pekat på (genom tillexempel egenhändig regressionsterapi, se t ex Paul Vereshack eller Jean Jenson.) Att återskapa en relation till naturen och jorden, att återigen känna gemenskapen med den stora gemenskapen i naturens väv. Att skapa kontakt, möta och samtala med människor med liknande tankar, bygga upp en ny gemenskap. Ett stort och viktigt steg för mig personligen var att lämna staden, lämna stressen där och säga upp mig från mitt fasta arbete. Nu lever jag kallt och billigt i liten stuga i skogen tillsammans med min likasinnade partner och tjänar min överlevnad genom såkallade fria yrken, artisteri, stå krokimodell, lura pappa staten på en lapp ibland och annat smått och gott. I och med min övergång till paleo-kost har jag också rent fysiskt blivit otroligt mer välmående än jag var under mina många år som vegetarian. Genom att skapa en livsstil där jag har utrymme att vara människodjur, inte kulturslav, har jag funnit en helare livsstil än jag trodde möjligt.

 

Den ensamhet som infann sig när jag insåg att jag inte längre ingick i majoritetskulturen har så smått börjat lägga sig, kanske främst för att jag nu kämpar och lever med den riktiga världen på min sida. Varje litet frö, djur och vattendrag kämpar för biologisk mångfald och balans, precis som jag, så den samhörighet, trygghet och närhet jag känner när jag ligger med ryggen mot marken här ute i moder jords famn är otroligt helande.

För mig har @-p varit en chans till stort helande, kanske för att jag kännt att den civiliserade kulturen haft så lite kvar att erbjuda att jag faktiskt på många sätt lämnat den. Jag är övertygad att den kan vara helande på många fler sätt, detta var bara ett. 

- 

kodama.

Som i tacksamhet till modern för hennes helande kraft, ska kämpa för henne i dessa otroligt tragiska och destruktiva dagar.