Jag sitter här, helt isolerad i min lilla, lilla, plastkupa.

I lektionssalen surrar det från ventilationssystemet. Läraren går på om hur teknikundervisningen utvecklats i det svenska skolsystemet under de senaste 60 åren. Hon berättar storslaget om människans förmåga att genom framtidsvisioner och intelligens skydda oss själva från den hårda, kantiga och farliga naturen. Hon beskriver den med tiden alltmer invecklade och sofistikerade materialanvändandet och exploateringen av resten av naturen som något helt neutralt. Jag kan inte hålla käften, utan sträcker upp handen för att fråga om det någonstans i allt det här finns utrymme att reflektera kring hur all denna teknik fjärmat oss från det faktum att vi en gång faktiskt inte behövde något annat än stenverktyg för att överleva. Jag försöker få fram att det mesta som vi pysslar med idag kretsar kring skapade behov. Hon nickar instämmande, gör en kort utsvävning om ergonomi (sic!) och vikten av diskussion i frågan, men fortsätter strax på den bredare och redan inslagna vägen. Mina kurskamrater, som ryktes ur sitt koncentrerade (nåja) lyssnande på läraren av mitt inlägg, tittar konstigt på mig en stund, men glider snart in i rätt fokus igen.

Jag blev sittandes där, helt isolerad i min lilla, lilla, plastkupa.

Your ticket out of this world

Jag fick ett tillfälle att tjäna lite snabba pengar igår. De ringde från min valkrets och frågade om jag ville vara valförättare och hjälpa till med riksdagsvalet. Jag kände teaterridån gå upp samtidigt som jag drog på mig clownkostymen och det glättiga leendet när jag tackade Ja. Att inte låtsas om vad jag egentligen tycker och tänker om ett system, där den kulturellt accepterade befolkningen inom en viss administrativ yta (medborgarna i nationalstaten sverige exempelvis), kräver en hel del energi. När jag sitter med mina kollegor bestående av glada, positiva och demokratiska medelsvennar och hjälper andra medelsvennar med valsedlar, kuvert och röstlängder, pågår en teater där jag spelar en välanpassad individ i mitt rätta element: i hjärtat av demokratin. Jag är glad, rolig, trevlig och alldeles neutral. Som alla andra. Mitt riktiga jag kvävde en impuls att ta med mig en bensindunk att ställa i hissen upp till vallokalen. Mitt riktiga jag, hörde inte dit. Det var inte värt två tusen kronor.

Det kändes som att sitta där, helt isolerad i min lilla, lilla, plastkupa.

Träffade en gammal bekant häromdagen. Hon är syndikalist så in i norden, ut i fingerspetsarna, som det heter. Konversationsprogrammet surrade igång i hårddisken mellan öronen och funktionen <hejhurelägetåvadgördunuförtidendå> gick igång utan problem. Men maskinen hängde sig när frågan studsade tillbaka, som den ju alltid gör. Av någon outgrundlig anledning hörde jag mig själv svara att ”Njae, det är väl sådär, för jag tycker att det är jobbigt att vara kritisk till civilisationen och samtidigt leva i den, och allra värst är det att förklara hur jag tänker för frihetliga socialister som jag för inte så länge sedan hade väldigt mycket gemensamt med”. Jag kände hennes reaktion redan innan hon försökte dölja den. Wacko-radarn gick igång. ”Jaha, eller vaddå, hur menar du? Vad pratar du om?”, undrade hon. ”Ja alltså, att anarkister å sådär liksom inte greppar det här med kontrollen av naturen…och ja du vet att de tycker att anarkoprimitivister är fascister fast vi…ja alltså…” [pinsam tystnad]. Hon fann sig snabbt. ”Du nu måste jag springa, har möte med syndikatet strax så att vi ses väl hejdå!” Vi som brukade ha så mycket gemensamt. Vi som jobbade med latinamerikaprojektet tillsammans en gång i tiden.

Jag stod kvar där en stund och andades tungt, helt isolerad i min lilla, lilla, plastkupa.

Det är svårt att sätta fingret på det. Det är svårt att beskriva det. Men jag upplever en euforisk känsla när jag tänker på de saker som allra mest just nu upptar min tankar och det handlar om min analys av samhället vi lever i. Jag ser vårt samhälle som en produkt av ett kontrollerande och manipulerande av naturen runt omkring oss, som vi alldeles nyss var en självklar del av och förtrycket av våra medmänniskor samt förträngandet av våra olustkänslor inför båda dessa fenomen. Jag tror att vi mår dåligt för att vi inte lever som vi är byggda att göra. Jag tror att vi mår dåligt för att vi lär oss att inte lita på våra känslor. Allt detta kan sammanfattas i ett ord: civilisation.

Det är svårt att förklara det utan att framstå som komplett galen. Jag vet, jag försöker hela tiden. Det är extra känslomässigt jobbigt att stöta på patrull hos andra anarkister, som jag , trots allt, upplever att jag har väldigt mycket gemensamt med. Jag är en praktiker. Jag gillar att ta på saker, att arbeta fysiskt med saker. Jag går på magkänslan och just därför är det så svårt för mig att förklara vad jag menar för folk som aldrig tänkt i grönsvarta banor. Jag tror att många radikala människor är mycket mer beroende av det system de säger sig vilja bekämpa, än de tror att de är. Det känns som om de skulle gå sönder inombords om kapitalismen faktiskt skulle braka samman och ersättas av ett bättre system, för vad ska de då skylla den där hårda klumpen i magen på? Hur många, ärligt talat, kände inte rent av ett sting av glädje när Clownen från Täby och hans Tama Blåa Pudlar nu fick makten över riksdag och regering? Man skulle kunna kalla det livsstilsaktivism; somliga är bowlare, andra skrapar trisslotter, själv är jag anarkist.

 Clownen Himself

Så hur ska vi komma runt det här, hur ska vi bryta isoleringen? Hur ska vi skapa en diskurs som lockar svarta och röda anarkister till de gröna skogarna? Och hur ska vi sprida våra tankar (farligt nära bergspredikan nu, ber om ursäkt för det) till folk som bara vet med sig att de tycker att det är lite jobbigt det här med växthuseffekten?

Hur ska vi krossa vår lilla, lilla plastkupa, hacka oss in i matrix och hämta våra medmänniskor till verklighetens, faktiskt rätt schyssta, land? Det är och förblir vår stötesten.

// Vildrote