Jag blir så förbannad. Hela min stad täcks av äcklig valpropaganda och det går inte att fly ifrån det. Det är alldeles uppenbart, för mig, att det är folkpartiklarna själva som har lagt dit ”bomben” vid sin egen valstuga. De har gjort bort sig och nu vill de få oss att tycka synd om dem.
Men det är inte synd om er. Det är inte synd om någon politiker. Ni tjänar långt över genomsnittet i Sverige. Somliga av er har tio gånger högre inkomst än somliga andra heltidsarbetande. Ni kommer, med få undantag, från stabila och intellektuella hemförhållanden och de flesta av er kommer efter er politiska karriär att ta plats i näringslivets elitskikt på ett eller annat sätt. Att ni på något sätt skulle representera folket är löjligt. För att inte tala om att stan ska vara ”ren och fin” när affischeringsförbjudet helt plötsligt hävs för Sveriges sju dinosaurieklubbar för inbördes beundran. Varför? Vilken viktig information når oss från hårdsminkade makthavare, med käcka paroller i grälla färger, från dessa plakat? Så vad har vi för alternativ?
Att göra motstånd kräver enormt mycket av oss. Vi måste komma framtill ungefär vart vi vill nå och vad vill åstadkomma. Bara det är svårt och en ständigt pågående process. På lång sikt måste vi göra upp med våra föreställningar om det goda samhället. Vi måste se bortom legenden av folkhemmet, då det varken finns ett folk att tillhöra eller ett hem med klara gränser att känna sig trygg i. Vi måste se till vår egen roll i exploateringen av varandra och av naturen och göra upp med den. Våra politiker vill få oss att känna mer sympati med Sveriges villaägare, än med deras papperslösa städerskor. De vill få oss att tro att ”tillväxten” ständigt måste öka för att Sverige ska gå runt och välfärden bevaras. Det finns bara en sorts tillväxt som gynnas av ständig tillväxt på denna planet och det är cancersvulstens. Är det så vi vill vara? Det är snarare rent av så, att vi kanske måste se över hur mycket energi vi gör av med? Det kanske är läge att lägga pengarna på annat än nya prylar? Det kanske är läge att börja se alla människor som medmänniskor istället för potentiella idioter.
På kort sikt måste vi kanske ta till drastiska metoder. Vi vet att statens representanter, oavsett parti i regeringsställning, har som främsta mål att bevara samhällsstrukturen som den är. Det betyder i praktiken för oss som vill ha rätt stora förändraingar rätt så snabbt, att vi kommer brännmärkas som ordningsstörare, irrpellar och terrorister (= det senaste modeordet. Vad har frihetskämpande aktivister gemensamt med skäggiga sexister i turban? Inte mycket, men västmakternas regeringar klumpar ändå ihop oss). Men det får inte spela någon roll. Någon måste ibland dra i handbromsen. Det fungerar ju inte att genom lagförslag och kampanjer förmå folk att sopsortera, välja miljöbilar och ta tåget. Så vi måste, för våra barns skull, bränna en och annan stadsjeep, bombhota flygplatser och skapa allmänt kaos när det kan behövas. Efter stormen kommer lugnet. Det är när saker ställs på sin spets som människor tvingas tänka till en extra gång. Kanske hamnar vi i buren, men vad fan, jag vill kunna se mina barn i ögonen om trettio år. Upp till kamp mot makt och stöveltramp.
Tack för ordet. Det är mycket som ligger och puttrar. Valstugorna i norra Göteborg ligger pyrt till om jag får barnvakt ikväll! Ahagahé!
// Vildrote
