Vänsternättidningen Yelah lät publicera en artikel med ett grönanarkistiskt perspektiv förra veckan, vilket är lite smått unikt i traditionella vänstersammanhang. En vecka senare publiceras ett pliktskyldigt svar från en vänster som lite oroat och med skrämselhicka verkar ha närt en primitivist vid sin barm…
Artikelförfattaren Robert Halvarsson skriver att han tycker att primitivismen inte är något alternativ. Som vanligt är när vänsteranarkism bemöter anarko-primitivism så talar man förbi varandra, eller tror att grönanarkism/anarkoprimitivism är en enhetlig ideologi och inte den civilisationkritiska ansats den är. Ibland kan g@/@p kallas grönfascism i vänsterkretsar som fasar sig för att ord som natur och biologi lyfts fram. Vänsterns härskartekniska paradord "fascism" används emellertid inte i denna artikel, men brukar ofta komma på tal när grönanarkism dryftas och argumenten tryter. Kanske handlar det om det som fimbulskribenterna Eldfot och Vildrote skriver om här nedan, att detta perspektiv ställer så besvärliga frågor så att det smärtar många i sin civilisatoriska bekvämlighet att ta dem till sig. Hellre då avfärda dem med vanliga vänsterklyschor.
De som delar detta perspektiv kallar sig ofta grönanarkister eller anarko-primitivister för att ordet primitivism i sig inte säger mycket (annat än en strävan mot det ursprungliga, men en term som också kan brukas/missbrukas av reaktionära, totalitära grupper, därav av beteckningen anarko före), och att samhörigheten med det frihetligt anarkistiska alltid betonas. Vissa grönanarkister ser sig som anarkister rätt och slätt, och att grönanarkisters betoning på jordens hälsa, civilisationens problem och sin postvänsterinriktning bara är en naturlig följd av sin anarkistiska ständigt ifrågasättande position. Andra väljer att se anarkismen som en av många inspirationskällor där andra kan vara urfolkens lärdomar och kamp, evolutionsbiologi, radikalantropologi, arkeologi, animism/shamanism, ursprungligt föräldraskap mm.
Artikelförfattaren Halvarsson skriver:
”Om vi istället som primitivisterna säger att det är meningslöst att kämpa för vår situation på våra arbetarplatser.”
Anarko-primitivism menar - enligt min personliga tolkning iaf - på att vi skall prioritera och se de verkligt bakomliggande problemen, dvs civilisationens förtryck och exploatering. Men att sedan agera på olika plan och söka förbättra sin lokala situation på olika sätt är inget fel, bara man inte misstar sig och tror att syndikalismens arbetsplatskamp kommer rädda planeten för det kommer den inte, och så länge den ser sin lösning inom civilisationen eller kanske verkar för dess fortbestånd – om än i en socialistisk variant – är den en del av problemet.
Vad det gröna perspektivet betonar är att inse vad som är viktigast: är det att själva grunden för vår och alla arters fortsatta existens slås undan medelst den förstörelse av livet självt som civilisationens orsakar eller är det frågor om arbetsrätt, a-kassa, socialistisk ideologi? Frågorna behöver inte utesluta varandra, men vi behöver veta vad som är orsak och verkan. Förstår man vad som verkligen har orsakat den förtryckarapparat som härjar oss alla - människor, djur, växter, berg och annat - kan man sedan arbeta inom vitt skilda områden för att kämpa för sin rätt och sitt liv och mot civilisationens olika institutioner. En anticivilisatorisk anarkist kan mycket väl arbeta med fackfrågor, om man nu anser det vara en viktig prioritet i ens liv. Det behöver inte vara ett problem. Det viktigt med kamp, men viktigare att veta varför och hur man kämpar, annars kan det visa sig vara förgäves.
Men ställda i kontrast till svenska vänsteranarkistiska sammanhang - som sällan går så långt att de ställer obekväma frågor om civilisationens "natur" - så talar vi antagligen inte samma språk. Eller hittills i alla fall. För visst håller vi på att mötas… och mötas måste vi.
Vårt språk handlar om att Sveriges fågelbestånd minskar i dramatisk takt, trots den bästa lagstiftningen i Europa för fåglar.
Vårt språk handlar om att det finns PCB och tungmetaller i bröstmjölken.
Vårt språk handlar om att Sverige har mycket granåker men försvinnande lite urskog.
Vårt språk handlar om att domesticeringen av människor via dagis, skola, arbete, stat och andra former på alla sätt liknar den tämjningsprocess vi (eller rättare sagt de) påtvingar allt annat.
Vårt språk handlar om att inse vilka själsliga och psykologiska smärtor det orsakar att hela tiden tvingas kompromissa bort det ursprungliga fungerandet som har lett vår art under hela dess evolutionsbiologiska vandring
Vårt språk handlar om att den förstörelse och destruktivititet som civilisationen faktiskt orsakar: nedhuggningen av skogarna, förgiftandet av hav och mark, utfiskningen, utrotningen av arter, skapandet av megalomaniska teknosfäriska storstäder med enorma klassklyftor och oerhörd misär, psykiska och fysiska symptom och sjukdomar hos människor som lever i farliga, artfrämmande och skrämmande miljöer.
Vårt språk handlar om att att jordens hälsa är den viktigaste av frågor och om att inte vara antropocentrisk och tro att allt handlar om människan. Vi är en art bland andra i livets komplexa väv, en väv där alla behövs och är beroende av varandra.
Vårt språk handlar om att kunna sätta civilisationen i perspektiv och kunna se vad vi befinner oss i för processer. Kallar vi inte ting vid dess rätta namn och sätter ord på dem kan vi aldrig ta oss an problem, utmana och bekämpa dem. Vi ser dem helt enkelt inte problemen förr än vi synliggjort dem, även om vi dagligen lider av dem.
Vårt språk handlar om att civilisationen kommer kollapsa en vacker dag, främst av sin egen tyngd. Och att det kommer ske oavsett vilka ideologiska tankebanor vi bekänner oss till. Kollapsen kommer orsaka stort lidande, men främst därför att det kommer synliggöra det lidande som redan drabbar oss varje dag men som vi inte ser. För planetens hälsa är kollapsen nödvändig. Kollapsen är också hoppet om en vackrare morgondag, en vacker dag där detta krig mot livet självt tar slut.
Vårt språk handlar om det som rör sig i våra hjärtan, om det vi känner i våra bröst, om den knutna näven vi kommer ta till, om att våga kalla fienden för fiende, om att slå till och agera mot mot dödskulturens syfilisatoriska hydra, och framförallt om att kunna se framtida generationer i ögonen och säga att vi åtminstone försökte.
Kom låt oss tala om kampen. Vi har mycket gemensamt - framför allt med er svarta anarkister - och har fiender som inte sitter på ändan utan ansätter oss och planeten varje sekund med sin antibiotiska dödskultur.
*****
Själv ser jag numera grönanarkism som en del av anarkismen, som en anarkism bortom - men inte nödvändigtvis i motsats till - vänstern, och som en anarkism som vågar ställa de viktigaste frågorna om vår gemensamma framtid här på jorden, och sedan höjer den grönsvarta motståndsfanan och agerar.
Vid vägs ände är det bästa steget framåt ett steg tillbaka. Tillbaka till framtiden. Vi vill inte ta över Titanic, eller i det längsta förbättra levnadsvillkoret för de undertryckta på fartygets färd mot sitt annalkande isberg. Vi vill frihet från allt förtryck och kommer hoppa av och hjälpa andra till att hoppa av. Sätta oss i kajakerna och bege oss mot en framtid där vi lever i samklang med allt annat. Utan jordens förstörelse, hierarkier och klassförtryck och konstgjorda ideologier utan verklighetsförankring. Vårt land heter Jorden och vi är dess barn. Planeten tillhör inte oss, vi tillhör den.
För förstörandet av civilisationen!
För återanknytningen till Livet!
Vild fred,
Snusmumrik
