Jag sitter i högen av plastleksaker och förundras. Hur mycket olika ”pedagogiska” leksaker finns det egentligen. I julas fick min yngsta dotter ett plasttorn med grälla färger, en bana för ännu mer färgsprakande bollar att åka i, knappar som satte igång en mekanisk melodi, som repeteras om och om igen. Hon var väldigt förtjust  i den i ungefär en vecka, efter det blev hon nästan galen om någon annan satte igång den. Inte för att hon själv ville leka utan för att hon inte stod ut med ljudet. Satte någon igång den, gick hon fram till den och slog till tornet allt vad hon kunde.

 

I min äldsta dotters rum ser man knappt färgen på väggarna längre. Här står bokhyllor överallt, vars enda syfte är att rymma alla prylar som ungarna får i present varje jul och födelsedag. I julas slogs alla rekord. Mina barn och deras kusiner fick mer julklappar än de kunde räkna till. De vägde nog mindre själva än vad summan av deras julklappar vägde. Uppskattade de presenterna? Ja, de första fem, kanske. Efter det såg de mest håglöst på när tomten fortsatte att lassa fram paket. Helt sjukt. Och jag var en bidragande orsak.

 

För hur har vi moderna människor lärt oss att visa att vi älskar våra barn? Genom att skänka dem saker. Det är verkligen klyschigt att dra upp det här, men det slog mig återigen häromdagen vad det är vi verkligen håller på med. Jag tror att det inom mig, liksom inom många andra småbarnsföräldrar, finns en ångest över att vi inte ger våra barn det dem verkligen vill ha: Oss. Tid för liv, bus och lek och lugn, med oss.

 

Visst växer ungarna, de behöver nya kläder, trots att de får ärva ganska mycket av större barn i klanen. Och visst sliter de ut mycket skor. Men inte faan behövs det fem par skor till en 18 månader gammal tjej? Eller sex olika vintermössor? Eller tre uppsättningar halskragar?

 

Jag tror att mina barn behöver lugn och ro att själva upptäcka världen. Jag tror inte på pedagogiska leksaker. Jag tror på tid med oss vuxna, med syskon och vänner, jag tror på ljud och färger från skogen. Vi har glömt av så mycket av det vi har haft hos oss naturligt, sedan vi började skära i och forma om naturen. Vi måste bryta det beteendet nu.

 

Vi kom just hem från skogsplätten här utanför. Dotra mi vaggade runt bland kottar och rötter och pekade och utropade ”kolla” när något fantastiskt blött löv uppenbarade sig framför henne. Hennes värld är inte större än så. Varför ska jag tvinga henne att göra den större?

 

// VILDROTE //